Detta är en svensk översättning av Free as in Freedom 2.0: Richard Stallman and the Free Software Revolution, en reviderad utgåva av Free as in Freedom: Richard Stallman’s Crusade for Free Software.

Copyright © 2002, 2010 Sam Williams
Copyright © 2010 Richard M. Stallman
Copyright © 2026 Josef Andersson, för svensk översättning
Permission is granted to copy, distribute and/or modify this document under the terms of the GNU Free Documentation License, Version 1.3 or any later version published by the Free Software Foundation; with no Invariant Sections, no Front-Cover Texts, and no Back-Cover Texts. A copy of the license is included in the section entitled “GNU Free Documentation License.”

Originalförlag: Free Software Foundation
51 Franklin St., Fifth Floor
Boston, MA 02110-1335
USA
Originalets ISBN: 9780983159216

Svensk översättning: Josef Andersson.

Källtextens plats: https://www.fsf.org/faif

Innehåll

Förord
av Richard M. Stallman

Jag har velat låta denna utgåva förena fördelarna med min egen kunskap med Williams intervjuer och hans utomståendeperspektiv. Läsaren får själv avgöra i vilken mån jag har lyckats.

Jag läste den publicerade texten till den engelska utgåvan för första gången 2009, när jag ombads att hjälpa till med en fransk översättning av Free as in Freedom. Det visade sig kräva mer än några små ändringar.

Många sakuppgifter behövde rättas, men det behövdes också djupare förändringar. Williams, som inte är programmerare, suddade ut grundläggande tekniska och juridiska skillnader, till exempel skillnaden mellan att å ena sidan ändra koden i ett befintligt program och att å andra sidan förverkliga några av dess idéer i ett nytt program. Därför stod det i första upplagan att både Gosmacs och GNU Emacs hade utvecklats genom att modifiera det ursprungliga PDP-10 Emacs, trots att det i själva verket inte stämde för något av dem. På samma sätt beskrevs Linux felaktigt som en “version av Minix”. SCO gjorde senare samma falska påstående i sin ökända rättegång mot IBM, och både Torvalds och Tanenbaum vederlade det.

Första upplagan överdramatiserade också många händelser genom att läsa in känslor i dem som inte fanns där. Det stod till exempel att jag “så gott som undvek” Linux 1992 och sedan gjorde en “dramatisk helomvändning” när jag 1993 bestämde mig för att stödja Debian GNU/Linux. Både mitt intresse 1993 och mitt bristande intresse 1992 var pragmatiska sätt att sträva mot samma mål: att fullborda GNU-systemet. Lanseringen av kärnan GNU Hurd 1990 var också ett pragmatiskt steg i samma riktning.

Av alla dessa skäl var många formuleringar i originalutgåvan felaktiga eller svårbegripliga. De behövde rättas, men det var inte enkelt att göra det på ett hederligt sätt utan en total omskrivning, och det var av andra skäl inte önskvärt. Det föreslogs att rättelserna skulle markeras med uttryckliga noter, men i de flesta kapitel var ändringarna så omfattande att det hade blivit ohanterligt. Vissa fel var alltför genomgripande eller alltför inbyggda i texten för att kunna rättas med noter. Om resten hade försetts med marginalkommentarer eller fotnoter skulle texten på vissa ställen ha svämmat över och blivit svårläst; fotnoter hade många läsare sannolikt bara hoppat över. Därför har jag i stället gjort rättelserna direkt i texten.

Jag har däremot inte försökt kontrollera alla fakta och citat som ligger utanför mitt eget kunskapsområde; det mesta av detta har jag helt enkelt fört vidare på Williams auktoritet.

Williams version innehöll många citat som var kritiska mot mig. Jag har bevarat dem alla och lagt till genmälen där det varit lämpligt. Jag har inte strukit något citat, utom i kapitlet om öppen källkod (open source), där jag tog bort några citat som handlade om öppen källkod men inte om mitt liv eller mitt arbete. På samma sätt har jag bevarat, och ibland kommenterat, de flesta av Williams egna tolkningar när de riktade kritik mot mig, så länge de inte byggde på missförstånd av fakta eller teknik. Däremot har jag fritt rättat felaktiga påståenden om mitt arbete och om mina tankar och känslor. Jag har bevarat hans personliga intryck när de tydligt framställs som sådana, och “jag” i denna utgåvas löptext syftar alltid på Williams, utom i noter märkta “RMS:”.

I denna utgåva kallas det fullständiga system som förenar GNU och Linux alltid “GNU/Linux”, och “Linux” syftar i sig självt alltid på Torvalds kärna, utom i citat där den andra användningen markeras med “[sic]”. Se http://www.gnu.org/gnu/gnu-linux-faq.html för en närmare förklaring av varför det är både felaktigt och orättvist att kalla hela systemet “Linux”.

Jag vill tacka John Sullivan för hans många värdefulla invändningar och förslag.

Förord av Sam Williams

Den här sommaren markerar tioårsjubileet för den e-postväxling som satte arbetet med Free as in Freedom: Richard Stallman’s Crusade for Free Software i rörelse och, i förlängningen, ledde fram till den bok som nu presenteras i denna utgåva: Richard Stallman and the Free Software Revolution.

Det är nästan överflödigt att säga att mycket har förändrats under det mellanliggande decenniet.

När boken ursprungligen tänktes ut, i en era av amerikansk triumfalism, handlade dess huvudberättelse om en mans profetliknande försök att upplysa andra programvaruutvecklare om den etiska, om än inte ekonomiska, kortsiktigheten i ett kommersiellt system som var inriktat på att förvandla den fria intellektuella kultur som gav upphov till datavetenskapen till en rå ansamling av proprietära, inhägnade enklaver. I dag framstår detta nästan som nostalgiskt, som en återgång till de dagar då det teknokapitalistiska systemet tycktes fungera utmärkt, bortsett från kritiken från några enstaka skeptiker i ytterkanterna.

Nu när tvivel på systemet nästan har blivit en allmän dygd hjälper det att se vilka berättelselinjer, om några, som har förblivit desamma under de senaste tio åren.

Jag följer inte programvaruindustrin lika noga som jag en gång gjorde, men en sak som framträder nu, ännu mer än då, är hur lätt vanliga konsumenter har visat sig vara villiga att ge upp stora mängder privat information och personlig frihet som användare i utbyte mot att få använda den coolaste tekniska “plattformen” eller den senaste nätverkstrenden.

För några år sedan kanske jag hade kallat detta “iPod-effekten”, som en kort hyllning till den enastående framgång som Apple-medgrundaren Steve Jobs hade med att få både musikindustrin och digitala musiklyssnare att lägga år av tvivel och ömsesidig fientlighet åt sidan för att samlas kring en enda sexig apparat – Apple iPod – och dess restriktiva licensregim, iTunes. Om jag skulle sälja in historien till en tidskrift eller tidning i dag skulle jag antagligen behöva kalla det “iPad-effekten” eller kanske “Kindle-effekten”, dels för att hänga med i de skiftande varumärkesnamnen, dels för att erkänna de parallella, tektoniska förskjutningarna inom den dagliga journalistiken och den elektroniska bokutgivningen.

För att jag inte ska framstå som om jag gör ogrundad reklam för de ovan nämnda varumärkena föreslår RMS att jag ger lika stort utrymme åt ett par webbplatser som kan redogöra för deras många nackdelar, särskilt när det gäller programvarufrihet. Jag har gått med på detta i rättvisans namn. De webbplatser han rekommenderar är DefectiveByDesign.org och BadVista.org.¹

Oavsett etikett lever föreställningen kvar att företagsvarumärket ensamt garanterar programvarukvalitet i en snabbt föränderlig värld, även i en tid då de flesta företagsvarumärken handlas på eller nära historiska bottennivåer.

För tio år sedan var det inte svårt att befinna sig på en teknikkonferens och höra ett samtal (eller utsättas för direkt handledning) där någon äldre veteran, Richard Stallman inräknad, erbjöd en övertygande vision av en alternativ möjlighet. Det var dessa veteraners uppgift, insåg jag till slut, att se till att vi nykomlingar inom journalistiken förstod att de verktyg vi var stolta över att äntligen kunna använda – Microsoft Word, PowerPoint, Internet Explorer, för att bara nämna några populära erbjudanden från en enda ofta nämnd leverantör – bara var en blek skugga av den väldiga byggnad som den personliga datorns ursprungliga arkitekter hade satt sig för att bygga.

Numera är det nästan som om motsatsen gäller. Byggnaden är nu ett vidsträckt ekosystem, en djungel full av idéer men med bara några få stabila nischer för hållbar tillväxt. Man kan fortfarande hitta gott om hackare som är villiga att muttra över till exempel Vistas fortsatta strukturella brister, Apples diktatoriska kontroll över iPhone App Store eller Googles skiftande definition av ordet “ond” – men varje år kommer med en ny skörd av “digitalt infödda” konsumenter som är villiga att lita på företagens vägledning i denna hobbesianska värld. Kanske beror det på att många av de problem som en gång gjorde användningen av din stationära dator till en tandgnisslande upplevelse till stor del har jämnats ut med hjälp av fri programvara.

Hur som helst. I takt med att konsumentprogramvarans tillförlitlighet har förbättrats har kapplöpningen om att ligga steget före konsumenternas smak fört applikationsutvecklarna in i en ännu tätare omfamning med pengastarka intressen. Jag säger inte att hackeretos inte längre existerar eller att det ens har försvagats på något tydligt sätt. Jag säger bara att jag tvivlar på att programmeraren som skapade Facebook-algoritmen som skriver om “info”-sidorna så att varje nyckelord pekar på en sponsrad sida, dessutom med en semantisk felfrekvens på 80 procent, tillbringar särskilt mycket tid i sin nya Porsche med att klaga över vad programmet egentligen kunde ha uppnått om inte “kostymerna” hade lagt sig i.

Det är sant att miljontals människor nu kör mestadels fri programvara på sina datorer, och många kör uteslutande fri programvara. Ur vanliga konsumenters perspektiv har dock ord som “programvara” och “dator” blivit allt mer avlägsna. Många mobiltelefoner från 2010 kunde verkligen mäta sig med en bärbar dator från 2000 i funktionalitet. Och ändå, när det blir dags att köpa en mobiltelefon, hur många användare ägnar då någon tanke åt den dator eller den programvara som gör allt detta möjligt? Den stora majoriteten av moderna telefonanvändare grundar sina köpbeslut nästan helt på hur många applikationer som erbjuds, hur robust nätverket är och, viktigast av allt, månadsabonnemanget.

Att få en konsument i den situationen att betrakta sitt programvaruköp utifrån personlig frihet snarare än personlig bekvämlighet blir, om inte svårare, så åtminstone en mer komplex uppgift.

Efter en så pessimistisk inledning, varför skulle någon vilja läsa vidare i boken?

Jag kan erbjuda två huvudsakliga skäl.

Det första skälet är personligt. Som noterades i epilogen till Free as in Freedom skildes Richard och jag under knappast hjärtliga former strax före utgivningen av den boken. Felet var till stor del mitt. Efter att ha arbetat med Richard för att se till att min biografiska skiss inte stod i konflikt med principerna för fri programvara – ett arbete som jag stolt kan säga gjorde Free as in Freedom till ett av de första verken att använda GNU Free Documentation License (GFDL) som upphovsrättslig licens – avslutade jag abrupt det samarbetsförhållandet när det blev dags att redigera verket och inarbeta Richards långa lista med felrättelser och begäran om förtydliganden.

Fastän jag kunde gömma mig bakom mina egna principer om författares oberoende och journalistisk objektivitet har jag sedan dess kommit att ångra att jag inte bad bokens förläggare – O’Reilly and Associates – om mer tid. Eftersom O’Reilly redan hade gått med på mitt enda stora villkor – GFDL – och redan hade stått ut med en ström av sena ändringar från min sida, tvekade jag dock att pröva lyckan ytterligare.

Under åren omedelbart efter utgivningen av Free as in Freedom kunde jag rättfärdiga mitt beslut genom att peka på att GFDL, liksom GNU General Public License inom programvarans värld, gör det möjligt för varje läsare att modifiera boken och sälja den vidare som ett konkurrerande verk. Som Ernest Hemingway en gång uttryckte det: “det första utkastet till vad som helst är skit.” Om Stallman eller andra inom hackergemenskapen betraktade Free as in Freedom som ett första utkast i bästa fall, tja, då hade jag åtminstone sparat dem tid och arbete med att framställa deras eget första utkast.

Nu när Richard faktiskt har levererat en genomgripande omarbetning kan jag bara vara trogen mitt yngre jag och ställa mig bakom arbetet. Ja, jag hyllar det. Mitt enda kvarvarande hopp är att Richards arbete, som inte visar några tecken på att sakta av, så småningom ska leda till mer dokumentation.

Innan jag går vidare till det andra skälet bör jag notera att en av de trevliga biprodukterna av boken är att e-postkommunikationen mellan Richard och mig har öppnats på nytt. Den kommunikation som följt har på nytt gjort mig förtrogen med Stallmans knivskarpa skrivstil.

En illustrativ och kanske underhållande anekdot för alla där ute som har tvistat med Richard i skrift: när vi diskuterade det avsnitt där jag iakttar och dokumenterar hur Richard tappar fattningen i rusningstrafiken i Kihei, Maui – ett avsnitt som låg till grund för kapitel 7 (“A Brief Journey through Hacker Hell”) i den ursprungliga boken – erkände jag en vanlig invändning bland bokens recensenter, nämligen att episoden verkade malplacerad, som ett fragment av ett tidskriftsreportage som avbröt en biografi i fullängd. Jag sade till Richard att han kunde stryka episoden enbart av det skälet, men tillade att mitt beslut att ta med den byggde på två motiveringar. För det första gav den en glimt av Stallmans temperament, något jag hade varnats för men ännu inte upplevt på nära håll. För det andra ansåg jag att hela scenen hade ett visst metaforiskt värde. Därav kapitlets titel.

Till min överraskning höll Stallman med på båda punkterna. Hans oro gällde snarare två ord som skavde. På ett ställe citerar jag honom när han anklagar föraren i spetsen för vår lilla karavan med två fordon för att “avsiktligt” leda oss in på en återvändsgata, en anklagelse som, om den varit sann, hade antytt en grad av illvilja som låg utanför vad som faktiskt skedde. I avsaknad av ett inspelat transkript – jag hade bara ett anteckningsblock vid tillfället – medgav jag att jag antagligen hade hanterat Stallmans verkliga ordval klumpigt och gjort det mer sårande än vad som ursprungligen var avsett.

I en annan fråga ifrågasatte Stallman samtidigt att citatet återgav honom med ordet “fucking.” Återigen hade jag inte ögonblicket på band, men jag svarade att jag tydligt mindes en imponerande uppvisning i svordomar, en påminnelse om Richards New York-rötter, och att jag var villig att stå fast vid det minnet.

Ett e-postsvar från Richard, mottaget nästa dag, omformulerade kritiken på ett sätt som tvingade mig att gå tillbaka och läsa det första meddelandet igen. Som det visade sig invände Stallman inte så mycket mot “fuck” som mot “-ing”-delen av citatet.

“En del av skälet till att jag tvivlar på [orden] är att de innebär att man använder fucking som adverb,” skrev Stallman. “Jag har aldrig talat på det sättet. Alltså är jag säker på att orden är något förändrade.”

Touché.

Det andra skälet till att en person borde känna sig manad att läsa den här boken knyter an till inledningstemat i förordet – hur annorlunda framtiden ter sig 2010 jämfört med den vi år 2000 fortfarande bara försökte urskilja. Jag ska vara ärlig: som så många amerikaner (och icke-amerikaner) förändrades min världsbild av händelserna den 11 september 2001, så mycket att det inte dröjde länge efter utgivningen av Free as in Freedom innan min uppmärksamhet drogs skarpt bort från fri programvarurörelsen och Stallmans ansträngningar att hålla den på kurs. Även om jag har lyckats följa de breda trenderna och de stora frågorna har det dagliga dramat kring programvarustandarder, programvaruupphovsrätt och programvarupatent blivit något som jag till stor del hoppar över – internetnyhetsflödets motsvarighet till vattenstyrelsens protokoll i lokaltidningen, med andra ord.

[RMS: Attackerna i september 2001, som inte nämns senare i boken, förtjänar en kort kommentar här. Långt ifrån att “ändra allt”, som så många påstår, har attackerna i själva verket förändrat mycket lite i USA: det finns fortfarande skurkar vid makten som hatar våra friheter. Den enda stora skillnaden är att de nu kan anföra “terrorister” som en ursäkt för lagar som tar dessa friheter ifrån oss. Se de politiska noterna på stallman.org för mer om detta.]

Det är beklagligt till stor del därför att jag, tio år senare, äntligen ser det mognande tjugoförsta århundradet i det jag tror är ett klart ljus. Återigen, om det vore ett presentationsbrev till någon redaktör skulle jag kalla det “Processårhundradet.”

Med det menar jag att vi står vid en ovanlig punkt i historien där, all cynism till trots, makten att förändra världen verkligen har flyttats ner till vanliga medborgare. Haken är naturligtvis att samma makt som tillhör dig också tillhör alla andra. Där man i tidigare epoker kunde åstadkomma förändring genom att vinna sympatin hos några få väl placerade nyckelpersoner måste dagens reformator få ett helt spektrum av konkurrerande idéer och intressen att dra åt samma håll. Kort sagt: att vara en effektiv reformator i dag kräver mer än bara titanisk uthållighet och en vilja att ropa i öknen i ett decennium eller mer; det kräver att man vet hur man formulerar hållbara, skalbara idéer, hur man slår systemet på dess eget spel.

På alla dessa punkter skulle jag hävda att Richard M. Stallman, om han än kanske inte är arketypen, så åtminstone är en urtyp av den framgångsrika reformator jag just har beskrivit.

Somliga kanske beklagar en framtid där varje problem tycks kräva några decennier av kommittémöten och underkommittéförhör bara för att nå fram till rättelsestadiet, men jag, för min del, ser alternativet – en framtid som är så lyhörd för individer eller små grupper att någon självutnämnd aktör till slut bestämmer sig för att sätta den lyhördheten på prov – som alltför kusligt för att begrunda.

Kort sagt: om du är den sortens person som, liksom jag, hoppas att få se det tjugoförsta århundradet följa en mindre blodig bana än det tjugonde, så är vattenstyrelsen – i alla sina frustrerande gestalter – platsen där den striden just nu utkämpas. Som antyds av den Vergilius-inspirerade epigrafen som inleder bokens första kapitel har jag alltid hoppats att boken på något sätt skulle kunna bli en sorts epos för internetåldern. Byggd kring en heroisk men bristfällig centralfigur bör dess författarprägel gärna suddas ut med åren.

Med det vill jag avsluta förordet på samma sätt som jag alltid slutat det – med en uppmaning om ändringar och bidrag från alla läsare som vill förbättra texten. Appendix B innehåller en vägledning om dina rättigheter som läsare att skicka in ändringar, göra rättelser eller till och med skapa din egen avläggarversion av boken. Om du föredrar att helt enkelt skicka ändringarna via Richard eller mig kan du hitta relevant kontaktinformation på Free Software Foundations webbplats.

Under tiden: lycka till, och jag hoppas att du uppskattar boken!

Sam Williams
Staten Island, USA

Slutnoter

¹Övers. anm.: Så såg sidorna ut vid tiden då förordet skrevs, via Internet Archives Wayback Machine: https://web.archive.org/web/20100101031536/http://www.defectivebydesign.org/ respektive https://web.archive.org/web/20090107015533/http://badvista.org/.

Kapitel 1
I brist på en skrivare

Jag fruktar grekerna. Även när de kommer med gåvor.
– Vergilius, Aeneiden

Den nya skrivaren hade fastnat igen.

Richard M. Stallman, anställd systemprogrammerare vid Massachusetts Institute of Technologys laboratorium för artificiell intelligens (AI Lab), fick lära sig problemet den hårda vägen. En timme efter att ha skickat iväg en fil på 50 sidor till kontorets laserskrivare avbröt Stallman, 27 år gammal, ett produktivt arbetspass för att hämta sina dokument. När han kom fram fann han bara fyra sidor i skrivarens fack. Till råga på allt tillhörde de fyra sidorna en annan användare, vilket betydde att Stallmans utskriftsjobb och den ofärdiga delen av någon annans utskriftsjobb fortfarande satt fast någonstans i laboratoriets datornät.

Att vänta på maskiner är en yrkesrisk när man är programmerare, så Stallman tog sin frustration med jämnmod. Å andra sidan är skillnaden mellan att vänta på en maskin och att passa en maskin ganska stor. Det var inte första gången han hade tvingats stå över skrivaren och se sidorna komma ut en efter en. Som någon som tillbringade huvuddelen av sina dagar och nätter med att förbättra maskinernas effektivitet och programvaran som styrde dem kände Stallman en naturlig drift att öppna maskinen, titta på innandömet och hitta roten till problemet.

Tyvärr sträckte sig Stallmans skicklighet som programmerare inte in i maskinteknikens värld. Medan nytryckta dokument strömmade ut ur maskinen fick Stallman tid att fundera på andra sätt att kringgå problemet med pappersstopp.

Hur länge sedan var det egentligen som personalen på AI Lab hade välkomnat den nya skrivaren med öppna armar? undrade Stallman. Maskinen hade varit en donation från Xerox Corporation. Som banbrytande prototyp var den en modifierad version av en snabb Xerox-kopiator. Men i stället för att göra kopior förlitade den sig på data som skickades via ett datornät för att omvandla dem till dokument med professionellt utseende. Den hade skapats av ingenjörer vid den världsberömda Xerox-anläggningen i Palo Alto och var helt enkelt ett tidigt smakprov på den revolution inom desktop publishing som skulle svepa över resten av datorindustrin före decenniets slut.

Drivna av en instinktiv lust att leka med den bästa nya utrustningen integrerade programmerarna på AI Lab snabbt den nya maskinen i labbets sofistikerade datorinfrastruktur. Resultaten var omedelbart tilltalande. Till skillnad från labbets gamla skrivare var den nya Xerox-maskinen snabb. Sidorna flög ut med en sida per sekund, vilket gjorde ett utskriftsjobb på 20 minuter till ett jobb på 2 minuter. Den nya maskinen var också mer precis. Cirklar kom ut som cirklar, inte ovaler. Raka linjer kom ut som raka linjer, inte som sinusvågor med låg amplitud.

Den var, i stort sett, för bra för att tacka nej till.

När maskinen väl hade tagits i bruk började dess brister visa sig. Värst av bristerna var dess benägenhet att drabbas av pappersstopp. Tekniskt sinnade programmerare förstod snabbt orsaken. Som kopiator krävde maskinen i allmänhet direkt uppsikt av en mänsklig operatör. Xerox-ingenjörerna räknade med att operatörerna alltid skulle finnas på plats för att åtgärda ett pappersstopp om det uppstod, och hade därför lagt tid och energi på att undanröja andra besvärliga problem. På ingenjörsspråk var användarens tillsyn inbyggd i systemet.

När Xerox-ingenjörerna modifierade maskinen för att användas som skrivare förändrade de relationen mellan användare och maskin på ett subtilt men djupgående sätt. I stället för att göra maskinen underordnad en enskild mänsklig operatör gjorde de den underordnad ett helt nätverk av mänskliga operatörer. I stället för att stå direkt över maskinen skickade en användare i ena änden av nätet sitt utskriftskommando genom en lång kedja av maskiner och förväntade sig att det önskade innehållet skulle nå fram till rätt destination och i riktig form. Det var först när han till slut gick för att kontrollera slutresultatet som han insåg hur lite av det som faktiskt hade skrivits ut.

Stallman var knappast den enda på AI Lab som lade märke till problemet, men han tänkte också ut ett botemedel. Flera år tidigare hade Stallman, för labbets förra skrivare, löst ett liknande problem genom att modifiera programvaran som reglerade skrivaren på en liten PDP-11-maskin, liksom Incompatible Timesharing System som körde på den stora PDP-10-datorn. Stallman kunde inte eliminera pappersstopp, men han kunde lägga in programkod som fick PDP-11 att kontrollera skrivaren med jämna mellanrum och rapportera stopp tillbaka till PDP-10. Stallman lade också in kod på PDP-10 för att meddela varje användare med ett väntande utskriftsjobb att skrivaren hade fastnat. Meddelandet var enkelt, något i stil med “Skrivaren har fastnat, var vänlig och fixa den”, och eftersom det gick ut till de personer som hade starkast skäl att lösa problemet var sannolikheten stor att någon av dem skulle göra det omedelbart.

Som lösning var Stallmans fix indirekt men elegant. Den fixade inte problemets mekaniska sida, men gjorde det näst bästa genom att återställa informationsflödet mellan användare och maskin. Tack vare några få extra rader programkod kunde anställda på AI Lab eliminera de 10 eller 15 minuter som annars slösades bort varje vecka på att springa fram och tillbaka för att kontrollera skrivaren. I programmeringstermer drog Stallmans fix nytta av den kollektiva intelligensen i hela nätverket.

“Om du fick det meddelandet kunde du inte anta att någon annan skulle fixa det”, säger Stallman när han minns logiken. “Du var tvungen att gå till skrivaren. En minut eller två efter att skrivaren hade fått problem kom de två eller tre personer som fått meddelanden dit för att fixa maskinen. Av de två eller tre personerna brukade minst en veta hur man löste problemet.”

Sådana kluriga fixar var ett kännetecken för AI Lab och dess egna skara programmerare. De bästa programmerarna på AI Lab föraktade faktiskt beteckningen programmerare och föredrog i stället den mer slangbetonade yrkestiteln hacker. Titeln omfattade ett stort spektrum av aktiviteter – allt från kreativt skoj till förbättring av befintlig programvara och datorsystem. Underförstått i titeln låg dock den gammaldags föreställningen om yankeeuppfinningsrikedom. För en hacker var det bara början att skriva ett program som fungerade. En hacker försökte visa sin klurighet (och imponera på andra hackare) genom att ta sig an ytterligare en utmaning: att göra programmet särskilt snabbt, litet, kraftfullt, elegant eller på något annat finurligt sätt imponerande.¹

Företag som Xerox brukade donera sina produkter (och sin programvara) till platser där hackare vanligtvis samlades. Om hackare använde produkterna kanske de senare skulle börja arbeta för företaget. Under 1960-talet och det tidiga 1970-talet utvecklade de också ibland program som tillverkaren i sin tur kunde distribuera till andra kunder.

När Stallman lade märke till att Xerox-laserskrivaren gärna fastnade tänkte han på att använda den gamla fixen, eller “hacken”, på skrivaren. Men när han slog upp programvaran till Xerox-lasern gjorde Stallman en oroande upptäckt. Skrivaren hade ingen programvara, åtminstone ingen som Stallman eller en kollega kunde läsa. Fram till dess hade de flesta företag som en självklarhet gjort källkoden tillgänglig i läsbara textfiler som dokumenterade de enskilda programvarukommandon som talade om för en maskin vad den skulle göra. Xerox hade i det fallet endast tillhandahållit programfiler i kompilerad, eller binär, form. Om programmerare tittade på filerna skulle de bara se en ändlös ström av ettor och nollor – rappakalja.

Det finns program, kallade “disassemblers”, som omvandlar ettor och nollor till maskininstruktioner på låg nivå, men att lista ut vad instruktionerna faktiskt “gör” är ett långt och svårt arbete, känt som “reverse engineering.” Att baklängeskonstruera programmet kunde ha tagit mer tid än fem års skrivarkrångel. Stallman var inte tillräckligt desperat för det och lade därför problemet åt sidan.

Xerox restriktiva hållning stod i skarp kontrast till hackergemenskapens vanliga praxis. För att utveckla programmet till PDP-11 som drev den gamla skrivaren, och programmet till en annan PDP-11 som hanterade bildskärmsterminaler, behövde AI Lab ett cross-assemblerprogram för att bygga PDP-11-program på PDP-10-huvuddatorn. Labbets hackare kunde ha skrivit ett eget, men Stallman, som då var Harvard-student, hittade ett sådant program på Harvards datorlabb. Det programmet var skrivet för att köra på samma sorts dator, PDP-10, om än med ett annat operativsystem. Stallman fick aldrig veta vem som hade skrivit programmet, eftersom källkoden inte uppgav det. Men han tog med sig en kopia tillbaka till AI Lab. Sedan ändrade han källkoden så att den gick att köra på AI Labs Incompatible Timesharing System (ITS). Utan stort besvär fick AI Lab det program som behövdes för programvaruinfrastrukturen. Stallman lade till och med till några funktioner som inte fanns i originalversionen och gjorde programmet kraftfullare. “Vi kom att använda det i flera år”, säger Stallman.

Ur en programmerares perspektiv på 1970-talet var transaktionen programvarans motsvarighet till att en granne kommer förbi för att låna ett elverktyg eller en kopp socker. Den enda skillnaden var att Stallman, genom att låna en kopia av programvaran för AI Labs räkning, inte hade berövat någon annan användningen av programmet. Snarare vann andra hackare på det, eftersom Stallman hade lagt till ytterligare funktioner som andra hackare var välkomna att låna tillbaka. Stallman minns till exempel hur en programmerare på det privata ingenjörsföretaget Bolt, Beranek & Newman lånade programmet. Han fick det att köra på Twenex och lade till några ytterligare funktioner, som Stallman så småningom integrerade igen i AI Labs eget källkodsarkiv. De båda programmerarna beslutade att tillsammans underhålla en gemensam version, med kod som kunde köra antingen på ITS eller på Twenex beroende på vad användaren valde.

“Ett program skulle utvecklas på samma sätt som en stad utvecklas”, säger Stallman när han minns AI Labs programvaruinfrastruktur. “Delar skulle bytas ut och byggas om. Nya saker skulle läggas till. Men man kunde alltid titta på en viss del och säga: ‘Hmm, på stilen ser jag att den här delen skrevs tidigt på 1960-talet och den här delen skrevs i mitten av 1970-talet.’ ”

Genom det enkla systemet av intellektuell ackumulering byggde hackare på AI Lab och andra platser upp robusta skapelser. Alla programmerare som deltog i kulturen beskrev sig inte som hackare, men de flesta delade Richard M. Stallmans grundkänsla. Om ett program eller en programfix var tillräckligt bra för att lösa dina problem, då var det tillräckligt bra för att lösa någon annans problem också. Varför inte dela med sig av det av en enkel önskan om god karma?

Samarbetssystemet undergrävdes av kommersiell sekretess och girighet, vilket ledde till underliga kombinationer av hemlighetsmakeri och samarbete. Datavetare vid UC Berkeley hade till exempel byggt upp ett kraftfullt operativsystem kallat BSD, baserat på Unix-systemet som de hade fått från AT&T. Berkeley gjorde BSD tillgängligt för kostnaden att kopiera ett band, men gav banden endast till skolor som kunde visa upp en källkodslicens från AT&T värd 50 000 dollar. Berkeleyhackarna fortsatte att dela så mycket som AT&T tillät dem, men de hade inte uppfattat någon konflikt mellan de båda förfarandena.

På samma sätt irriterades Stallman av att Xerox inte hade tillhandahållit källkoden, men han var ännu inte arg. Han tänkte aldrig på att be Xerox om en kopia. “De hade redan gett oss laserskrivaren”, säger Stallman. “Jag kunde inte säga att de var skyldiga oss något mer. Dessutom tog jag för givet att frånvaron av källkod avspeglade ett avsiktligt beslut och att det skulle vara meningslöst att be dem ändra det.”

Så småningom kom goda nyheter: ryktet sade att en forskare på datavetenskapsinstitutionen vid Carnegie Mellon University hade en kopia av laserskrivarens källkod.

Kopplingen till Carnegie Mellon bådade inte gott. År 1979 hade Brian Reid, doktorand där, chockerat gemenskapen genom att vägra dela med sig av sitt textformatteringsprogram, kallat Scribe. Programmet var det första som hade markeringskommandon inriktade på den önskade semantiken (som “betona ordet” eller “stycket är ett citat”) snarare än på lågnivådetaljer i formateringen (“sätt ordet i kursiv” eller “gör marginalerna smalare för stycket”). I stället sålde Reid Scribe till ett programvaruföretag i Pittsburgh-området som hette Unilogic. När hans karriär som doktorand tog slut sade Reid att han helt enkelt sökte ett sätt att överlämna programmet till en grupp utvecklare som noga skulle se till att det inte blev allmän egendom. (Varför man skulle anse ett sådant utfall särskilt oönskat är inte klart.) För att göra affären ännu attraktivare gick Reid också med på att lägga in en uppsättning tidsberoende funktioner – “tidsbomber” i programmerarjargong – som avaktiverade fritt kopierade versioner av programmet efter 90 dagar. För att undvika avaktivering betalade användare programvaruföretaget, som då utfärdade en kod som oskadliggjorde den inbyggda tidsbomben.

För Stallman var det ett rent och skärt förräderi mot programmeraretoset. I stället för att hedra tanken att dela lika hade Reid lagt in ett sätt för företag att tvinga programmerare att betala för tillgång till information. Men Stallman tänkte inte djupt på frågan, eftersom han inte använde Scribe särskilt mycket.

Unilogic gav AI Lab en gratis kopia att använda men varken tog bort eller nämnde tidsbomben. Den fungerade ett tag; sedan rapporterade en användare en dag att Scribe hade slutat fungera. Systemhackern Howard Cannon tillbringade timmar med att felsöka det binära programmet tills han hittade tidsbomben och patchade bort den. Cannon var ursinnig och inte blyg med att tala om för de andra hackarna hur arg han var över att Unilogic hade slösat bort hans tid med en avsiktlig bugg.

Några månader senare hade Stallman ett AI Lab-relaterat skäl att besöka Carnegie Mellons campus. Under det besöket passade han på att söka upp den person som sades ha källkoden till skrivarprogrammet. Med lite tur var mannen på sitt kontor.

I sann ingenjör-till-ingenjör-stil var samtalet hjärtligt men rakt. Efter att kort ha presenterat sig som en besökare från MIT bad Stallman om en kopia av laserskrivarens källkod, som han ville modifiera. Till hans förtrytelse vägrade forskaren.

“Han sade till mig att han hade lovat att inte ge mig en kopia”, säger Stallman.

Minnet är en underlig sak. Tjugo år efter händelsen har Stallmans inre minnesband luckor på vissa ställen. Han minns varken den utlösande orsaken till resan eller ens vilken tid på året den ägde rum. Han har inte heller något minne av vem det var han talade med. Enligt Reid är den person som mest sannolikt tog emot Stallmans begäran Robert Sproull, tidigare forskare vid Xerox PARC och numera chef för Sun Laboratories, en forskningsavdelning inom datateknikjätten Sun Microsystems. Under 1970-talet hade Sproull varit den huvudsakliga utvecklaren av den aktuella laserskrivarprogramvaran på Xerox PARC. Kring 1980 tog Sproull en forskaretjänst vid Carnegie Mellon där han fortsatte sitt arbete med laserskrivare vid sidan av andra projekt.

När han tillfrågas direkt om begäran minns dock Sproull ingenting. “Jag kan inte uttala mig sakligt om detta”, skriver Sproull via e-post. “Jag har absolut inget minne av incidenten.”

“Koden som Stallman frågade efter var ledande, toppmodern kod som Sproull hade skrivit under året eller åren innan han gick till Carnegie Mellon”, minns Reid. Om så var fallet kan det tyda på ett missförstånd, eftersom Stallman ville ha källkoden till det program MIT hade använt under ganska lång tid, inte någon nyare version. Men frågan om vilken version det gällde kom aldrig upp i det korta samtalet.

När Stallman talar till publik återkommer han ofta till incidenten och noterar att mannens ovilja att räcka över källkoden bottnade i ett sekretessavtal, ett avtal mellan honom och Xerox Corporation som gav undertecknaren tillgång till programvarans källkod i utbyte mot ett löfte om hemlighetsmakeri. Numera är sekretessavtal, eller NDA, standard i programvaruindustrin, men då var det en ny företeelse, en återspegling av både laserskrivarens kommersiella värde för Xerox och den information som behövdes för att köra den. “Xerox försökte vid den tiden göra en kommersiell produkt av laserskrivaren”, minns Reid. “De skulle ha varit galna om de hade gett bort källkoden.”

För Stallman var NDA dock något helt annat. Det var en vägran från en CMU-forskare att delta i ett samhälle som fram till dess hade uppmuntrat programmerare att betrakta program som gemensamma resurser. Som en bonde vars århundraden gamla bevattningsdike plötsligt hade torkat upp hade Stallman följt diket till dess källa bara för att finna en splitterny vattenkraftsdamm med Xerox-logotypen på.

För Stallman tog det tid innan insikten att Xerox hade tvingat en medprogrammerare att delta i det nymodiga systemet av påtvingad sekretess sjunkit in. I första ögonblicket kunde han bara se vägran i ett personligt sammanhang. “Jag var så arg att jag inte kunde komma på ett sätt att uttrycka det. Så jag vände mig bara om och gick därifrån utan ytterligare ett ord”, minns Stallman. “Jag kanske smällde igen dörren. Vem vet? Det enda jag minns är att jag ville därifrån. Jag gick till hans kontor och väntade mig samarbete, så jag hade inte tänkt på hur jag skulle reagera om han vägrade. När han gjorde det blev jag förstummad såväl som besviken och arg.”

Tjugo år efter händelsen ligger ilskan fortfarande kvar, och Stallman presenterar händelsen som en av dem som tvingade honom att konfrontera en etisk fråga, om än inte den enda sådana händelsen på hans väg. Under de närmaste månaderna skulle en rad händelser drabba både Stallman och AI Labs hackergemenskap som skulle få trettio sekunders spänning i ett avlägset kontor på Carnegie Mellon att verka triviala i jämförelse. Trots det, när det blir dags att reda ut de händelser som förvandlade Stallman från en ensam hacker, instinktivt misstänksam mot centraliserad auktoritet, till en kämpande aktivist som tillämpade traditionella föreställningar om frihet, jämlikhet och broderskap på programvaruutvecklingens värld, pekar Stallman ut mötet på Carnegie Mellon som särskilt viktigt.

“Det var mitt första möte med ett sekretessavtal, och det lärde mig omedelbart att sekretessavtal har offer”, säger Stallman bestämt. “I detta fall var jag offret. [Mitt labb och jag] var offer.”

Stallman förklarade senare: “Om han hade vägrat mig sitt samarbete av personliga skäl skulle det inte ha väckt någon större fråga. Jag kanske skulle ha betraktat honom som ett svin, men inte mer. Det faktum att hans vägran var opersonlig, att han i förväg hade lovat att vara osamarbetsvillig, inte bara mot mig utan mot vem som helst, gjorde det till en större fråga.”

Fastän tidigare händelser hade retat upp Stallman säger han att det inte var förrän mötet på Carnegie Mellon som han insåg att händelserna höll på att tränga in i en kultur som han länge hade betraktat som helig. Han sade: “Jag hade redan en uppfattning om att programvara bör delas, men jag visste inte riktigt hur jag skulle tänka på det. Mina tankar var inte klara och organiserade till den grad att jag kunde uttrycka dem kortfattat för resten av världen. Efter den erfarenheten började jag inse vad frågan var och hur stor den var.”

Som elitprogrammerare vid en av världens elitinstitutioner hade Stallman varit fullständigt villig att ignorera sina medprogrammerares kompromisser och uppgörelser så länge de inte lade sig i hans eget arbete. Fram till dess att Xerox-lasern kom hade Stallman varit nöjd med att se ner på de maskiner och program som andra datoranvändare motvilligt tolererade.

Men nu, när laserskrivaren hade smugit sig in i AI Labs nät, hade något förändrats. Maskinen fungerade bra, bortsett från pappersstoppen, men möjligheten att modifiera programvara efter personlig smak eller gemenskapens behov hade tagits ifrån dem. Ur programvaruindustrins synvinkel innebar skrivarprogrammet ett skifte i affärstaktiken. Programvara hade blivit en så värdefull tillgång att företag inte längre accepterade behovet av att publicera källkod, särskilt när publicering betydde att ge potentiella konkurrenter en chans att kopiera något billigt. Ur Stallmans synvinkel var skrivaren en trojansk häst. Efter ett decennium av misslyckanden hade programvara som användare inte kunde ändra och vidaredistribuera – framtida hackare skulle använda termen “proprietär” programvara – fått fotfäste inne i AI Lab genom den smygigaste av metoder. Den hade kommit förklädd som en gåva.

Att Xerox hade erbjudit vissa programmerare tillgång till ytterligare gåvor i utbyte mot sekretess var också förargande, men Stallman är noga med att notera att om han hade erbjudits en sådan byteshandel i yngre år hade han kanske faktiskt accepterat Xerox erbjudande. Ilskan som mötet på Carnegie Mellon väckte hade dock en härdande verkan på Stallmans egen moraliska slapphet. Den gav honom inte bara den ilska som krävdes för att se sådana framtida erbjudanden med misstänksamhet, den tvingade honom också att vända på situationen: tänk om en medhacker en dag kom in på Stallmans kontor och det plötsligt blev Stallmans uppgift att vägra hackarens begäran om källkod?

“När någon inbjöd mig att förråda alla mina kollegor på det sättet mindes jag hur arg jag hade varit när någon annan hade gjort det mot mig och hela mitt labb”, säger Stallman. “Så jag sade: ‘Tack så mycket för att ni erbjuder mig detta fina programvarupaket, men jag kan inte ta emot det på de villkor ni kräver, så jag får klara mig utan det.’ ”

Det var en läxa Stallman skulle bära med sig genom 1980-talets turbulenta år, ett decennium under vilket många av hans MIT-kollegor skulle lämna AI Lab och underteckna egna sekretessavtal. De kanske sade till sig själva att det var ett nödvändigt ont för att få arbeta med de bästa projekten. För Stallman satte dock NDA:n projektets moraliska legitimitet i fråga. Vad är ett tekniskt spännande projekt värt om det är avsett att hållas undan gemenskapen?

Som Stallman snart skulle lära sig innebar det mer än personlig uppoffring att tacka nej till sådana erbjudanden. Det innebar att han skilde ut sig från andra hackare som, trots att de delade en liknande motvilja mot sekretess, tenderade att uttrycka motviljan på ett mer moraliskt flexibelt sätt. Att avvisa någon annans begäran om källkod, bestämde Stallman sig för, var inte bara ett svek mot det vetenskapliga uppdrag som hade närt programvaruutvecklingen sedan andra världskrigets slut, det var ett brott mot den gyllene regeln, den grundläggande moraliska uppmaningen att göra mot andra så som du vill att de ska göra mot dig.

Därför var laserskrivaren och det möte som följde av den så viktiga. Utan den, säger Stallman, kunde hans liv ha följt en mer ordinär bana, där han balanserade de materiella bekvämligheterna i en kommersiell programmerares liv mot den yttersta frustrationen i ett liv tillbringat med att skriva osynlig programkod. Det skulle inte ha funnits någon känsla av klarhet, ingen brådska att hantera ett problem som andra inte hanterade. Framför allt skulle det inte ha funnits någon rättfärdig ilska, en känsla som, som vi snart ska se, har drivit Stallmans karriär lika säkert som någon politisk ideologi eller etisk övertygelse.

“Från och med den dagen bestämde jag mig för att det var något jag aldrig kunde delta i”, säger Stallman och syftar på praktiken att byta bort personlig frihet för bekvämlighetens skull – Stallmans beskrivning av NDA-uppgörelsen – liksom på den övergripande kultur som uppmuntrade sådana etiskt tvivelaktiga uppgörelser. “Jag bestämde mig för att aldrig göra andra människor till offer på det sätt jag hade varit ett offer.”

Slutnoter

¹För mer om termen “hacker”, se Appendix A.

Kapitel 2
2001: En hackares odyssé

Datavetenskapsinstitutionen vid New York University ligger i Warren Weaver Hall, en fästningsliknande byggnad två kvarter öster om Washington Square Park. Kraftiga luftkonditioneringsventiler skapar en omgivande vallgrav av het luft som avskräcker både dagdrivare och försäljare. Besökare som tar sig över vallgraven möter ett annat svårforcerat hinder, en säkerhetsdisk för incheckning precis innanför byggnadens enda ingång.

Förbi säkerhetskontrollen blir atmosfären något mer avslappnad. Å andra sidan predikar de många skyltar som ligger utspridda på bottenvåningen farorna med olåsta dörrar och uppställda brandutgångar. Sammantagna ger skyltarna en påminnelse: även i det relativt lugna New York före den 11 september 2001 kan man aldrig vara för försiktig eller för misstänksam.

Skyltarna fungerar som en intressant tematisk motvikt till det växande antalet besökare som samlas i hallens inre atrium. Några ser ut som NYU-studenter. De flesta ser ut som långhåriga konsertbesökare som driver utanför en musiklokal i väntan på huvudakten. På en kort förmiddag har massorna tagit över Warren Weaver Hall och lämnat den närbelägna säkerhetsvakten utan något bättre att göra än att titta på Ricki Lake på tv och rycka på axlarna åt den närbelägna föreläsningssalen varje gång någon frågar efter “talet.”

Väl inne i salen finner besökaren den person som har framtvingat det tillfälliga avbrott i byggnadens säkerhetsrutiner. Personen är Richard M. Stallman, grundare av GNU-projektet, förste president för Free Software Foundation, mottagare av MacArthur-stipendiet 1990, mottagare av Association of Computing Machinerys Grace Murray Hopper-pris (också 1990), medmottagare av Takeda Foundations Takeda Award for Social/Economic Betterment 2001 och tidigare hacker på AI Lab. Som annonserats på en rad hackerrelaterade webbplatser, däribland GNU-projektets egen http://www.gnu.org, är Stallman i Manhattan, sin gamla hemstad, för att hålla ett efterlängtat föredrag som genmäle till Microsoft Corporations senaste kampanj mot GNU General Public License.

Ämnet för Stallmans föredrag är den fria programvarurörelsens historia och framtid. Platsen är betydelsefull. Mindre än en månad tidigare hade Microsofts seniora vice vd Craig Mundie talat på det närbelägna NYU Stern School of Business och hållit ett anförande som riktade en attack mot GNU General Public License, eller GNU GPL, ett juridiskt verktyg som ursprungligen utformades av Stallman 16 år tidigare. GPL skapades för att motverka den växande våg av programvarusekretess som svepte över datorindustrin – en våg som Stallman först hade lagt märke till under sina problem med Xerox-laserskrivaren 1980 – och har utvecklats till ett centralt verktyg för den fria programvarans gemenskap. I enklaste form fastställer GPL en form av gemensamt ägande – det som dagens rättsforskare ofta kallar en “digital allmänning” – genom upphovsrättens tyngd. GPL gör det oåterkalleligt; när en upphovsperson ger kod till gemenskapen på det sättet kan den koden inte göras proprietär av någon annan. Bearbetade versioner måste ha samma upphovsrättslicens om de använder en väsentlig mängd av den ursprungliga källkoden. Därför har kritiker av GPL börjat kalla den för en “viral” licens och antyder felaktigt att den sprider sig till varje program den kommer i kontakt med.¹

I en informationsekonomi som blir allt mer beroende av programvara och allt mer bunden till programvarustandarder har GPL blivit den omtalade “stora klubban”. Till och med företag som en gång förlöjligade den som “programvarusocialism” har kommit att inse dess fördelar. Linux, kärnan som utvecklades av den finske studenten Linus Torvalds 1991, är licensierad under GPL, liksom de flesta delarna av GNU-systemet: GNU Emacs, GNU Debugger, GNU C Compiler och så vidare. Tillsammans utgör dessa verktyg komponenterna i det fria programvaruoperativsystemet GNU/Linux, utvecklat, vårdat och ägt av den världsomspännande hackergemenskapen. I stället för att se gemenskapen som ett hot har högteknologiska företag som IBM, Hewlett Packard och Sun Microsystems kommit att förlita sig på den genom att sälja program och tjänster som bygger ovanpå den stadigt växande infrastrukturen av fri programvara.²

Företagen har också kommit att förlita sig på den som ett strategiskt vapen i hackergemenskapens ständiga krig mot Microsoft, företaget i Redmond, Washington, som har dominerat marknaden för pc-programvara sedan slutet av 1980-talet. Som ägare av det populära operativsystemet Windows har Microsoft mest att förlora på ett branschomfattande skifte till GPL-licensen. Varje program i Windows-kolossen omfattas av copyright och kontrakt (slutanvändarlicensavtal, eller EULA) som hävdar den proprietära statusen hos den exekverbara filen, liksom hos den underliggande källkod som användarna ändå inte får tillgång till. Att infoga kod som skyddas av den “virala” GPL i ett av dessa program är förbjudet; för att uppfylla GPL:s krav skulle Microsoft vara juridiskt tvingat att göra hela programmet till fri programvara. Rivalföretag skulle då kunna kopiera, modifiera och sälja förbättrade versioner av det och därigenom ta bort grunden för Microsofts grepp om användarna.

Därav företagets växande oro över takten i GPL:s spridning. Därav det senaste Mundie-talet som angriper GPL och “open source”-sättet att utveckla och sälja programvara. (Microsoft erkänner inte ens termen “fri programvara”, utan föredrar att rikta uppmärksamheten mot det opolitiska “open source”-lägret som beskrivs i kapitlet om öppen källkod, och bort från den fria programvarurörelsen.) Och därav Stallmans beslut att ge ett offentligt svar på samma campus i dag.

20 år är lång tid i programvaruindustrin. Tänk på detta: 1980, när Richard Stallman svor över AI Labs Xerox-laserskrivare, var Microsoft, som dominerar den globala programvaruindustrin, fortfarande ett privat uppstartsföretag. IBM, företaget som då betraktades som den starkaste kraften i datorhårdvaruindustrin, hade ännu inte introducerat sin första persondator och därmed satt fart på den nuvarande marknaden för billiga pc-maskiner. Många tekniker som vi nu tar för givna – World Wide Web, satellit-tv, 32-bitars spelkonsoler – existerade inte ens. Detsamma gällde många av de företag som nu fyller den övre delen av det företagsmässiga etablissemanget, företag som AOL, Sun Microsystems, Amazon.com, Compaq och Dell. Listan kan göras hur lång som helst.

Bland dem som värderar framsteg högre än frihet anförs det faktum att den högteknologiska marknaden har kommit så långt på så kort tid både för och emot GNU GPL. Vissa argumenterar för GPL och pekar på den korta livslängden hos de flesta datorplattformar. När konsumenter riskerar att köpa en föråldrad produkt tenderar de att flockas kring de företag som ser ut att överleva långsiktigt. Till följd av det har programvarumarknaden blivit en arena där vinnaren tar allt.³ Den proprietära programvarumiljön, säger de, leder till monopolmissbruk och stagnation. Starka företag suger allt syre ur marknaden för rivaler och innovativa uppstickare.

Andra argumenterar precis tvärtom. Att sälja programvara är lika riskfyllt, om inte mer riskfyllt, än att köpa programvara, säger de. Utan de juridiska garantier som proprietära programvarulicenser ger, för att inte tala om de ekonomiska utsikterna för en privatägd “killer app” (det vill säga en genombrottsteknik som skapar en helt ny marknad),⁴ förlorar företag incitamentet att delta. Återigen stagnerar marknaden och innovationen minskar. Som Mundie själv noterade i sitt tal den 3 maj på samma campus innebar GPL:s “virala” natur ett “hot” mot varje företag som är beroende av sin programvaras unikhet som konkurrensmedel. Mundie lade till:

Det undergräver också i grunden den oberoende kommersiella programvarusektorn eftersom det i praktiken gör det omöjligt att distribuera programvara på ett sätt där mottagarna betalar för produkten snarare än bara för distributionskostnaden.⁵

Den gemensamma framgången för GNU/Linux och Windows under de senaste tio åren antyder att båda sidor i frågan ibland har rätt. Fri programvaruaktivister som Stallman menar dock att det är en sidofråga. Den verkliga frågan, säger de, är inte vilken av fri eller proprietär programvara som blir mest framgångsrik, utan vilken som är mest etisk.

Trots det är kampen om initiativet viktig i programvaruindustrin. Även starka leverantörer som Microsoft är beroende av stöd från utomstående programvaruutvecklare, vars verktyg, program och datorspel gör en underliggande programvaruplattform som Windows mer attraktiv för den vanlige konsumenten. Med hänsyn till den snabba utvecklingen på teknikmarknaden under de senaste 20 åren, för att inte tala om hans eget företags imponerande meritlista under den perioden, uppmanade Mundie sina åhörare att inte låta sig svepas med för mycket av den fria programvarurörelsens senaste framgångar:

Två decenniers erfarenhet har visat att en ekonomisk modell som skyddar intellektuell egendom och en affärsmodell som täcker kostnaderna för forskning och utveckling kan skapa imponerande ekonomiska fördelar och sprida dem mycket brett.⁶

Mot den bakgrunden håller Stallman sitt tal i dag. Mindre än en månad efter att orden yttrades står Stallman med ryggen mot en av griffeltavlorna framme i rummet, otålig att få sätta igång.

Om de senaste två decennierna har fört med sig dramatiska förändringar på programvarumarknaden har de fört med sig ännu mer dramatiska förändringar för Stallman själv. Borta är den smala, renrakade hackern som en gång tillbringade hela sina dagar i gemenskap med sin älskade PDP-10. I hans ställe står en kraftigt byggd medelålders man med långt hår och rabbinskt skägg, en man som nu tillbringar merparten av sin tid med att skriva och besvara e-post, rikta långa tirader mot andra programmerare och hålla tal som det i dag. Klädd i en akvamarin T-shirt och bruna polyesterbyxor ser Stallman ut som en ökeneremit som just klivit ut ur Frälsningsarméns garderob.

Publiken är fylld av besökare som delar Stallmans smak för kläder och skötsel. Många kommer med bärbar dator och mobilmodem, desto bättre för att spela in och överföra Stallmans ord till en väntande internetpublik. Könsförhållandet är ungefär 15 män till 1 kvinna, och 1 av de 7 eller 8 kvinnorna i rummet kommer bärande på en stoppad pingvin, Linux officiella maskot, medan en annan bär en nallebjörn.

Otålig lämnar Stallman sin plats framtill i rummet och sätter sig på en stol på första raden, där han knappar in kommandon på en redan öppen bärbar dator. Under de följande tio minuterna är Stallman blind för det växande antal studenter, professorer och fans som cirkulerar framför honom vid foten av salens scen.

Innan talet kan börja måste de barocka ritualerna kring akademisk formalitet avklaras. Stallmans framträdande får inte bara en utan två introduktioner. Mike Uretsky, meddirektör för Stern Schools Center for Advanced Technology, står för den första.

“Ett universitets roll är att främja debatt och intressanta diskussioner”, säger Uretsky. “Seminariet passar precis in i den mallen. Jag tycker att diskussionen om öppen källkod är särskilt intressant.”

Innan Uretsky hinner få ut en mening till är Stallman på fötter och avbryter honom med en gest, som en strandad bilist.

“Jag sysslar med fri programvara”, säger Stallman till stigande skratt. “Öppen källkod är en annan rörelse.”

Skrattet övergår i applåder. Rummet är fyllt av Stallman-partisaner, människor som känner till hans rykte för verbal exakthet, för att inte nämna hans mycket omskrivna brytning med förespråkarna för öppen källkod 1998. De flesta har kommit att vänta sig sådana utbrott på samma sätt som radiofans en gång väntade på Jack Bennys varumärkesreplik “Now cut that out!” i varje radioprogram.

Uretsky avslutar hastigt sin introduktion och lämnar över scenen till Edmond Schonberg, professor vid NYU:s datavetenskapsinstitution. Som programmerare och bidragsgivare till GNU-projektet vet Schonberg vilka språkliga minfält som ska undvikas. Han sammanfattar skickligt Stallmans karriär ur en nutida programmerares perspektiv.

“Richard är det perfekta exemplet på någon som, genom att agera lokalt, började tänka globalt kring problem som rör otillgänglig källkod”, säger Schonberg. “Han har utvecklat en sammanhängande filosofi som har tvingat oss alla att ompröva våra föreställningar om hur programvara produceras, vad intellektuell egendom betyder och vad programvarugemenskapen faktiskt representerar.”⁷

Schonberg välkomnar Stallman till ytterligare applåder. Stallman tar sig tid att stänga av sin bärbara dator, reser sig ur stolen och går upp på scenen.

Till en början framstår Stallmans anförande mer som ett Catskills-komedinummer än som ett politiskt tal. “Jag vill tacka Microsoft för att de gav mig möjligheten att stå här i dag”, skämtar Stallman. “De senaste veckorna har jag känt mig som en författare vars bok med tur förbjudits någonstans.”

För de oinvigda kastar sig Stallman in i en snabb inledande liknelse om fri programvara. Han liknar ett program vid ett matrecept. Båda ger nyttiga steg-för-steg-instruktioner om hur man genomför en önskad uppgift och kan lätt modifieras om användaren har särskilda önskemål eller omständigheter. “Man behöver inte följa ett recept exakt”, noterar Stallman. “Du kan hoppa över vissa ingredienser. Lägga till några svampar, för du tycker om svamp. Ta mindre salt eftersom din läkare sagt att du bör dra ner på saltet – vad som helst.”

Viktigast av allt, säger Stallman, är att program och recept båda är lättdelade. När en kock ger ett recept till en middagsgäst förlorar han lite mer än tid och kostnaden för pappret som receptet skrevs på. Programvara kräver ännu mindre, vanligen några musklick och en liten smula elektricitet. I båda fallen får den som ger bort informationen två saker tillbaka: ökad vänskap och möjligheten att i gengäld låna intressanta recept.

“Föreställ er hur det skulle vara om recept var förpackade i svarta lådor”, säger Stallman och byter spår. “Ni kunde inte se vilka ingredienser som används, än mindre ändra dem, och föreställ er att ni gjorde en kopia till en vän. De skulle kalla er pirater och försöka få er i fängelse i åratal. Den världen skulle väcka enorm vrede hos alla de människor som är vana vid att dela recept. Men exakt så ser världen för proprietär programvara ut. En värld där vanlig anständighet mot andra människor är förbjuden eller förhindrad.”

När den inledande analogin är avklarad kastar sig Stallman in i en återberättelse av episoden med Xerox-laserskrivaren. Liksom receptanalogin är historien om Xerox-laserskrivaren ett användbart retoriskt grepp. Med sin parabelliknande struktur dramatiserar den hur snabbt saker kan förändras i programvaruvärlden. Genom att dra lyssnarna tillbaka till en tid före Amazon.com-köp med ett klick, Microsoft Windows och Oracle-databaser ber den dem att granska föreställningen om programvaruägande utan dess nuvarande företagslogotyper.

Stallman framför historien med samma inövade säkerhet som en rutinerad åklagare i en slutplädering. När han kommer till delen om professorn på Carnegie Mellon som vägrade låna ut en kopia av skrivarens källkod gör Stallman en paus.

“Han hade förrått oss”, säger Stallman. “Men han gjorde det inte bara mot oss. Chansen är stor att han gjorde det mot dig.”

På ordet “dig” riktar Stallman sitt pekfinger anklagande mot en intet ont anande person i publiken. Den utpekade åhörarens ögonbryn rycker till något, men Stallmans egen blick har redan flyttat sig vidare. Långsamt och avsiktligt väljer Stallman ut en andra lyssnare till nervöst fnitter från publiken. “Och jag tror, ganska sannolikt, att han gjorde det mot dig också”, säger han och pekar mot en åhörare tre rader bakom den första.

När Stallman väljer ut en tredje åhörare har fnittret övergått i allmänt skratt. Gesten verkar en smula iscensatt, vilket den är. Men när det är dags att runda av historien om Xerox-lasern gör Stallman det med en riktig showmansgest. “Han gjorde det antagligen mot de flesta här i rummet – med undantag för några få kanske som inte ens var födda 1980”, säger Stallman och framkallar fler skratt. “[Detta eftersom] han hade lovat att vägra samarbeta med ungefär hela befolkningen på planet Jorden.”

Stallman låter kommentaren sjunka in en kort stund. “Han hade undertecknat ett sekretessavtal”, tillägger Stallman.

Richard Matthew Stallmans uppgång från frustrerad akademiker till politisk ledare under de senaste 20 åren säger mycket. Den säger något om Stallmans envisa natur och hans enorma vilja. Den säger något om den tydligt artikulerade visionen och de värderingar som den fria programvarurörelsen, som Stallman hjälpte till att bygga, vilar på. Den säger något om de program av hög kvalitet som Stallman har byggt, program som har cementerat hans rykte som programmeringslegend. Den säger något om GPL:s växande genomslag, en juridisk innovation som många observatörer av Stallman ser som hans mest betydelsefulla prestation.

Framför allt säger den något om den föränderliga karaktären hos politisk makt i en värld som blir allt mer beroende av datorteknik och den programvara som driver den tekniken.

Kanske är det därför som Stallmans stjärna faktiskt har vuxit, även i en tid då de flesta stjärnor inom högteknologi är på tillbakagång. Sedan han startade GNU-projektet 1984⁸ har Stallman omväxlande ignorerats, satiriserats, smutskastats och attackerats – både inifrån och utanför den fria programvarurörelsen. Genom allt detta har GNU-projektet lyckats uppnå sina milstolpar, om än med några notoriska förseningar, och förbli relevant på en programvarumarknad som är flera storleksordningar mer komplex än den det trädde in i för 18 år sedan. Detsamma gäller den fria programvaruideologin, en ideologi som Stallman själv omsorgsfullt har vårdat.

För att förstå orsakerna bakom den fortsatta relevansen hjälper det att se Richard Stallman både genom hans egna ord och genom dem som har samarbetat med och kämpat mot honom längs vägen. Teckningen av Richard Stallman som person är inte särskilt komplicerad. Om någon person exemplifierar det gamla ordspråket “det du ser är det du får” så är det Stallman.

“Jag tror att om man vill förstå Richard Stallman som människa måste man verkligen se alla delarna som en konsekvent helhet”, rådger Eben Moglen, juridisk rådgivare åt Free Software Foundation och professor i juridik vid Columbia University Law School. “Alla dessa personliga egenheter som många ser som hinder för att lära känna Stallman ‘är’ Stallman: Richards starka känsla av personlig frustration, hans enorma känsla av principfast etisk övertygelse, hans oförmåga att kompromissa, särskilt i frågor han betraktar som grundläggande. Allt detta är just de skäl som gör att Richard gjorde det han gjorde när han gjorde det.”

Att förklara hur en resa som började med en laserskrivare till slut skulle leda till en kraftmätning med världens rikaste företag är ingen enkel uppgift. Det kräver en eftertänksam granskning av de krafter som har gjort programvaruägande så viktigt i dagens samhälle. Det kräver också en eftertänksam granskning av en man som, liksom många politiska ledare före honom, förstår hur formbart det mänskliga minnet är. Det kräver en förmåga att tolka de myter och politiskt belastade kodord som har byggts upp kring Stallman med tiden. Slutligen kräver det en förståelse för Stallmans geni som programmerare och hans misslyckanden och framgångar när han har försökt omsätta sitt geni inom andra områden.

När det gäller att ge sin egen sammanfattning av resan erkänner Stallman sammansmältningen mellan personlighet och princip som Moglen har observerat. “Envishet är min starka sida”, säger han. “De flesta som försöker göra något mycket svårt blir till slut modfällda och ger upp. Jag gav aldrig upp.”

Han tillskriver också blind slump en del av äran. Om det inte hade varit för konflikten kring Xerox-laserskrivaren, om det inte hade varit för de personliga och politiska konflikter som avslutade hans karriär som anställd vid MIT, om det inte hade varit för ett halvdussin andra väl tajmade faktorer, tycker Stallman att det är mycket lätt att föreställa sig att hans liv kunde ha följt en annan karriärväg. Med det sagt tackar Stallman de krafter och omständigheter som satte honom i position att göra skillnad.

“Jag hade precis de rätta färdigheterna”, säger Stallman och sammanfattar för publiken sitt beslut att starta GNU-projektet. “Ingen annan var där än jag, så jag kände: ‘Jag är vald. Jag måste arbeta med detta. Om inte jag, vem? ’ ”

Slutnoter

¹GPL:s krafter är faktiskt inte fullt så starka: bara det att du placerar din kod i samma dator som ett GPL-täckt program innebär inte att din kod hamnar under GPL.

“Att jämföra något med ett virus är väldigt hårt”, säger Stallman. “En spindelväxt är en bättre jämförelse; den sprider sig till ett annat ställe om du aktivt tar en stickling.”

För mer information om GNU General Public License, besök http://www.gnu.org/copyleft/gpl.html.

²Att dessa tillämpningar kör på GNU/Linux betyder inte att de själva är fri programvara. Tvärtom är de flesta av dem proprietär programvara och respekterar inte din frihet mer än Windows gör. De kan bidra till GNU/Linux framgång, men de bidrar inte till det frihetsmål som systemet finns till för.

³Se Shubha Ghosh, “Revealing the Microsoft Windows Source Code,” Gigalaw.com (januari 2000), http://www.gigalaw.com/.

⁴Killer-appar måste inte vara proprietära. Ändå tror jag att läsaren förstår poängen: programvarumarknaden är som ett lotteri. Ju större den potentiella utdelningen är, desto fler vill delta. För en bra sammanfattning av fenomenet “killer app”, se Philip Ben-David, “Whatever Happened to the ‘Killer App’?” e-Commerce News (7 december 2000), http://www.ecommercetimes.com/story/5893.html.

⁵Se Craig Mundie, “The Commercial Software Model,” senior vice president, Microsoft Corp., återgivet ur ett transkript på nätet av Mundies tal den 3 maj 2001 vid New York University Stern School of Business, http://www.microsoft.com/presspass/exec/craig/05-03sharedsource.asp.

⁶Ibid.

⁷Om detta sagts i dag skulle Stallman invända mot termen “intellectual property” eftersom den bär på bias och förvirring. Se http://www.gnu.org/philosophy/not-ipr.html.

⁸Akronymen GNU står för “GNU’s not Unix.” I en annan del av NYU-talet den 29 maj 2001 sammanfattade Stallman akronymens ursprung så här:

Vi hackare letar alltid efter ett roligt eller oanständigt namn på ett program, eftersom halva nöjet med att skriva programmet är att namnge det. Vi hade också en tradition av rekursiva akronymer, för att säga att programmet du skriver liknar något redan existerande program…Jag letade efter en rekursiv akronym för Something Is Not UNIX. Jag prövade alla 26 bokstäver och upptäckte att ingen av dem bildade ett ord. Jag bestämde mig för att göra det till en sammandragning. Då kunde jag ha en trestavig akronym för Something’s Not UNIX. Jag prövade bokstäver och kom fram till ordet “GNU.” Det var det.

Trots att Stallman gillar ordvitsar rekommenderar han att programvaruanvändare uttalar “g” i början av akronymen (alltså “gah-new”). Det undviker inte bara förvirring med ordet “gnu”, namnet på den afrikanska antilopen Connochaetes gnou, utan också förvirring med adjektivet “new.” “Vi har arbetat med det i 17 år nu, så det är inte direkt nytt längre”, säger Stallman.

Källa: författarens anteckningar och onlinetranskript av “Free Software: Freedom and Cooperation,” Richard Stallmans tal den 29 maj 2001 på New York University, http://www.gnu.org/events/rms-nyu-2001-transcript.txt.

Kapitel 3
Ett porträtt av hackern som ung man

Richard Stallmans mor, Alice Lippman, minns fortfarande ögonblicket då hon insåg att hennes son hade en särskild gåva.

“Jag tror att det var när han var åtta”, minns Lippman.

Året var 1961, och Lippman, nyligen skild och ensamstående mor, fördrev en helgeftermiddag i familjens lilla tvårumslägenhet på Manhattans Upper West Side. När hon bläddrade i ett nummer av Scientific American kom hon till sin favoritavdelning, Martin Gardners spalt “Mathematical Games.” Lippman, som då arbetade som vikarierande konstlärare, tyckte om Gardners spalt för de tankenötter den erbjöd. Med sin son redan nersjunken i en bok på den närliggande soffan bestämde sig Lippman för att ge sig på veckans huvudpussel.

“Jag var inte den bästa när det gällde att lösa pusslen”, medger hon. “Men som konstnär kände jag att de verkligen hjälpte mig att ta mig igenom begreppsliga hinder.”

Lippman säger att hennes försök att lösa pusslet genast gick i stöpet. Precis när hon skulle kasta ifrån sig tidskriften i avsmak blev hon överraskad av ett försiktigt ryck i skjortärmen.

“Det var Richard”, minns hon, “han ville veta om jag behövde någon hjälp.”

När Lippman växlade blicken mellan pusslet och sin son säger hon att hon först betraktade erbjudandet med skepsis. “Jag frågade Richard om han hade läst tidskriften”, säger hon. “Han svarade att ja, det hade han, och dessutom hade han redan löst pusslet. Innan jag visste ordet av började han förklara för mig hur man skulle lösa det.”

När hon hörde logiken i sonens angreppssätt övergick Lippmans skepsis snabbt i häpnad. “Jag menar, jag visste alltid att han var en begåvad pojke”, säger hon, “men det var första gången jag såg något som antydde hur avancerad han egentligen var.”

Tre decennier senare avrundar Lippman minnet med ett skratt. “Om jag ska säga sanningen tror jag inte att jag någonsin kom på hur man löste det där pusslet”, säger hon. “Allt jag minns är att jag var förbluffad över att han visste svaret.”

Alice Lippman sitter vid matbordet i sin andra lägenhet på Manhattan – samma rymliga lägenhet med tre sovrum som hon och hennes son flyttade till efter hennes giftermål 1967 med Maurice Lippman, nu avliden – och utstrålar en judisk mors blandning av stolthet och förundran när hon minns sonens tidiga år. På serveringsmöbeln intill står ett foto i åtta gånger tio-format av Stallman med bister blick, fullt skägg och doktorsdräkt. Bilden överskuggar fotografierna av Lippmans syskonbarn, men innan en besökare hinner dra för stora slutsatser ser Lippman till att balansera dess framträdande placering med ett ironiskt skämt.

“Richard insisterade på att jag skulle ha det efter att han fått sitt hedersdoktorat vid University of Glasgow”, säger Lippman. “Han sade till mig: ‘Gissa vad, mamma? Det är den första examen jag någonsin har gått på.’”¹

Sådana kommentarer speglar den humor det innebär att uppfostra ett underbarn. Missta dig inte: för varje historia Lippman hör och läser om sin sons envishet och ovanliga beteende kan hon ge tillbaka minst ett dussin.

“Han brukade vara så konservativ”, säger hon och slår upp händerna i spelad förtvivlan. “Vi brukade ha de värsta grälen just här vid det här bordet. Jag var med i den första gruppen av lärare i stadens kommunala skolor som strejkade för att bilda ett fackförbund, och Richard var mycket arg på mig. Han såg fackföreningar som korrupta. Han var också mycket emot socialförsäkringssystemet. Han tyckte att människor kunde tjäna mycket mer pengar på att investera dem själva. Vem kunde ana att han inom tio år skulle bli så idealistisk? Allt jag minns är att hans styvsyster kom till mig och sade: ‘Vad ska han bli när han blir stor? En fascist?’ ”²

Som ensamstående förälder i nästan ett decennium – hon och Richards far, Daniel Stallman, gifte sig 1948, skilde sig 1958 och delade sedan vårdnaden om sin son – kan Lippman intyga sonens motvilja mot auktoritet. Hon kan också intyga hans kunskapstörst. Det var under de stunder då de båda krafterna flätades samman, säger Lippman, som hon och hennes son hade sina största konflikter.

“Det var som om han aldrig ville äta”, säger Lippman och minns det beteendemönster som uppstod omkring åttaårsåldern och inte gav med sig förrän sonen tog studenten 1970. “Jag ropade att det var middag, och han hörde mig aldrig. Jag fick ropa nio eller tio gånger bara för att få hans uppmärksamhet. Han var totalt uppslukad.”

Stallman minns i sin tur saker på ett liknande sätt, om än med en politisk vridning.

“Jag tyckte om att läsa”, säger han. “Om jag ville läsa och min mor sa att jag skulle gå till köket och äta eller gå och lägga mig, då tänkte jag inte lyssna. Jag såg ingen anledning till att jag inte skulle kunna läsa. Ingen anledning till att hon över huvud taget skulle kunna tala om för mig vad jag skulle göra. I grunden tillämpade jag det jag hade läst om – idéer som demokrati och individuell frihet – på mig själv. Jag såg ingen anledning att utesluta barn från dessa principer.”

Tron på individuell frihet framför godtycklig auktoritet sträckte sig också till skolan. När Stallman vid elva års ålder låg två år före sina klasskamrater fick han utstå alla de vanliga frustrationerna hos en begåvad elev i den offentliga skolan. Det dröjde inte länge efter pusselincidenten förrän hans mor gick till det första i en lång rad av föräldrakonferenser.

“Han vägrade absolut att skriva uppsatser”, säger Lippman och minns en tidig kontrovers. “Jag tror att den sista uppsats han skrev före sitt sista år på gymnasiet var en uppsats om talsystemets historia i västerlandet för en lärare i fjärde klass.” Att tvingas välja ett bestämt ämne när det inte fanns något han faktiskt ville skriva om var nästan omöjligt för Stallman, och tillräckligt plågsamt för att få honom att gå långt för att undvika sådana situationer.

Begåvad i allt som krävde analytiskt tänkande drogs Stallman till matematik och naturvetenskap på bekostnad av andra studier. Det som vissa lärare såg som enkelspårighet uppfattade Lippman snarare som otålighet. Matematik och naturvetenskap erbjöd helt enkelt för mycket att lära, särskilt i jämförelse med de ämnen och sysslor som hennes son verkade mindre naturligt lagd för. När pojkarna i Stallmans klass vid tio eller elva års ålder började spela touch football regelbundet minns hon att hennes son kom hem rasande. “Han ville spela så gärna, men han hade helt enkelt inte den koordination som krävdes”, minns Lippman. “Det gjorde honom så arg.”

Vreden drev till slut hennes son att koncentrera sig än mer på matematik och naturvetenskap. Men även inom naturvetenskapen kunde hans otålighet vara problematisk. När Stallman vid sju års ålder satt böjd över kalkylböcker såg han liten anledning att förenkla sitt resonemang för vuxna. Någon gång under mellanstadieåren hyrde Lippman in en student från närliggande Columbia University för att fungera som storebror till sonen. Studenten lämnade familjens lägenhet efter det första passet och kom aldrig tillbaka. “Jag tror att det Richard pratade om gick över huvudet på honom”, gissar Lippman.

Ett annat favoritminne från tiden som mor daterar sig till det tidiga 1960-talet, strax efter pusselincidenten. Runt sju års ålder, två år efter skilsmässan och flytten från Queens, tog Richard upp hobbyn att skjuta upp modellraketer i närliggande Riverside Drive Park. Det som började som planlöst nöje fick snart en allvarlig ton när hennes son började registrera data från varje uppskjutning. Liksom intresset för matematiska spel väckte sysslan liten uppmärksamhet tills Lippman en dag, strax före en stor NASA-uppskjutning, tittade till sin son för att se om han ville titta.

“Han kokade av ilska”, säger Lippman. “Allt han kunde säga var: ‘Men jag är inte publicerad ännu.’ Tydligen hade han något han verkligen ville visa NASA.” Stallman minns inte incidenten, men tror att det är mer sannolikt att han var förtvivlad eftersom han inte hade något att visa.

Sådana anekdoter vittnar tidigt om den intensitet som skulle bli Stallmans främsta kännetecken genom hela livet. När andra barn kom till bordet satt Stallman kvar i sitt rum och läste. När andra barn lekte Johnny Unitas lekte Stallman rymdman. “Jag var konstig”, säger Stallman och sammanfattar sina tidiga år kortfattat i en intervju från 1999. “Efter en viss ålder var de enda vänner jag hade lärare.” ³ Stallman skämdes inte för sina konstiga drag, som han skiljde från den sociala osmidighet som han faktiskt betraktade som en brist. Men de bidrog tillsammans till att han stod utanför.

Fastän det betydde fler konflikter i skolan valde Lippman att tillmötesgå sonens passion. Vid tolv års ålder gick Richard på vetenskapsläger om somrarna och i privatskola under terminerna. När en lärare rekommenderade att hennes son skulle skriva in sig i Columbia Science Honors Program, ett efter-Sputnik-program avsett för begåvade elever i mellan- och high school i New York City, utökade Stallman sina fritidsaktiviteter och pendlade snart norrut till Columbia Universitys campus på lördagar.

Dan Chess, en kurskamrat i Columbia Science Honors Program, minns att Richard Stallman verkade lite konstig till och med bland elever som delade en liknande hunger efter matematik och naturvetenskap. “Vi var alla geeks och nerdar, men han var ovanligt illa anpassad”, minns Chess, nu professor i matematik vid Hunter College. “Han var också smart som fan. Jag har känt många smarta människor, men jag tror att han var den smartaste person jag någonsin har känt.”

Seth Breidbart, en annan alumn från Columbia Science Honors Program, ger ytterligare tyngd åt bilden. Som programmerare som har hållit kontakten med Stallman tack vare deras gemensamma passion för science fiction och science fiction-konvent minns han den 15-årige Stallman, med sitt snaggade hår, som “skrämmande”, särskilt för en annan 15-åring.

“Det är svårt att beskriva”, säger Breidbart. “Det var inte som om han var omöjlig att komma nära. Han var bara väldigt intensiv. [Han var] mycket kunnig men också mycket hårdnackad på vissa sätt.”

Sådana beskrivningar ger upphov till spekulationer: är värdeladdade adjektiv som “intensiv” och “hårdnackad” helt enkelt ett sätt att beskriva drag som i dag kanske skulle sorteras under ungdomliga beteendestörningar? En artikel i Wired från december 2001 med titeln “The Geek Syndrome” tecknar porträtt av flera vetenskapligt begåvade barn som har diagnosticerats med högfungerande autism eller Aspergers syndrom. På många sätt är de föräldraminnen som återges i Wired-artikeln kusligt lika dem som Lippman erbjuder. Stallman spekulerar också kring det. I intervjun för ett porträtt i Toronto Star år 2000 sade Stallman att han undrade om han var “borderline autistic.” Artikeln angav felaktigt spekulationen som ett faktum.⁴

Sådana spekulationer underlättas naturligtvis av hur löst och brett de flesta så kallade “beteendestörningar” definieras numera. Som Steve Silberman, författare till “The Geek Syndrome”, noterar har amerikanska psykiatrer först nyligen börjat acceptera Aspergers syndrom som en giltig paraplyterm som omfattar ett brett spektrum av beteendedrag. Dragen spänner från dålig motorik och bristande social förmåga till hög intelligens och en nästan besatt tillgivenhet för siffror, datorer och ordnade system.⁵

“Det är möjligt att jag kan ha haft något sådant”, säger Stallman. “Å andra sidan är en av aspekterna av det syndromet svårighet att följa rytmer. Jag kan dansa. Faktum är att jag älskar att följa de mest komplicerade rytmerna. Det är inte tillräckligt tydligt för att man ska kunna veta.” En annan möjlighet är att Stallman hade ett “skuggsyndrom”, som går ett stycke i riktning mot Aspergers syndrom utan att gå utanför normalitetens gränser.⁶

Chess avfärdar till exempel sådana försök till diagnos i efterhand. “Jag tänkte aldrig på honom [som att han hade] något sådant”, säger han. “Han var bara väldigt osocialiserad, men det var vi ju alla.”

Lippman, å andra sidan, överväger möjligheten. Hon minns några historier från sonens spädbarnstid som ger bränsle åt spekulationerna. Ett framträdande symptom på autism är överkänslighet för ljud och färger, och Lippman minns två anekdoter som sticker ut i detta avseende. “När Richard var spädbarn tog vi honom till stranden”, säger hon. “Han började skrika två eller tre kvarter innan vi nådde bränningarna. Det var inte förrän tredje gången som vi förstod vad som hände: ljudet av bränningarna gjorde ont i hans öron.” Hon minns också en liknande skrikreaktion i samband med färg: “Min mor hade klart rött hår, och varje gång hon böjde sig ner för att lyfta upp honom gav han ifrån sig ett tjut.”

På senare år, säger Lippman, har hon börjat läsa böcker om autism och tror att sådana episoder var mer än sammanträffanden. “Jag känner att Richard hade vissa av de egenskaper som finns hos ett autistiskt barn”, säger hon. “Jag beklagar att så lite var känt om autism då.”

Med tiden, säger Lippman, lärde sig dock hennes son att anpassa sig. Vid sju års ålder, säger hon, hade sonen fått för vana att stå vid framfönstret i tunnelbanetågen och kartlägga och memorera det labyrintiska systemet av spår under staden. Det var en hobby som byggde på en förmåga att hantera de höga ljud som varje tågfärd för med sig. “Det var bara det inledande ljudet som verkade besvära honom”, säger Lippman. “Det var som om han blev chockad av ljudet, men att hans nerver lärde sig att göra anpassningen.”

För det mesta minns Lippman att hennes son uppvisade den entusiasm, energi och sociala skicklighet som vilken vanlig pojke som helst. Det var inte förrän efter en rad traumatiska händelser som skakade Stallman-hushållet, säger hon, som hennes son blev introvert och känslomässigt fjärran.

Den första traumatiska händelsen var skilsmässan mellan Alice och Daniel Stallman, Richards far. Även om Lippman säger att både hon och hennes före detta man försökte förbereda sin son på beskedet säger hon att det ändå var förödande. “Han verkade liksom inte uppmärksamma det när vi först berättade vad som hände”, minns Lippman. “Men verkligheten slog honom i ansiktet när han och jag flyttade in i en ny lägenhet. Det första han sade var: ‘Var är pappas möbler?’ ”

Under det följande decenniet skulle Stallman tillbringa vardagarna i sin mors lägenhet på Manhattan och helgerna i sin fars hem i Queens. Pendlandet fram och tillbaka gav honom tillfälle att studera ett par kontrasterande uppfostringsstilar som, än i dag, gör att Stallman bestämt motsätter sig tanken på att själv uppfostra barn. När han talar om sin far, en veteran från andra världskriget som dog i början av 2001, balanserar Stallman respekt med vrede. Å ena sidan finns mannen vars moraliska övertygelse fick honom att lära sig franska bara för att kunna vara till större hjälp för de allierade när de till slut skulle strida mot nazisterna i Frankrike. Å andra sidan fanns föräldern som alltid visste hur man formulerade en nedlåtande kommentar för att såra maximalt. ⁷

“Min far hade ett fruktansvärt humör”, säger Stallman. “Han skrek aldrig, men han hittade alltid ett sätt att kritisera en på ett kallt, avsiktligt nedbrytande sätt.”

När det gäller livet i moderns lägenhet är Stallman mindre tvetydig. “Det var krig”, säger han. “Jag brukade säga i min olycka: ‘Jag vill hem’, och menade den plats som inte existerade och som jag aldrig skulle få.”

Under de första åren efter skilsmässan fann Stallman det lugn som undgick honom i sin farmors och farfars hem. Den ene dog när han var åtta, och den andre när han var tio. För Stallman var förlusten förödande. “Jag brukade åka dit och känna att jag var i en kärleksfull, mild miljö”, minns Stallman. “Det var den enda plats jag någonsin hittade en sådan miljö på, tills jag började på universitetet.”

Lippman nämner Richards farföräldrars död som den andra traumatiska händelsen. “Det skakade honom verkligen”, säger hon. Han stod båda sina farföräldrar mycket nära. Innan de dog var han mycket utåtriktad, nästan en typisk anförare bland de andra barnen. Efter att de hade dött drog han sig mycket mer känslomässigt undan.

Ur Stallmans perspektiv var det känslomässiga tillbakadragandet bara ett försök att hantera tonårstidens plåga. När Stallman kallar sina tonår för “ren och skär fasa” säger han att han ofta kände sig som en döv person mitt i en skara pratande musiklyssnare.

“Jag hade ofta känslan av att jag inte kunde förstå vad andra människor sade”, säger Stallman när han minns sin känsla av utanförskap. “Jag kunde förstå orden, men något pågick under samtalen som jag inte förstod. Jag kunde inte förstå varför folk var intresserade av det andra människor sa.”

Trots all den plåga det medförde skulle ungdomstiden ha en uppmuntrande effekt på Stallmans känsla av individualitet. I en tid då de flesta klasskamrater lät håret växa ville Stallman ha det kort. I en tid då hela tonårsvärlden lyssnade på rock and roll föredrog Stallman klassisk musik. Som hängiven beundrare av science fiction, Mad-magasinet och natt-tv utvecklade Stallman en tydligt egenartad personlighet som bemöttes med oförståelse både från föräldrar och jämnåriga.

“Ah, ordvitsarna”, säger Lippman, fortfarande uppgiven över minnet av sin sons tonårspersonlighet. “Det fanns inte en sak man kunde säga vid matbordet som han inte kunde kasta tillbaka till dig som en ordvits.”

Utanför hemmet sparade Stallman skämten till de vuxna som brukade ha överseende med hans särbegåvning. En av de första var en lägerledare som under ett sommarläger lånade Stallman en manual för IBM 7094-datorn när han var åtta eller nio år. För en förtonåring fascinerad av siffror och vetenskap var gåvan en gudaskänk. ⁸ Snart skrev Stallman upp program på papper enligt 7094-instruktionerna. Det fanns ingen dator i närheten som kunde köra dem på, och han hade inga verkliga tillämpningar att använda en till, men han längtade efter att skriva ett program – vilket program som helst. Han bad lägerledaren om godtyckliga förslag på något att koda.

Eftersom den första persondatorn fortfarande låg ett decennium bort skulle Stallman tvingas vänta några år innan han fick tillgång till sin första dator. Chansen kom till slut under sista året på gymnasiet. IBM New York Scientific Center, en numera nedlagd forskningsanläggning på nedre Manhattan, gav Stallman möjlighet att försöka skriva sitt första riktiga program. Hans idé var att skriva en förprocessor för programmeringsspråket PL/I, utformad för att lägga till summeringskonventionen i tensoralgebra som en språkegenskap. “Jag skrev det först i PL/I och började sedan om i assemblerspråk när det kompilerade PL/I-programmet blev för stort för att få plats i datorn”, minns han.

Under sommaren efter studenten blev han anställd vid New York Scientific Center. Han fick i uppgift att skriva ett program för numerisk analys i Fortran, och blev klar med det på några få veckor, men hann samtidigt utveckla ett sådant ogillande mot Fortran att han lovade sig själv att aldrig skriva något i det igen. Resten av sommaren ägnade han åt att skriva en texteditor i APL.

Samtidigt hade Stallman ett arbete som laboratorieassistent vid biologiska institutionen på Rockefeller University. Fastän han redan var på väg mot en karriär inom matematik eller fysik imponerade Stallmans analytiska tänkande så mycket på laboratoriechefen att Lippman några år efter att Stallman gett sig iväg till universitetet fick ett oväntat telefonsamtal. “Det var professorn på Rockefeller”, säger Lippman. “Han ville veta hur Richard hade det. Han blev förvånad när han fick höra att han arbetade med datorer. Han hade alltid trott att Richard hade en lysande framtid som biolog framför sig.”

Stallmans analytiska skicklighet imponerade också på lärarna vid Columbia, även när Stallman själv blev föremål för deras irritation. “Vanligen en eller två gånger i timmen brukade [Stallman] upptäcka något misstag i föreläsningen”, säger Breidbart. “Och han drog sig inte för att genast låta professorerna veta det. Det gav honom mycket respekt men inte så mycket popularitet.”

När Breidbarts anekdot återberättas framkallar den ett snett leende hos Stallman. “Jag kan ha varit lite dryg ibland”, medger han. “Men jag fann själsfränder bland lärare, eftersom de också tyckte om att lära sig. De flesta barn gjorde inte det. Åtminstone inte på samma sätt.”

Att hänga med de avancerade eleverna på lördagar uppmuntrade ändå Stallman att tänka mer på fördelen med att umgås mer med andra. När universitetsstudierna snabbt närmade sig hade Stallman, liksom många i Columbia Science Honors Program, kortat ner sin lista över önskade skolor till två val: Harvard och MIT. När Lippman hörde om sonens önskan att gå vidare till Ivy League blev hon orolig. Som 15-årig tredjeårselev på gymnasiet hade Stallman fortfarande konflikter med lärare och administratörer. Bara året innan hade han dragit ihop idel A i amerikansk historia, kemi, franska och algebra, men ett rungande F i engelska speglade den fortsatta bojkotten av skrivuppgifter. Sådana missar kunde framkalla ett igenkännande småskratt på MIT, men på Harvard var de en varningssignal.

Under sonens tredje år, säger Lippman, bokade hon en tid hos en terapeut. Terapeuten uttryckte omedelbart oro över Stallmans ovilja att skriva uppsatser och hans konflikter med lärare. Hennes son hade utan tvekan den intellektuella förmåga som krävdes för att lyckas på Harvard, men hade han tålamodet att sitta igenom universitetskurser som krävde större uppsatser? Terapeuten föreslog ett generalprov. Om Stallman kunde ta sig igenom ett helt år i New Yorks offentliga skolsystem, inklusive en engelskkurs som krävde uppsatser, skulle han antagligen klara Harvard. Efter att ha avslutat sitt tredje år anmälde sig Stallman genast till sommarskola i New York och började ta igen de obligatoriska humanistiska kurser som han tidigare hade undvikit under sin gymnasietid.

Till hösten var Stallman tillbaka bland de vanliga gymnasieeleverna i New York, på Louis D. Brandeis High School på West 84th Street. Det var inte lätt att sitta igenom lektioner som verkade elementära jämfört med lördagsstudierna på Columbia, men Lippman minns stolt sonens förmåga att rätta in sig i ledet.

“Han tvingades rätta in sig i ledet till viss del, men han gjorde det”, säger Lippman. “Jag blev bara inkallad en gång, vilket var ett litet mirakel. Det var läraren i kalkyl som klagade på att Richard avbröt lektionen. Jag frågade hur han avbröt. Han sade att Richard alltid anklagade läraren för att använda ett falskt bevis. Jag sade: ‘Men har han rätt?’ Läraren sade: ‘Ja, men det kan jag inte säga till klassen. De skulle inte förstå.’”

I slutet av sin första termin på Brandeis High började saker falla på plats. Ett 96 i engelska suddade bort mycket av stigmat från 60-poängsresultatet som han hade fått två år tidigare. För säkerhets skull följde Stallman upp det med toppresultat i amerikansk historia, advanced placement-kalkyl och mikrobiologi. Pricken över i:et var ett perfekt 100 i fysik. Trots att han fortfarande var socialt utstött avslutade Stallman sina tio månader på Brandeis som den fjärderankade eleven i en klass på 789.

Utanför klassrummet ägnade Stallman sig åt sina studier med ännu större flit; under veckorna skyndade han iväg för att fullgöra sina skyldigheter som laboratorieassistent på Rockefeller University och duckade Vietnamdemonstranterna på väg till lördagsskolan på Columbia. Det var där, medan de övriga eleverna i Science Honors Program satt och diskuterade sina val av universitet, som Stallman till slut tog sig tid att delta i det vardagliga försnacket före lektionerna.

Breidbart minns: “De flesta elever skulle ju till Harvard och MIT, förstås, men du hade några som gick till andra Ivy League-skolor. När samtalet gick runt i rummet blev det tydligt att Richard ännu inte hade sagt något. Jag vet inte vem det var, men någon samlade mod nog att fråga honom vad han planerade att göra.”

Trettio år senare minns Breidbart ögonblicket tydligt. Så snart Stallman släppt nyheten att han också skulle till Harvard University på hösten fylldes rummet av en besvärad tystnad. Nästan som på given signal drogs hans mungipor långsamt uppåt i ett självbelåtet leende.

Breidbart säger: “Det var hans tysta sätt att säga: ‘Just det. Ni har inte blivit av med mig än.’”

Slutnoter

¹En av de viktigaste bakgrundskällorna för kapitlet var intervjun “Richard Stallman: High School Misfit, Symbol of Free Software, MacArthur-Certified Genius” av Michael Gross, författare till boken Talking About My Generation från 1999, en intervjusamling med framstående personer ur den så kallade “Baby Boom”-generationen. Stallman kom inte med i själva boken, men Gross publicerade intervjun som ett webb-bilaga till bokens webbplats. URL:en för intervjun har ändrats flera gånger sedan jag först hittade den. Enligt olika läsare som har sökt efter den finns intervjun nu på http://www.mgross.com/MoreThgsChng/interviews/stallman1.html.

²RMS: Jag minns inte att jag sagt detta. Allt jag kan säga är att jag starkt ogillar dessa åsikter nu. När jag var i tonåren saknade jag medkänsla med de svårigheter de flesta människor möter i livet; mina problem var annorlunda. Jag uppskattade inte hur de rika kommer att reducera de flesta människor till fattigdom om vi inte organiserar oss på alla nivåer för att stoppa dem. Jag förstod inte heller hur svårt det är för de flesta att stå emot socialt tryck att göra dumma saker, som att göra av med alla sina pengar i stället för att spara, eftersom jag knappt själv lade märke till trycket. Dessutom var fackföreningar på 1960-talet, när de var mycket starka, ibland arroganta eller korrupta. Men de är mycket svagare i dag, och resultatet är att ekonomisk tillväxt, när den förekommer, framför allt gynnar de rika.

³Ibid.

⁴Se Judy Steed, Toronto Star, BUSINESS, (9 oktober 2000): C03.

Hans vision om fri programvara och socialt samarbete står i skarp kontrast till hans privatlivs isolerade natur. En Glenn Gould-liknande excentriker; den kanadensiske pianisten var på liknande sätt briljant, artikulerad och ensam. Stallman anser att han i någon grad lider av autism: ett tillstånd som han säger gör det svårt för honom att interagera med människor.

⁵Se Steve Silberman, “The Geek Syndrome,” Wired (december 2001), http://www.wired.com/wired/archive/9.12/aspergers_pr.html.

⁶Se John Ratey och Catherine Johnson, “Shadow Syndromes.”

⁷Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att intervjua Daniel Stallman för boken. Under den tidiga forskningen informerade Stallman mig om att hans far led av Alzheimers. När jag återupptog arbetet sent 2001 fick jag, sorgligt nog, veta att Daniel Stallman hade avlidit tidigare under året.

⁸Stallman, som är ateist, skulle antagligen invända mot beskrivningen. Det får räcka att säga att det var något Stallman tog emot med glädje. Se Gross (1999): “Så fort jag hörde talas om datorer ville jag se en och leka med en.”

Kapitel 4
Ställ Gud inför riksrätt

Trots att deras relation var fylld av spänning skulle Richard Stallman ärva ett anmärkningsvärt drag från sin mor: en passion för progressiv politik.

Det var dock ett ärvt drag som skulle dröja flera decennier innan det trädde fram. Under de första åren av sitt liv levde Stallman i vad han nu medger var ett “politiskt vakuum.”¹ Som de flesta amerikaner under Eisenhower-eran tillbringade familjen Stallman 1950-talet med att försöka återvinna den normalitet som hade gått förlorad under krigsåren på 1940-talet.

“Richards far och jag var demokrater men tillräckligt nöjda med att stanna där”, säger Lippman och minns familjens år i Queens. “Vi engagerade oss inte särskilt mycket i lokal eller nationell politik.”

Detta började dock förändras i slutet av 1950-talet när Alice skilde sig från Daniel Stallman. Flytten tillbaka till Manhattan innebar mer än en ändrad adress; den innebar en ny, självständig identitet och ett abrupt slut på lugnet.

“Jag tror att min första smak av politisk aktivism kom när jag gick till det offentliga biblioteket i Queens och upptäckte att det bara fanns en enda bok om skilsmässa i hela biblioteket”, minns Lippman. “Det var mycket styrt av den katolska kyrkan, åtminstone i Elmhurst, där vi bodde. Jag tror att det var den första antydan jag fick om de krafter som stillsamt kontrollerar våra liv.”

När Lippman återvände till sitt barndomskvarter på Manhattans Upper West Side blev hon chockad över de förändringar som hade skett sedan hon lämnat det för Hunter College ett och ett halvt decennium tidigare. Den skenande efterfrågan på bostäder efter kriget hade gjort området till ett politiskt slagfält. På ena sidan stod stadshuspolitiker och affärsmän som var för exploatering och hoppades bygga om stora delar av kvarteret för att rymma det växande antalet kontorsanställda som flyttade in till staden. På den andra stod de fattiga irländska och puertoricanska hyresgäster som hade funnit en överkomlig fristad i området.

Till en början visste Lippman inte vilken sida hon skulle välja. Som ny boende kände hon behovet av nya bostäder. Men som ensamstående mor med minimal inkomst delade hon de fattigare hyresgästernas oro över det växande antalet exploateringsprojekt som framför allt riktades till välbeställda boende. Upprörd började Lippman leta efter sätt att bekämpa den politiska maskin som försökte förvandla hennes kvarter till en kopia av Upper East Side.

Lippman säger att hennes första besök på det lokala demokratiska partiets högkvarter skedde 1958. Hon letade efter ett daghem som kunde ta hand om hennes son medan hon arbetade och hade blivit bestört över förhållandena vid ett av de kommunägda center som tog emot boende med låga inkomster. “Allt jag minns är stanken av sur mjölk, de mörka korridorerna, bristen på material. Jag hade varit lärare i privata förskolor. Kontrasten var så stor. Vi tog en titt på rummet och gick. Det fick mig att agera.”

Besöket på partihögkvarteret blev dock en besvikelse. Lippman beskriver det som “det beryktade rökfyllda rummet” och säger att hon för första gången blev medveten om att korruption inom partiet faktiskt kunde vara orsaken till stadens knappt dolda fientlighet mot fattiga boende. I stället för att gå tillbaka till högkvarteret bestämde sig Lippman för att gå med i en av de många klubbar som syftade till att reformera det demokratiska partiet och driva ut de sista resterna av Tammany Hall-maskinen. Hennes klubb hette Woodrow Wilson/FDR Reform Democratic Club, och Lippman och hennes klubb började dyka upp på planeringsmöten och stadsfullmäktigemöten och krävde ett större inflytande.

“Vårt viktigaste mål var att bekämpa Tammany Hall, Carmine DeSapio och hans hejdukar”,² säger Lippman. “Jag var vår representant gentemot stadsfullmäktige och var mycket engagerad i att skapa en hållbar plan för stadsförnyelse som gick ut på mer än att helt enkelt lägga till mer lyxbostäder i kvarteret.”

Sådant engagemang skulle blomma ut i större politisk aktivitet under 1960-talet. År 1965 hade Lippman blivit en uttalad stödjare för politiska kandidater som William Fitts Ryan, en demokrat som valdes in i kongressen med hjälp av reformklubbar och var en av de första amerikanska representanterna som uttalade sig mot Vietnamkriget.

Det dröjde inte länge förrän också Lippman blev en uttalad motståndare till USA:s inblandning i Indokina. “Jag var mot Vietnamkriget från den stund Kennedy skickade trupper”, säger hon. “Jag hade läst berättelserna av reportrar och journalister som skickats för att bevaka konfliktens tidiga skeden. Jag trodde verkligen på deras förutsägelse om att det skulle köra fast i ett träsk.”

Sådant motstånd genomsyrade hushållet Stallman-Lippman. År 1967 gifte sig Lippman på nytt. Hennes nye make, Maurice Lippman, major i Air National Guard, avsade sig sin officersgrad för att visa sitt motstånd mot kriget. Lippmans styvson Andrew Lippman gick på MIT och var tillfälligt berättigad till uppskov som student. Men om uppskovet försvann, vilket det så småningom gjorde, blev risken för en amerikansk upptrappning desto mer påtaglig. Och så fanns Richard, som, fastän yngre, stod inför utsikten att bli inkallad om kriget drog ut in på 1970-talet.

“Vietnam var en huvudfråga i vårt hushåll”, säger Lippman. “Vi pratade om det hela tiden: vad vi skulle göra om kriget fortsatte, vilka steg Richard eller hans styvbror skulle ta om de blev inkallade. Vi var alla mot kriget och mot värnplikten. Vi tyckte verkligen att det var omoraliskt.”

För Stallman väckte Vietnamkriget en komplex blandning av känslor: förvirring, fasa och till slut en djup känsla av politisk maktlöshet. Som ett barn som knappt kunde hantera den milt auktoritära världen i privatskolan kände Stallman en iskall rysning varje gång tanken på armén och militärlägren dök upp. Han trodde inte att han skulle kunna gå igenom det och komma ut sansad.

“Jag var söndersliten av rädsla, men jag kunde inte föreställa mig vad jag skulle göra och hade inte modet att gå ut och demonstrera”, minns Stallman, vars födelsedag den 16 mars gav honom ett lågt nummer i den fruktade inkallelseutlottningen. Detta påverkade honom inte omedelbart, eftersom han hade uppskov på grund av studier, ett av de sista innan USA slutade ge sådana; men det skulle påverka honom några år senare. “Jag kunde inte föreställa mig att flytta till Kanada eller Sverige. Tanken på att ge mig av på egen hand och flytta någonstans. Hur skulle jag kunna göra det? Jag visste inte hur man levde på egen hand. Jag var inte den sortens person som kände sig säker nog att närma sig sådana saker.”

Stallman säger att han blev imponerad av de familjemedlemmar som faktiskt talade ut. När han minns ett klistermärke, tryckt och distribuerat av hans far, som liknade massakern i My Lai vid liknande nazistiska grymheter under andra världskriget, säger han att han blev “upprymd” av faderns vrede. “Jag beundrade honom för att han gjorde det”, säger Stallman. “Men jag föreställde mig inte att jag kunde göra någonting. Jag var rädd att inkallelsens jättehjul skulle krossa mig.”

Samtidigt säger Stallman att han blev avskräckt av tonen och riktningen i stora delar av den rörelsen. Liksom andra deltagare i Science Honors Program betraktade han helgdemonstrationerna på Columbia som föga mer än ett störande spektakel.³ Till slut, säger Stallman, blev de irrationella krafter som drev antikrigsrörelsen omöjliga att skilja från de irrationella krafter som drev resten av ungdomskulturen. I stället för att dyrka Beatles dyrkade flickor i Stallmans ålder plötsligt eldsjälar som Abbie Hoffman och Jerry Rubin. För en pojke som redan kämpade för att förstå sina tonårskamrater hade slagord som “make love not war” en hånfull klang. Stallman ville inte kriga, åtminstone inte i Sydostasien, men ingen bjöd honom att “make love” heller.

“Jag tyckte inte så mycket om motkulturen”, minns Stallman. “Jag tyckte inte om musiken. Jag tyckte inte om drogerna. Jag var rädd för drogerna. Jag tyckte särskilt illa om antiintellektualismen, och jag tyckte illa om fördomarna mot teknik. Jag älskade ju datorer. Och jag tyckte inte om den tanklösa antiamerikanism som jag ofta stötte på. Det fanns människor vars tänkande var så enkelt att om de ogillade USA:s beteende i Vietnamkriget så var de tvungna att stödja Nordvietnam. De kunde, antar jag, inte föreställa sig en mer komplicerad hållning.”

Sådana kommentarer understryker ett drag som skulle bli nyckeln till Stallmans politiska mognad. För Stallman hängde politiskt självförtroende direkt samman med personligt självförtroende. År 1970 kände Stallman sig säker på ytterst få saker utanför matematiken och naturvetenskapen. Å andra sidan gav tryggheten i matematiken honom tillräcklig grund för att granska antikrigsrörelsens ytterligheter rent logiskt. När han gjorde det fann han att logiken brast. Fastän han var mot kriget i Vietnam såg Stallman ingen anledning att avfärda krig som medel för att försvara frihet eller rätta till orättvisor.

På 1980-talet bestämde sig en mer självsäker Stallman för att kompensera för sin tidigare passivitet genom att delta i massmöten för aborträtt i Washington DC. “Jag blev missnöjd med mitt tidigare jag för att jag inte fullgjorde min plikt att protestera mot Vietnamkriget”, förklarar han.

År 1970 lämnade Stallman de nattliga middagsbordsdiskussionerna om politik och Vietnamkriget bakom sig när han gav sig av till Harvard. I efterhand beskriver Stallman övergången från sin mors lägenhet på Manhattan till livet i ett studentrum i Cambridge som en “flykt.” På Harvard kunde han gå till sitt rum och ha fred när han ville. Kamrater som iakttog övergången såg dock inte mycket som antydde en frigörande upplevelse.

“Han verkade ganska olycklig den första tiden på Harvard”, minns Dan Chess, en klasskamrat från Science Honors Program som också började på Harvard. “Man kunde se att mänsklig interaktion var mycket svår för honom, och det gick inte att undvika på Harvard. Harvard var en intensivt social plats.”

För att underlätta övergången tog Stallman sin tillflykt till sina styrkor: matematik och naturvetenskap. Liksom de flesta deltagarna i Science Honors Program gled Stallman enkelt igenom kvalificeringsprovet till Math 55, den legendariskt stenhårda introduktionskursen för matematikinriktade förstaårsstudenter vid Harvard. Inom kursen bildade medlemmarna i Science Honors Program en sammanhållen enhet. “Vi var mattemaffian”, säger Chess med ett skratt. “Harvard var ingenting, åtminstone inte jämfört med SHP.”

För att förtjäna rätten att skryta måste dock Stallman, Chess och de andra tidigare SHP-eleverna ta sig igenom Math 55. Kursen lovade fyra års matematik på två terminer och gynnade bara de verkligt hängivna. “Det var en fantastisk kurs”, säger David Harbater, en tidigare medlem i “matte-maffian” och nu professor i matematik vid University of Pennsylvania. “Det är nog tryggt att säga att det aldrig har funnits en nybörjarkurs på universitetet som var så intensiv och så avancerad. Den formulering jag brukar använda för att folk ska förstå är att vi, bland mycket annat, under andra terminen diskuterade differentialgeometrin hos Banachmångfalder. Det är vanligtvis då folks ögon vidgas, eftersom de flesta inte börjar tala om Banachmångfalder förrän under andra året på forskarutbildningen.”

Kursen startade med 75 studenter men smälte snabbt ned till 20 vid slutet av andra terminen. Av dessa 20, säger Harbater, “visste bara 10 verkligen vad de gjorde.” Av dessa 10 skulle 8 så småningom bli framtida matematikprofessorer, och 1 skulle gå vidare till att undervisa i fysik.

“Den andre”, betonar Harbater, “var Richard Stallman.”

Seth Breidbart, en annan kurskamrat från Math 55, minns hur Stallman redan då skilde ut sig från sina jämlikar.

“Han var pedantisk på vissa mycket underliga sätt”, säger Breidbart. Det finns en standardteknik inom matematiken som alla gör fel. Det är ett missbruk av notation där man ska definiera en funktion för något, och det man gör är att definiera en funktion och sedan bevisa att den är väldefinierad. Men första gången han gjorde det och presenterade det definierade han i stället en relation och bevisade att den var en funktion. Det är exakt samma bevis, men han använde korrekt terminologi, vilket ingen annan gjorde. Det var bara så han var.”

Det var i Math 55 som Richard Stallman började odla ett rykte om sig att vara briljant. Breidbart håller med, men Chess, vars tävlingsinstinkt inte ville ge med sig, säger att insikten om att Stallman kunde vara den bäste matematikern i klassen inte slog honom förrän året därpå. “Det var under en kurs i realanalys”, säger Chess, nu matteprofessor vid Hunter College. “Jag minns faktiskt att Richard i ett bevis om komplexvärda mått kom på en idé som i grunden var en metafor från variationskalkylen. Det var första gången jag såg någon lösa ett problem på ett briljant originellt sätt.”

För Chess var det ett oroande ögonblick. Som en fågel som flyger rakt in i ett klart glasfönster skulle det ta en stund innan han insåg att vissa nivåer av insikt helt enkelt var otillgängliga.

“Det är det med matematiken”, säger Chess. “Man behöver inte vara en förstklassig matematiker för att känna igen förstklassig matematisk talang. Jag kunde se att jag var där uppe, men jag kunde också se att jag inte tillhörde den första rangens. Om Richard hade valt att bli matematiker skulle han ha blivit en förstklassig matematiker.” ⁴

För Stallman balanserades framgången i klassrummet av samma brist på framgång på det sociala planet. Även när andra medlemmar i mattemaffian samlades för att ta itu med Math 55:s problemuppgifter föredrog Stallman att arbeta ensam. Detsamma gällde boendet. På Harvards bostadsansökan formulerade Stallman tydligt sina preferenser. “Jag sade att jag föredrog en osynlig, ohörbar, opåtaglig rumskamrat”, säger han. I ett ovanligt uttryck för byråkratisk framsynthet gick Harvards bostadskontor med på önskemålet och gav Stallman ett enkelrum under första året.

Breidbart, den enda medlemmen i mattemaffian som bodde i samma studenthem som Stallman det året, säger att Stallman långsamt men säkert lärde sig hur man umgicks med andra studenter. Han minns hur andra i sovsalen, imponerade av Stallmans logiska skärpa, började välkomna hans synpunkter varje gång en intellektuell debatt blossade upp i matsällskapet eller i sällskapsrummet.

“Vi hade de vanliga diskussionerna om att lösa världens problem eller vad resultatet av något skulle bli”, minns Breidbart. “Säg att någon upptäcker ett odödlighetsserum. Vad gör man? Vilka blir de politiska följderna? Om man ger det till alla blir världen överbefolkad och alla dör. Om man begränsar det, om man säger att alla som lever nu kan få det men att deras barn inte får det, så får man en underklass av människor utan det. Richard var bara bättre än de flesta på att se de oförutsedda följderna av varje beslut.”

Stallman minns diskussionerna livligt. “Jag var alltid för odödlighet”, säger han. “Hur annars skulle vi kunna se hur världen ser ut om 200 år?” Nyfiken började han fråga olika bekanta om de skulle vilja ha odödlighet om de erbjöds den. “Jag blev chockad över att de flesta uppfattade odödlighet som något dåligt.” Många sade att döden var god eftersom det inte fanns någon poäng med att leva ett skröpligt liv, och att åldrandet var gott eftersom det förberedde folk för döden, utan att inse den cirkularitet som ligger i kombinationen.

Trots att Stallman uppfattades som en förstklassig matematiker och en förstklassig debattör i informella sammanhang drog han sig undan tydligt konkurrenspräglade prov som kunde ha befäst hans briljanta rykte. Mot slutet av första året på Harvard minns Breidbart hur Stallman synligt smet undan Putnamprovet, ett prestigefyllt prov öppet för matteelever över hela USA och Kanada. Förutom att ge studenter en chans att mäta sina kunskaper i förhållande till jämlikar fungerade Putnam som ett viktigt rekryteringsverktyg för akademiska matematikinstitutioner. Enligt campuslegenden kvalificerade sig den som fick högst poäng automatiskt för ett forskarstipendium vid vilken skola som helst, inklusive Harvard.

Liksom Math 55 var Putnam ett brutalt meritprov. Ett sex timmars prov i två delar, till synes uttryckligen utformat för att skilja vetet från agnarna. Breidbart, veteran från både Science Honors Program och Math 55, beskriver det som utan tvekan det svåraste prov han någonsin skrev. “Bara för att ge er en bild av hur svårt det var”, säger Breidbart, “var toppresultatet 120, och min poäng första året låg kring trettio. Den poängen räckte ändå till plats 101 i landet.”

Breidbart blev förvånad över att Stallman, den bäste studenten i klassen, hade hoppat över provet, och säger att han och en annan klasskamrat trängde in honom i matsalen och krävde en förklaring. “Han sade att han var rädd för att inte klara sig bra”, minns Breidbart.

Breidbart och vännen skrev snabbt ner några problem ur minnet och gav dem till Stallman. “Han löste dem allihop”, säger Breidbart, “vilket fick mig att dra slutsatsen att han med att inte klara sig bra menade antingen att komma tvåa eller att få något fel.”

Stallman minns episoden lite annorlunda. “Jag minns att de faktiskt kom med frågorna till mig och att det är möjligt att jag löste en av dem, men jag är ganska säker på att jag inte löste dem allihop”, säger han. Å andra sidan håller Stallman med om Breidbarts minne att fruktan var det främsta skälet till att inte skriva provet. Trots en visad vilja att peka ut sina kamraters och professorers intellektuella svagheter i klassrummet hatade och fruktade Stallman tanken på direkt konkurrens man mot man – så varför inte bara undvika det?

“Det är samma skäl som till att jag aldrig gillade schack”, säger Stallman. “När jag spelade blev jag så uppslukad av rädsla för att göra ett enda misstag och förlora att jag började göra dumma misstag mycket tidigt i partiet. Rädsla blev en självuppfyllande profetia.” Han undvek problemet genom att inte spela schack.

Huruvida sådan rädsla till slut fick Stallman att hålla sig borta från en matematisk karriär är en fråga utan större betydelse. I slutet av första året på Harvard hade Stallman andra intressen som drog honom bort från fältet. Programmering, en latent fascination under gymnasieåren, höll på att bli en fullfjädrad passion. Där andra matteelever sökte tillfällig tillflykt i konst- och historiekurser sökte Stallman den i datavetenskapslabbet.

För Stallman hade den första smaken av riktig programmering vid IBM New York Scientific Center utlöst en önskan om att lära sig mer. “Mot slutet av mitt första år på Harvard började jag få tillräckligt mod att gå och besöka datorlabb och se vad de hade. Jag brukade fråga om de hade extra kopior av manualer som jag kunde läsa.” När Stallman tog hem manualerna granskade han maskinspecifikationerna för att lära sig spännvidden i olika datorers konstruktion.

En dag, mot slutet av första året, fick Stallman höra talas om ett särskilt laboratorium nära MIT. Laboratoriet låg på nionde våningen i en byggnad på Tech Square, det huvudsakligen kommersiella kontorsområde MIT hade byggt på andra sidan gatan från campus. Enligt ryktena var själva labbet ägnat åt den banbrytande vetenskapen artificiell intelligens och hade banbrytande maskiner och programvara som matchade.

Nyfiken bestämde sig Stallman för att göra ett besök.

Resan var kort, drygt tre kilometer till fots, tio minuter med tunnelbana, men som Stallman snart skulle upptäcka kan MIT och Harvard kännas som två motsatta poler på samma planet. Med sin labyrintiska väv av sammanlänkade kontorsbyggnader erbjöd MIT:s campus ett estetiskt yin till Harvards rymliga kolonialby-yang. Av de två var MIT:s labyrint mycket mer i Stallmans smak. Detsamma gällde studentmassan, en nördig samling av tidigare udda gymnasieelever, mer kända för sin fallenhet för spratt än för sina politiskt mäktiga alumner.

Yin-yang-förhållandet sträckte sig också till AI Lab. Till skillnad från datorlabben på Harvard fanns det ingen grindvakt bland doktoranderna, ingen kölista på ett klämblock för att få tillgång till terminaler, ingen atmosfär av “titta men rör inte.” I stället fann Stallman bara en samling öppna terminaler och robotarmar, förmodligen artefakter från något experiment i artificiell intelligens. När han stötte på en anställd frågade han om labbet hade några manualer över som de kunde låna ut till en nyfiken student. “De hade några, men mycket var inte dokumenterat”, minns Stallman. “De var ju hackare,” tillägger han torrt och syftar på hackarens tendens att gå vidare till nästa projekt utan att dokumentera det förra.

Stallman gick därifrån med något ännu bättre än en manual: ett jobb. Hans första projekt var att skriva en PDP-11-simulator som skulle köra på en PDP-10. Han kom tillbaka till AI Lab veckan därpå, tog en ledig terminal i besittning och började skriva koden.

I efterhand ser Stallman inget ovanligt i AI Labs vilja att ta emot en oprövad utomstående på stående fot. “Det var så det fungerade då”, säger han. “Det är så det fortfarande fungerar nu. Jag anställer någon när jag möter honom om jag ser att han är bra. Varför vänta? Stela personer som insisterar på att stoppa in byråkrati i allt missar verkligen poängen. Om en person är bra ska han inte behöva gå igenom en lång och detaljerad anställningsprocess; han ska sitta vid en dator och skriva kod.”

För att få en känsla för vad “byråkratiskt och stelt” innebar behövde Stallman bara besöka datorlabben på Harvard. Där delades tillgången till terminaler ut efter akademisk rang. Som grundstudent fick Stallman ibland vänta i timmar. Själva väntan var inte svår, men den var frustrerande. Att vänta på en offentlig terminal samtidigt som man visste att ett halvdussin lika användbara maskiner stod oanvända inne i professorernas låsta kontor verkade vara själva höjden av irrationellt slöseri. Fastän Stallman fortsatte att göra sporadiska besök i Harvards datorlabb föredrog han AI Labs mer jämlika principer. “Det var som en frisk fläkt”, säger han. “På AI Lab verkade folk mer bekymrade över arbetet än över status.”

Stallman lärde sig snabbt att AI Labs princip om först till kvarn till stor del var resultatet av några få vaksamma personers ansträngningar. Många var kvar sedan Project MAC:s dagar, det försvarsdepartementsfinansierade forskningsprogram som hade gett upphov till de första tidsdelande operativsystemen. Några var redan legender inom datorvärlden. Det fanns Richard Greenblatt, labbets egen Lisp-expert och författare till MacHack, schackprogrammet som en gång hade förödmjukat AI-kritikern Hubert Dreyfus. Där fanns Gerald Sussman, ursprunglig författare till det robotiska blockstaplingsprogrammet HACKER. Och där fanns Bill Gosper, labbets egen mattegeni, redan mitt inne i ett 18 månader långt hacker-rus utlöst av de filosofiska implikationerna hos datorspelet LIFE.⁵

Medlemmarna i den tätt sammanhållna gruppen kallade sig själva “hackare.” Med tiden utsträckte de benämningen till Stallman också. I samma process förde de också in Stallman i hackeretikens traditioner. I sin fascination inför att utforska gränserna för vad de kunde få en dator att göra kunde hackare sitta vid en terminal i 36 timmar i sträck om de var tillräckligt fascinerade av en utmaning. Viktigast av allt var att de krävde tillgång till datorn (när ingen annan använde den) och till den mest användbara informationen om den. Hackare talade öppet om att förändra världen genom programvara, och Stallman lärde sig det instinktiva hackarföraktet för varje hinder som stod mellan en hacker och förverkligandet av det ädla målet. De främsta hindren var dålig programvara, akademisk byråkrati och själviskt beteende.

Stallman lärde sig också historierna, berättelser om hur hackare, när de ställdes inför ett hinder, hade kringgått det på kreativa sätt. Det omfattade olika sätt att öppna professorers kontor för att “befria” terminaler som hade gömts undan. Till skillnad från sina bortskämda motsvarigheter på Harvard visste MIT:s fakultetsmedlemmar bättre än att behandla AI Labs begränsade lager av terminaler som privat egendom. Om en fakultetsmedlem gjorde misstaget att låsa in en terminal över natten var hackare snabba med att göra terminalen tillgänglig igen – och att tillrättavisa professorn för att han behandlat gemenskapen illa. Vissa hackare gjorde det genom att dyrka lås (“lock hacking”), vissa genom att ta bort takplattor och klättra över väggen. På nionde våningen, med dess falska golv för datorernas kablar, tog vissa sig fram under det. “Jag fick faktiskt se en kärra med en tung metallcylinder på som hade använts för att slå in dörren till en professors kontor”,⁶ säger Stallman.

Hackarnas envishet fyllde ett nyttigt syfte genom att hindra professorerna från att själviskt hindra labbets arbete. Hackare ignorerade inte människors särskilda behov, men de krävde att behoven skulle tillgodoses på sätt som inte hindrade alla andra. Till exempel sade professorer ibland att de hade något på sina kontor som måste skyddas mot stöld. Hackare svarade: “Ingen kommer att invända om du låser ditt kontor, även om det inte är särskilt vänligt, så länge du inte låser in labbets terminal där inne.”

Även om akademikerna var långt fler än hackarna på AI Lab rådde hackeretiken. Hackare var de anställda och studenter som hade konstruerat och byggt delar av datorerna och skrivit nästan all programvara som användarna brukade. De höll också allt igång. Deras arbete var oumbärligt, och de vägrade låta sig trampas på. De arbetade med personliga favoritprojekt liksom med funktioner som användare hade efterfrågat, men ibland kretsade favoritprojekten kring att förbättra maskinerna och programvaran ännu mer. Liksom tonåriga bilbyggare såg de flesta hackare att skruva med maskiner som en underhållningsform i sig.

Ingenstans kom lusten att skruva och förbättra tydligare till uttryck än i det operativsystem som drev labbets centrala PDP-10-dator. Det kallades ITS, kort för Incompatible Time Sharing system, och systemet byggde in hackeretiken i själva sin design. Hackare hade byggt det som en protest mot Project MAC:s ursprungliga operativsystem, Compatible Time Sharing System, CTSS, och namngett det därefter. På den tiden ansåg hackare att CTSS-designen var alltför restriktiv och begränsade programmerarnas makt att modifiera och förbättra programmets egen inre arkitektur om det behövdes. Enligt en av de legender som fördes vidare mellan hackare hade beslutet att bygga ITS också politiska undertoner. Till skillnad från CTSS, som hade konstruerats för IBM 7094, byggdes ITS specifikt för PDP-6. Genom att låta hackare skriva systemet själva garanterade AI Labs administratörer att bara hackare skulle känna sig bekväma med att använda PDP-6. I den feodala värld som akademisk forskning utgjorde fungerade draget. Fastän PDP-6 ägdes gemensamt med andra institutioner hade AI-forskarna snart den helt för sig själva. Med ITS och PDP-6 som grund hade labbet kunnat förklara sig självständigt från Project MAC strax före Stallmans ankomst.⁷

År 1971 hade ITS flyttats över till den nyare men kompatibla PDP-10, och lämnat PDP-6 åt särskilda fristående användningar. AI:s PDP-10 hade ett mycket stort minne för 1971, motsvarande drygt en megabyte; sent på 1970-talet fördubblades det. Project MAC hade köpt ytterligare två PDP-10:or; alla stod på nionde våningen och körde ITS. De hårdvaruinriktade hackarna designade och byggde ett stort hårdvarutillägg för dessa PDP-10:or som implementerade sidindelat virtuellt minne, en funktion som standard-PDP-10 saknade.⁸

Som lärling bland hackare blev Stallman snabbt förälskad i ITS. Även om det kunde verka avskräckande för vissa icke-hackare stoltserade ITS med funktioner som de flesta kommersiella operativsystem inte skulle erbjuda förrän på många år (eller inte ens än i dag), funktioner som multitasking, att omedelbart kunna tillämpa felsökaren på ett redan körande program, och fullskärmsredigering.

“ITS hade en mycket elegant intern mekanism för att ett program skulle kunna undersöka ett annat”, säger Stallman när han minns systemet. “Du kunde undersöka all sorts status om ett annat program på ett mycket rent och väl specificerat sätt.” Detta var bekvämt inte bara för felsökning utan också för att program skulle kunna starta, stanna eller styra andra program.

En annan favoritfunktion gjorde det möjligt för ett program att frysa ett annat programs jobb på ett rent sätt mellan instruktioner. I andra operativsystem kunde jämförbara operationer stanna programmet mitt i ett systemanrop, med intern status som användaren inte kunde se och som inte hade någon väldefinierad betydelse. I ITS såg funktionen till att övervakning av ett programs steg-för-steg-körning var tillförlitlig och konsekvent.

“Om du sa ‘Stoppa jobbet’ stoppades det alltid i användarläge. Det stannades mellan två användarlägesinstruktioner, och allt i jobbet var konsekvent vid just den punkten”, säger Stallman. “Om du sa ‘Återuppta jobbet’ fortsatte det korrekt. Inte nog med det: om du ändrade jobbets (uttryckligen synliga) status och fortsatte det, och senare ändrade den tillbaka, skulle allting fortfarande vara konsekvent. Det fanns ingen dold status någonstans.”

Från och med september 1971 hade hacking på AI Lab blivit en regelbunden del av Stallmans veckoschema under skoltiden. Från söndag till fredag var Stallman på Harvard. Så snart fredagseftermiddagen kom satt han dock i tunnelbanan på väg ner till MIT för helgen. Stallman såg vanligen till att anlända långt före den rituella matrundan. När han anslöt sig till fem eller sex andra hackare i deras nattliga jakt på kinesisk mat hoppade han in i en sliten bil och for över Harvard Bridge till närliggande Boston. Under den närmaste timmen eller så diskuterade han och hans hackerkollegor allt från ITS till den interna logiken i det kinesiska språket och dess piktografsystem. Efter middagen återvände gruppen till MIT och hackade kod till gryningen, eller så åkte de kanske till Chinatown igen klockan tre på morgonen.

Stallman kunde vara uppe hela lördagsmorgonen och hacka, eller sova på en soffa under lördagsförmiddagen. När han vaknade hackade han mer, åt ännu en kinesisk middag och återvände sedan till Harvard. Ibland stannade han också genom söndagen. De kinesiska middagarna var inte bara läckra; de gav också den näring som saknades i Harvards matsalar, där i genomsnitt bara en måltid om dagen innehöll något han stod ut med. (Frukost räknades inte, eftersom han inte tyckte om de flesta frukosträtter och normalt sov vid den timmen.)

För den nördige utstötte som sällan umgicks med sina jämnåriga i high school var det en berusande upplevelse att umgås med människor som delade samma förkärlek för datorer, science fiction och kinesisk mat. “Jag minns många soluppgångar sedda från en bil på väg tillbaka från Chinatown”, skulle Stallman minnas nostalgiskt femton år senare i ett föredrag vid Kungliga Tekniska Högskolan i Sverige. “Det var faktiskt mycket vackert att se en soluppgång, eftersom det är en så lugn tid på dagen. Det är en underbar tid på dagen att göra sig redo att gå och lägga sig. Det är så skönt att gå hem när ljuset just börjar tillta och fåglarna börjar kvittra; man kan få en verklig känsla av stilla tillfredsställelse, av lugn inför det arbete man har gjort den natten.”⁹

Ju mer Stallman umgicks med hackare desto mer tog han till sig deras världsbild. Redan engagerad i föreställningen om personlig frihet började Stallman genomsyra sina handlingar med en känsla av gemensam plikt. När andra bröt mot den gemensamma koden var Stallman snabb att säga ifrån. Inom ett år efter sitt första besök var Stallman själv den som öppnade låsta kontor för att återfå de undangömda terminaler som tillhörde labbgemenskapen som helhet. I sann hackeranda försökte Stallman också göra ett eget personligt bidrag till konsten. Ett av de mest eleganta dörröppningstricken, vanligen tillskrivet Greenblatt, gick ut på att böja en styv tråd i flera räta vinklar och fästa en remsa tejp på ena änden. Genom att skjuta in tråden under dörren kunde en hacker vrida och rotera tråden så att tejpen kom i kontakt med det inre dörrhandtaget. Förutsatt att tejpen fastnade kunde hackern vrida handtaget genom att dra i den yttre ändens handtagsformade del.

När Stallman prövade tricket fann han att det var svårt att utföra. Att få tejpen att fastna var inte alltid lätt, och att vrida tråden på ett sätt som faktiskt vred handtaget var lika svårt. Stallman tänkte på en annan metod: att flytta undan takplattor och klättra över väggen. Det fungerade alltid, om det fanns ett skrivbord att hoppa ner på, men det brukade lämna hackern täckt av kliande glasfiber. Fanns det något sätt att rätta till den bristen? Stallman övervägde ett alternativt tillvägagångssätt. Vad skulle hända om en hacker, i stället för att föra in en tråd under dörren, flyttade undan två takpaneler och nådde över väggen med en tråd?

Stallman tog på sig att prova det. I stället för tråd draperade han ut en lång U-formad slinga av magnetband med ett kort U av självhäftande tejp fastsatt med den klibbiga sidan uppåt vid basen. Genom att sträcka sig över dörrkarmen lät han bandet hänga ner tills det slingrade sig under det inre dörrhandtaget. När han sedan lyfte bandet tills tejpen fastnade drog han i den ena änden av bandet och vred därmed handtaget. Visst öppnades dörren. Stallman hade bidragit med en ny variant på konsten att ta sig in i ett låst rum.

“Ibland var man tvungen att sparka till dörren efter att ha vridit dörrhandtaget”, säger Stallman och minns en liten ofullkomlighet i den nya metoden. “Det krävde lite balans att dra av det där när man stod på en stol på ett skrivbord.”

Sådana aktiviteter återspeglade en växande vilja hos Stallman att tala och handla till försvar för politiska övertygelser. AI Labs anda av direkt aktion hade visat sig tillräckligt inspirerande för att Stallman skulle bryta sig loss från tonårstidens försagda maktlöshet. Att öppna ett kontor för att frigöra en terminal var inte samma sak som att delta i en protestmarsch, men det var effektivt på ett sätt som de flesta protester inte var: det löste det omedelbara problemet.

Mot slutet av sin tid på Harvard började Stallman tillämpa de skämtsamma och respektlösa lärdomarna från AI Lab även i skolan.

“Berättade han om ormen?” frågar hans mor vid ett tillfälle under en intervju. “Han och hans korridorkamrater ställde upp en orm i ett studentval. Den fick tydligen rätt många röster.”

Ormen var kandidat i ett val inom Currier House, Stallmans studenthem, inte i det studentråd som gällde hela campus. Stallman minns faktiskt att ormen drog till sig en hel del röster, mycket tack vare att både ormen och dess ägare hade samma efternamn. “Folk kan ha röstat på den för att de trodde att de röstade på ägaren”, säger Stallman. “Valaffischerna sade att ormen ålade sig fram mot ämbetet. Vi sade också att den var en kandidat på fri fot, eftersom den hade krupit in i väggen via ventilationsenheten några veckor tidigare och ingen visste var den var.”

Stallman och vänner “nominerade” också husföreståndarens treårige son. “Hans program var obligatorisk pensionering vid sju års ålder”, minns Stallman. Sådana spratt bleknade dock i jämförelse med MIT-campus skenkandidater. En av de mest framgångsrika skenkandidaterna var en katt vid namn Woodstock, som faktiskt lyckades få fler röster än de flesta mänskliga kandidater i ett campusomfattande val. “De tillkännagav aldrig hur många röster Woodstock fick och behandlade rösterna som ogiltiga”, minns Stallman. “Men det stora antalet ogiltiga röster i det valet antydde att Woodstock faktiskt hade vunnit. Ett par år senare blev Woodstock misstänkt överkörd av en bil. Ingen vet om föraren arbetade för MIT-administrationen.” Stallman säger att han inte hade något med Woodstocks kandidatur att göra, “men jag beundrade den.”¹⁰

På AI Lab hade Stallmans politiska aktiviteter en skarpare ton. Under 1970-talet stod hackare ständigt inför utmaningen att fakultetsmedlemmar och administratörer försökte kringgå ITS och dess hackervänliga design. ITS tillät vem som helst att sätta sig vid en konsol och göra precis vad som helst, till och med beordra systemet att stänga ner om fem minuter. Om någon beordrade en avstängning utan goda skäl annullerade någon annan användare den bara. I mitten av 1970-talet började vissa fakultetsmedlemmar (vanligen de som hade tagit med sig sina attityder från andra håll) kräva ett filsäkerhetssystem som begränsade tillgången till deras data. Andra operativsystem hade sådana funktioner, så fakultetsmedlemmarna hade vant sig vid säkerhetskontroller och den känsla av skydd de påstods ge mot något farligt. Men AI Lab förblev, genom Stallmans och andra hackares envishet, en säkerhetsfri zon.

Stallman framförde både etiska och praktiska argument mot att införa säkerhet. På det etiska planet hänvisade han till AI Labs traditioner av intellektuell öppenhet och tillit. På det praktiska planet pekade han på ITS inre struktur, som var byggd för att främja hacking och samarbete snarare än för att hålla varje användare under kontroll. Varje försök att vända på den designen skulle kräva en större översyn. För att göra det ännu svårare förbrukade han det sista tomma fältet i varje fils deskriptor för en funktion som registrerade vilken användare som senast hade ändrat filen. Funktionen lämnade inget utrymme att lagra säkerhetsinformation i, men den var så nyttig att ingen på allvar kunde föreslå att den skulle tas bort.

“Hackare som skrev Incompatible Timesharing System bestämde sig för att filskydd vanligen användes av en självutnämnd systemadministratör för att skaffa sig makt över alla andra”, skulle Stallman senare förklara. “De ville inte att någon skulle kunna skaffa sig makt över dem på det sättet, så de implementerade inte den sortens funktion. Resultatet blev att närhelst något i systemet var trasigt kunde man alltid laga det” (eftersom åtkomstkontroll inte stod i vägen).¹¹

Genom sådan vaksamhet lyckades hackare hålla AI Labs maskiner fria från säkerhet. I en grupp vid det närbelägna MIT Laboratory for Computer Sciences segrade dock säkerhetsinriktade fakultetsmedlemmar. DM-gruppen installerade sitt första lösenordssystem 1977. Än en gång tog Stallman på sig att rätta till det han såg som etisk slapphet. Efter att ha fått tillgång till programkoden som styrde lösenordssystemet skrev Stallman ett program för att dekryptera de krypterade lösenord som systemet lagrade. Sedan startade han en e-postkampanj och uppmanade användarna att välja den tomma strängen som lösenord. Om användaren till exempel hade valt “starfish” såg e-postmeddelandet ut ungefär så här:

Jag ser att du valde lösenordet “starfish”. Jag föreslår att du byter till lösenordet “carriage return”, vilket är vad jag använder. Det är lättare att skriva och motsätter sig dessutom idén om lösenord och säkerhet.

De användare som valde “carriage return” – det vill säga användare som bara tryckte Enter eller Return och angav en tom sträng i stället för ett unikt lösenord – lämnade sina konton tillgängliga för hela världen, precis som alla konton hade varit inte särskilt långt tidigare. Det var just poängen: genom att vägra låsa de skinande nya låsen på sina konton gjorde de narr av själva tanken på lås. De visste att den svaga säkerhet som hade implementerats på den maskinen inte skulle utestänga några verkliga inkräktare och att det inte spelade någon roll, eftersom det inte fanns någon anledning att oroa sig för inkräktare, och att ingen ändå ville göra intrång, bara komma på besök.

När Stallman intervjuades för boken Hackers från 1984 noterade han stolt att en femtedel av LCS-personalen hade accepterat argumentet och använt den tomma strängen som lösenord.¹²

Stallmans kampanj för den tomma strängen, och hans motstånd mot säkerhet i allmänhet, skulle till slut besegras. I början av 1980-talet var till och med AI Labs maskiner utrustade med lösenordssystem. Ändå markerade det en viktig milstolpe i Stallmans personliga och politiska mognad. Sett i ljuset av hans senare karriär representerar det ett betydande steg i utvecklingen från den försagda tonåring som inte vågade säga ifrån ens i livshotande frågor till den vuxne aktivist som snart skulle göra stickande kommentarer och påtryckningar till ett heltidsyrke.

När Stallman gav uttryck för sitt motstånd mot datorsäkerhet byggde han på många av de idéer som hade format hans tidiga liv: hunger efter kunskap, motvilja mot auktoritet och frustration över fördomar och hemliga regler som gjorde vissa människor till utstötta. Han skulle också dra på de etiska begrepp som skulle forma hans vuxna liv: ansvar för gemenskapen, tillit och hackarens anda av direkt aktion. Uttryckt i programvarutermer är den tomma strängen version 1.0 av Richard Stallmans politiska världsbild – ofullständig på några punkter men i det stora hela fullt ut mogen.

I efterhand tvekar Stallman att tillmäta en så tidig händelse i hans hackerkarriär alltför stor betydelse. “I det tidiga skedet fanns det många människor som delade mina känslor”, säger han. “Det stora antal människor som antog den tomma strängen som lösenord var ett tecken på att många tyckte att det var det rätta att göra. Jag var bara benägen att vara aktivistisk i frågan.”

Stallman ger dock AI Lab äran för att ha väckt den aktivistiska andan. Som tonåring hade han iakttagit politiska händelser utan större idé om hur han skulle kunna göra eller säga något av betydelse. Som ung vuxen talade Stallman nu ut i frågor där han kände sig fullständigt säker, frågor som programvarudesign, ansvar för gemenskapen och individuell frihet. “Jag gick med i en gemenskap som hade ett sätt att leva som involverade att respektera varandras frihet”, säger han. “Det dröjde inte länge innan jag insåg att det var något gott. Det tog längre tid innan jag kom fram till slutsatsen att det var en moralisk fråga.”

Hacking på AI Lab var inte den enda aktiviteten som hjälpte till att stärka Stallmans självkänsla. I början av tredje året på Harvard började Stallman delta i en informell internationell folkdansgrupp som just hade startats i Currier House. Han tänkte först inte prova, eftersom han betraktade sig som oförmögen att dansa, men en vän påpekade: “Du vet inte att du inte kan om du inte har försökt.” Till sin förvåning visade han sig vara bra på det och han tyckte om det. Det som började som ett experiment blev ytterligare en passion vid sidan av hacking och studier och, ibland, ett sätt att träffa kvinnor, även om det inte ledde till någon dejt under collegetiden. När Stallman dansade kände han sig inte längre som den osmidige, okoordinerade tioåringen vars försök att spela football hade slutat i frustration. Han kände sig säker, vig och levande. I början av 1980-talet gick Stallman vidare och anslöt sig till MIT Folk Dance Performing Group. När han dansade inför publik, klädd i en imitation av en balkanbondes traditionella dräkt, fann han att det var roligt att stå inför publik och upptäckte en fallenhet för att stå på scen som senare hjälpte honom i offentligt talande.

Fastän dansen och hackandet gjorde lite för att förbättra Stallmans sociala ställning hjälpte de honom att övervinna den känsla av utanförskap som hade förmörkat hans liv före Harvard. År 1977 deltog han för första gången i ett science fiction-konvent och mötte där Nancy the Buttonmaker, som tillverkar kalligrafiska knappar med vilket budskap man önskar. Upprymd beställde Stallman en knapp med orden “Impeach God” skrivna över den.

För Stallman fungerade budskapet “Impeach God” på många nivåer. Som ateist sedan tidig barndom såg Stallman det först som ett försök att öppna en “andra front” i den pågående debatten om religion. “På den tiden diskuterade alla om en gud existerade”, minns Stallman. “‘Impeach God’ närmade sig ämnet från en helt annan synvinkel. Om en gud var så mäktig att den kunde skapa världen och ändå inte gjorde något för att rätta till problemen i den, varför skulle vi då någonsin vilja tillbe en sådan gud? Skulle det inte vara mer rättvist att ställa den inför rätta?”

Samtidigt var “Impeach God” en hänvisning till Watergate-skandalen på 1970-talet och jämförde i praktiken en tyrannisk gudom med Nixon. Watergate påverkade Stallman djupt. Som barn hade han vuxit upp med ett motstånd mot auktoritet. Nu, som vuxen, hade hans misstro hårdnat genom kulturen i AI Labs hackergemenskap. För hackare var Watergate bara en Shakespeare-version av de dagliga maktkamper som gjorde livet så besvärligt för dem som saknade privilegier. Det var en förstorad liknelse över vad som händer när människor byter frihet och öppenhet mot säkerhet och bekvämlighet.

Buren av växande självförtroende bar Stallman knappen stolt. Personer som var nyfikna nog att fråga om den fick höra ett väl inövat stycke. “Jag heter Jehova”, brukade Stallman säga. “Jag har en hemlig plan för att få slut på orättvisa och lidande, men av himmelska säkerhetsskäl kan jag inte avslöja hur min plan fungerar. Jag ser helhetsbilden och det gör inte ni, och ni vet att jag är god eftersom jag själv har sagt det. Så sätt er tro till mig och lyd mig utan frågor. Om ni inte lyder så betyder det att ni är onda, så då sätter jag upp er på min fiendelista och kastar ner er i en grop där Infernal Revenue Service ska granska er skattedeklaration varje år i all evighet.”

De som tolkade talet som en parodi på Watergate-förhören fick bara halva budskapet. För Stallman var den andra halvan av budskapet något som bara hans medhackare tycktes uppfatta. Hundra år efter att Lord Acton varnat för att absolut makt korrumperar absolut verkade amerikaner ha glömt den första delen av Actons sats: makt i sig korrumperar. I stället för att peka på de otaliga exemplen på småskalig korruption var Stallman nöjd med att rikta sin vrede mot ett helt system som i första hand förlitade sig på makt.

“Jag tänkte: varför stanna vid småfisken”, säger Stallman och minns knappen och dess budskap. “Om vi gick efter Nixon, varför inte gå efter Mr. Big? Så som jag ser det förtjänar varje varelse som har makt och missbrukar den att bli av med den makten.”

Slutnoter

¹Se Michael Gross, “Richard Stallman: High School Misfit, Symbol of Free Software, MacArthur-certified Genius” (1999).

²Carmine DeSapio har den tvivelaktiga äran att vara den förste italiensk-amerikanske bossen för Tammany Hall, New Yorks politiska maskin. För mer information om DeSapio och politiken i efterkrigstidens New York, se John Davenport, “Skinning the Tiger: Carmine DeSapio and the End of the Tammany Era,” New York Affairs (1975): 3:1.

³Chess, en annan alumn från Columbia Science Honors Program, beskriver protesterna som “bakgrundsbrus.” “Vi var alla politiska”, säger han, “men SHP var viktigt. Vi skulle aldrig ha hoppat över det för en demonstration.”

⁴Stallman tvivlar dock på det. “En av orsakerna till att jag gick från matematik och fysik till programmering var att jag aldrig lärde mig hur man upptäcker något nytt inom de två förra. Jag lärde mig bara att studera vad andra hade gjort. I programmering kunde jag göra något nyttigt varje dag.”

⁵Se Steven Levy, Hackers (Penguin USA [paperback], 1984): 144. Levy ägnar ungefär fem sidor åt att beskriva Gospers fascination för LIFE, ett matematikbaserat programspel som först skapades av den brittiske matematikern John Conway. Jag rekommenderar varmt Levys bok som ett komplement, kanske till och med en förutsättning, för att få ut full behållning av boken.

⁶Gerald Sussman, en MIT-fakultetsmedlem och hacker vars arbete vid AI Lab föregår Stallmans, bestrider historien. Enligt Sussman bröt hackare aldrig upp några dörrar för att återfå terminaler.

⁷Ibid.

⁸Jag ber om ursäkt för den virvelvindsartade sammanfattningen av ITS uppkomst, ett operativsystem som många hackare fortfarande betraktar som själva urbilden för hackeretoset. För mer information om programmets politiska betydelse, se Simson Garfinkel, Architects of the Information Society: Thirty-Five Years of the Laboratory for Computer Science at MIT (MIT Press, 1999).

⁹Se Richard Stallman, “RMS lecture at KTH (Sweden),” (30 oktober 1986), http://www.gnu.org/philosophy/stallman-kth.html.

¹⁰I ett e-postmeddelande strax efter att boken hade gått in i sin sista redigeringsfas säger Stallman att han också hämtade politisk inspiration från Harvardcampus. “Under mitt första år på Harvard läste jag i en kurs i kinesisk historia berättelsen om det första upproret mot Qin-dynastin”, säger han. (Det är den dynasti vars grymme grundare brände alla böcker och begravdes med terrakottakrigarna.) “Berättelsen är inte tillförlitlig historia, men den var mycket gripande.”

¹¹Se Richard Stallman (1986).

¹²Se Steven Levy, Hackers (Penguin USA [paperback], 1984): 417.

Kapitel 5
En pöl av frihet

[RMS: I kapitlet har jag korrigerat påståenden om fakta, inklusive fakta om mina tankar och känslor, och tagit bort en del onödig fientlighet i beskrivningar av händelser. Jag har bevarat Williams egna intryck, utom där annat anges.]

Fråga vem som helst som har tillbringat mer än en minut i Richard Stallmans sällskap, och du får samma svar: glöm det långa håret. Glöm det excentriska uppträdandet. Det första man lägger märke till är blicken. En enda titt in i Stallmans gröna ögon, och du vet att du befinner dig inför en sann troende.

Att kalla Stallmans blick intensiv är en underdrift. Stallmans ögon tittar inte bara på dig; de tittar igenom dig. Även när dina egna ögon för ett ögonblick vänder bort av enkel primatartad artighet förblir Stallmans ögon orubbliga och bränner sidan av ditt huvud som två fotonstrålar.

Kanske är det därför de flesta skribenter, när de beskriver Stallman, tenderar att ta till den religiösa vinkeln. I en artikel i Salon.com från 1998 med titeln “The Saint of Free Software” beskriver Andrew Leonard Stallmans gröna ögon som “strålande med kraften hos en gammaltestamentlig profet”.¹ En artikel i Wired från 1999 beskriver Stallmans skägg som “Rasputin-likt”,² medan en profil i London Guardian beskriver Stallmans leende som leendet hos “en lärjunge som ser Jesus”.³

Sådana analogier fyller en funktion, men de räcker i slutändan inte till. Det beror på att de inte tar hänsyn till den sårbara sidan av Stallmans personlighet. Betrakta Stallmans blick under en längre tid, och du börjar märka en subtil förändring. Det som först verkar vara ett försök att skrämma eller hypnotisera visar sig vid andra och tredje anblicken vara ett frustrerat försök att skapa och upprätthålla kontakt. Om hans personlighet har ett inslag eller en “skugga” av autism eller Aspergers syndrom, en möjlighet som Stallman själv har övervägt då och då, bekräftar hans ögon verkligen den bilden. Även på sin mest intensiva nivå har de en tendens att bli grumliga och frånvarande, som ögonen hos ett skadat djur som gör sig redo att ge upp andan.

Mitt eget första möte med den legendariska Stallman-blicken går tillbaka till LinuxWorld Convention and Expo i San Jose, Kalifornien, i mars 1999. Utannonserad som ett “offentligt genombrott” för “Linux”-programvarugemenskapen var konventet också den händelse som återintroducerade Stallman för teknikmedierna. Fast besluten att kräva sin rättmätiga del av erkännandet använde Stallman evenemanget för att instruera såväl åskådare som reportrar om GNU-projektets historia och dess öppet politiska målsättningar.

Som reporter utsänd att bevaka evenemanget fick jag min egen Stallman-lektion under en presskonferens som tillkännagav lanseringen av GNOME 1.0, ett grafiskt användargränssnitt i fri programvara. Utan att veta om det trycker jag på en hel rad känsliga knappar när jag ställer min allra första fråga till Stallman själv: “Tror du att GNOMEs mognad kommer att påverka den kommersiella populariteten för operativsystemet Linux?”

“Jag ber dig att sluta kalla operativsystemet Linux,” svarar Stallman, och ögonen låser sig omedelbart vid mina. “Linuxkärnan är bara en liten del av operativsystemet. Många av de program som utgör det operativsystem du kallar Linux utvecklades inte alls av Linus Torvalds. De skapades av frivilliga i GNU-projektet, som lade ner sin egen fritid för att användare skulle kunna ha ett fritt operativsystem som det vi har i dag. Att inte erkänna dessa programmerares bidrag är både ohövligt och en förvrängning av historien. Det är därför jag ber dig att kalla operativsystemet vid dess rätta namn, GNU/Linux, när du hänvisar till det.”

Medan jag antecknar orden i mitt reporterblock märker jag en kuslig tystnad i det fullsatta rummet. När jag slutligen tittar upp möter jag Stallmans oblinkande ögon som väntar på mig. Försiktigt kastar en annan reporter ut en fråga och ser till att använda termen “GNU/Linux” i stället för Linux. Miguel de Icaza, ledare för GNOME-projektet, tar frågan. Det är dock inte förrän halvvägs genom de Icazas svar som Stallmans ögon slutligen släpper mina. Så fort de gör det löper en svag rysning nedför min rygg. När Stallman börjar föreläsa för en annan reporter om något han uppfattar som ett felaktigt ordval känner jag en skyldig lättnad. Åtminstone tittar han inte på mig, säger jag till mig själv.

För Stallman fyllde sådana möten ansikte mot ansikte sitt syfte. Vid slutet av den första LinuxWorld-mässan visste de flesta reportrar bättre än att använda termen “Linux” i hans närhet, och Wired.com publicerade en artikel som jämförde Stallman med en revolutionär från tiden före Stalin, utstruken ur historieböckerna av hackare och entreprenörer ivriga att tona ned GNU-projektets alltför politiska målsättningar.⁴ Andra artiklar följde, och även om få reportrar kallade operativsystemet GNU/Linux i tryck var de flesta snabba att ge Stallman äran för att ha startat arbetet med att bygga ett fritt operativsystem femton år tidigare.

Jag skulle inte träffa Stallman igen förrän sjutton månader senare. Under mellantiden besökte Stallman Silicon Valley ytterligare en gång för LinuxWorld-mässan i augusti 1999. Även om han inte var inbjuden att tala lyckades Stallman leverera evenemangets bästa replik. När han tog emot mässans Linus Torvalds Award for Community Service – ett pris uppkallat efter Linux-skaparen Linus Torvalds – på Free Software Foundations vägnar, kvickade Stallman: “Att ge Linus Torvalds-priset till Free Software Foundation är ungefär som att ge Han Solo-priset till Rebellalliansen.”

Den gången lyckades dock kommentarerna inte göra något nämnvärt mediegenomslag. I mitten av veckan börsnoterades Red Hat, Inc., en framstående GNU/Linux-distributör. Nyheten bekräftade bara vad många reportrar som jag redan misstänkte: “Linux” hade blivit ett modeord på Wall Street, precis som “e-handel” och “dot-com” före det. Med aktiemarknaden på väg mot millennieskiftet som en hyperbel mot sin vertikala asymptot hamnade allt tal om fri programvara eller öppen källkod som politiskt fenomen i skymundan.

Kanske är det därför Stallman var påfallande frånvarande när LinuxWorld följde upp sina första två mässor med en tredje LinuxWorld-mässa i augusti 2000.

Mitt andra möte med Stallman och hans karaktäristiska blick ägde rum strax efter den tredje LinuxWorld-mässan. När jag hör att Stallman ska vara i Silicon Valley bokar jag en lunchintervju i Palo Alto, Kalifornien. Mötesplatsen verkar ironisk, inte bara på grund av hans frånvaro från mässan utan också på grund av den övergripande bakgrunden. Utanför Redmond, Washington, erbjuder få städer ett mer direkt vittnesbörd om det ekonomiska värdet av proprietär programvara. Nyfiken på att se hur Stallman, en man som har tillbringat större delen av sitt liv med att rasa mot vår kulturs dragning mot girighet och själviskhet, klarar sig i en stad där till och med garagestora stugor kostar en halv miljon dollar, kör jag ner från Oakland.

Jag följer vägbeskrivningen Stallman har gett mig tills jag når huvudkontoret för Art.net, ett ideellt “virtuellt konstnärskollektiv”. Beläget i ett häckomgärdat hus i stadens norra hörn är Art.nets lokaler uppfriskande nergångna. Plötsligt verkar inte tanken på att Stallman gömmer sig i hjärtat av Silicon Valley så märklig trots allt.

Jag hittar Stallman sittande i ett mörkt rum, knappande på sin grå bärbara dator. Han tittar upp så fort jag kommer in i rummet och ger mig hela styrkan av sin 200-watts blick. När han erbjuder ett lugnt “Hej” hälsar jag tillbaka. Innan orden kommer ut har hans ögon dock redan skiftat tillbaka till laptopens skärm.

“Jag håller just på att avsluta en artikel om hackandets anda,” säger Stallman, med fingrarna fortfarande i rörelse. “Ta en titt.”

Jag tar en titt. Rummet är svagt upplyst, och texten framträder som grönvita bokstäver på svart bakgrund, en omvändning av det färgschema som de flesta ordbehandlingsprogram använder, så det tar en stund för mina ögon att anpassa sig. När de gör det finner jag mig själv läsande Stallmans berättelse om en nylig måltid på en koreansk restaurang. Före måltiden gör Stallman en intressant upptäckt: personen som dukat bordet har lagt sex ätpinnar i stället för de vanliga två framför Stallmans plats. Där de flesta restaurangbesökare skulle ha ignorerat de överflödiga paren tar Stallman det som en utmaning: hitta ett sätt att använda alla sex ätpinnarna samtidigt. Liksom många programmeringsknep är den framgångsrika lösningen både fyndig och fånig på samma gång. Därav Stallmans beslut att använda den som illustration.

Medan jag läser berättelsen känner jag att Stallman iakttar mig intensivt. Jag ser bort och lägger märke till ett stolt men barnsligt halvleende i hans ansikte. När jag berömmer essän föranleder mitt beröm knappt ens ett höjt ögonbryn.

“Jag är redo att gå om en stund,” säger han.

Stallman återgår till att knappa på sin bärbara dator. Datorn är grå och klumpig, inte lik de smäckra, moderna laptoparna som tycktes vara programmerarfavoriter på den senaste LinuxWorld-mässan. Ovanpå tangentbordet sitter ett mindre, lättare tangentbord, ett vittnesbörd om Stallmans åldrande händer. Under mitten av 1990-talet blev smärtan i Stallmans händer så outhärdlig att han var tvungen att anställa en maskinskrivare. I dag förlitar sig Stallman på ett tangentbord vars tangenter kräver mindre tryck än ett vanligt datortangentbord.

Stallman har en tendens att stänga ute alla yttre stimuli medan han arbetar. Att se hans ögon låsa fast vid skärmen och hans fingrar dansa ger snabbt känslan av två gamla vänner fördjupade i samtal.

Sessionen avslutas med några högljudda tangenttryckningar och den långsamma nedmonteringen av datorn.

“Redo för lunch?” frågar Stallman.

Vi går till min bil. Med hänvisning till en öm fotled haltar Stallman långsamt framåt. Stallman säger att skadan sitter i en sena i vänster fot. Skadan är tre år gammal och har blivit så illa att Stallman, en stor folkdansentusiast, har tvingats ge upp alla dansaktiviteter. “Jag älskar folkdans intensivt,” klagar Stallman. “Att inte kunna dansa har varit en tragedi för mig.”

Stallmans kropp vittnar om tragedin. Brist på motion har gett Stallman svullna kinder och en rund mage som var betydligt mindre synlig året innan. Man kan se att viktökningen har varit dramatisk, för när Stallman går böjer han ryggen bakåt som en gravid kvinna som försöker anpassa sig till en ovan belastning.

Promenaden fördröjs ytterligare av Stallmans villighet att stanna upp och lukta på rosorna, bokstavligen. När han får syn på en särskilt vacker blomma stryker han de innersta kronbladen mot sin näsa, tar ett djupt andetag och kliver tillbaka med en belåten suck.

“Mmm, rhinofytofili,” säger han och gnuggar sin rygg.⁵

Bilresan till restaurangen tar mindre än tre minuter. På rekommendation av Tim Ney, tidigare verkställande direktör för Free Software Foundation, har jag låtit Stallman välja restaurang. Medan somliga reportrar fokuserar på Stallmans munkliknande livsstil är sanningen att Stallman är en hängiven finsmakare när det gäller mat. En av extraförmånerna med att vara resande missionär för den fria programvarans sak är möjligheten att smaka utsökt mat från hela världen. “Besök nästan vilken storstad som helst i världen, och chansen är att Richard känner till den bästa restaurangen i stan,” säger Ney. “Richard är också mycket stolt över att kunna menyn och beställa för hela bordet.” (Om de är villiga, vill säga.)

För dagens måltid har Stallman valt en kantonesisk dim sum-restaurang två kvarter från University Avenue, Palo Altos huvudgata. Valet är delvis inspirerat av Stallmans nyliga besök i Kina, inklusive ett stopp i Hongkong, utöver Stallmans personliga motvilja mot kryddigare hunan- och szechuankök. “Jag är inte så förtjust i stark mat,” erkänner Stallman.

Vi anländer några minuter efter elva på förmiddagen och finner att vi redan måste vänta tjugo minuter. Med tanke på hackares motvilja mot att slösa tid håller jag andan ett ögonblick av rädsla för ett utbrott. Stallman tar dock emot beskedet med ro, tvärtemot förväntningarna.

“Det är synd att vi inte kunde ha hittat någon annan att äta med,” säger han till mig. “Det är alltid roligare att äta med en grupp människor.”

Under väntetiden övar Stallman några danssteg. Hans rörelser är försiktiga men skickliga. Vi diskuterar aktuella händelser. Stallman säger att hans enda beklagande med att inte ha deltagit i LinuxWorld var att han missade en presskonferens som tillkännagav lanseringen av GNOME Foundation. Med stöd av Sun Microsystems och IBM är stiftelsen på många sätt en upprättelse för Stallman, som länge har hävdat att fri programvara och fri marknadsekonomi inte behöver vara ömsesidigt uteslutande. Trots det är Stallman fortfarande missnöjd med budskapet som förmedlades.

“Som det presenterades talade företagen om Linux utan att alls nämna GNU-projektet,” säger Stallman.

Sådana besvikelser kontrasteras av det varma mottagandet från utlandet, särskilt Asien, noterar Stallman. En snabb blick på Stallmans reseschema för år 2000 vittnar om det växande intresset för budskapet om fri programvara. Mellan nyliga besök i Indien, Kina och Brasilien har Stallman tillbringat tolv av de senaste 115 dagarna på amerikansk mark. Resorna har gett honom möjlighet att se hur begreppet fri programvara översätts till olika språk och kulturer.

“I Indien är många intresserade av fri programvara, eftersom de ser det som ett sätt att bygga sin datorinfrastruktur utan stora kostnader,” säger Stallman. “I Kina har begreppet slagit igenom betydligt långsammare. Att jämföra fri programvara med yttrandefrihet är svårare att göra när man inte har någon yttrandefrihet. Ändå var intresset för fri programvara under mitt senaste besök djupgående.”

Samtalet övergår till Napster, programvaruföretaget i San Mateo, Kalifornien, som har blivit något av ett mediefenomen de senaste månaderna. Företaget marknadsför ett kontroversiellt programvaruverktyg som låter musikfans bläddra bland och kopiera andra musikfans musikfiler. Tack vare internets förstärkande kraft har det så kallade fildelningsprogrammet utvecklats till en sorts nätjukebox som ger vanliga musikfans ett sätt att lyssna på MP3-musikfiler via datorn utan att betala avgift eller royalty, till skivbolagens stora förtret.

Även om det bygger på proprietär programvara hämtar Napster-systemet inspiration från Stallmans sedan länge hävdade övertygelse att när ett verk väl har inträtt i den digitala sfären – med andra ord, när kopiering mindre handlar om att duplicera ljud eller duplicera atomer och mer om att duplicera information – blir den naturliga mänskliga impulsen att dela ett verk svårare att begränsa. I stället för att införa ytterligare restriktioner har Napsters ledning beslutat att utnyttja impulsen. Genom att ge musiklyssnare en central plats att byta musikfiler har företaget satsat på sin förmåga att styra den resulterande användartrafiken mot andra kommersiella möjligheter.

Napster-modellens plötsliga framgång har injagat skräck i de traditionella skivbolagen, av goda skäl. Bara dagar före mitt möte med Stallman i Palo Alto beviljade den amerikanske distriktsdomaren Marilyn Patel en begäran från Recording Industry Association of America om ett föreläggande mot fildelartjänsten. Föreläggandet upphävdes senare tillfälligt av USA:s nionde appellationsdomstol, men i början av 2001 fann även appellationsdomstolen att det San Mateo-baserade företaget brutit mot upphovsrättslagen,⁶ ett beslut som RIAA:s talesperson Hillary Rosen senare utropade till en “tydlig seger för den kreativa innehållsbranschen och den legitima marknadsplatsen online”.⁷

För hackare som Stallman är Napsters affärsmodell besvärande på andra sätt. Företagets iver att tillägna sig beprövade hackerprinciper som fildelning och gemensamt informationsägande, samtidigt som man säljer en tjänst baserad på proprietär programvara, sänder ett oroande blandat budskap. Eftersom Stallman redan har svårt nog att få ut sitt eget noggrant formulerade budskap i medieflödet är han förståeligt nog återhållsam när det gäller att uttala sig om företaget. Ändå erkänner Stallman att han lärt sig ett och annat av den sociala sidan av Napster-fenomenet.

“Före Napster trodde jag att det kunde [räcka] att folk privat vidaredistribuerade underhållningsverk,” säger Stallman. “Antalet människor som finner Napster användbart säger mig dock att rätten att vidaredistribuera kopior inte bara från person till person, utan till allmänheten i stort, är väsentlig och därför inte får tas ifrån oss.”

Knappt har Stallman sagt det förrän restaurangens dörr svänger upp och vi bjuds in av värden. Inom några sekunder sitter vi i ett sidohörn av restaurangen intill en stor spegelvägg.

Restaurangens meny fungerar samtidigt som beställningsformulär, och Stallman kryssar snabbt i rutor innan värden ens har hunnit bära fram vatten till bordet. “Friterade räkrullar lindade i tofuskinn,” läser Stallman. “Tofuskinn. Det ger en så intressant textur. Jag tycker vi ska ta det.”

Kommentaren leder till en improviserad diskussion om kinesisk mat och Stallmans nyliga besök i Kina. “Maten i Kina är fullständigt utsökt,” säger Stallman, och hans röst får en känslomässig skärpa för första gången den förmiddagen. “Så många olika saker som jag aldrig sett i USA, lokala rätter gjorda på lokala svampar och lokala grönsaker. Det gick så långt att jag började föra dagbok bara för att hålla reda på alla underbara måltider.”

Samtalet glider vidare till koreanskt kök. Under samma Asienresa i juni 2000 besökte Stallman Sydkorea. Hans ankomst utlöste en miniuppståndelse i de lokala medierna tack vare en koreansk programvarukonferens som Microsofts grundare och ordförande Bill Gates deltog i samma vecka. Näst efter att få sitt foto ovanför Gates foto på förstasidan i Seouls största tidning säger Stallman att det bästa med resan var maten. “Jag åt en skål naeng myun, som är kalla nudlar,” säger Stallman. “Det var en väldigt intressant nudel, rent texturmässigt. De flesta ställen använder inte riktigt samma sorts nudlar till sin naeng myun, så jag kan med fullständig säkerhet säga att det var den mest utsökta naeng myun jag någonsin ätit.”

Termen “utsökt” är ett högt beröm från Stallman. Det vet jag, för några ögonblick efter att ha lyssnat på Stallmans hyllning av naeng myun känner jag hans laserblick svedja toppen av min högra axel.

“Det sitter en oerhört vacker kvinna alldeles bakom dig,” säger Stallman.

Jag vänder mig om och fångar en skymt av en kvinnas rygg. Kvinnan är ung, någonstans i mitten av tjugoåren, och bär en vit paljettklänning. Hon och hennes manlige lunchkompanjon håller på att betala notan. När båda reser sig från bordet för att lämna restaurangen kan jag märka det utan att titta, för Stallmans ögon dämpas plötsligt i intensitet.

“Åh nej,” säger han. “De har gått. Och tänk, jag kommer antagligen aldrig ens att få se henne igen.”

Efter en kort suck hämtar sig Stallman. Ögonblicket ger mig en chans att diskutera Stallmans rykte när det gäller kvinnor. Ryktet är bitvis motsägelsefullt. Ett antal hackare berättar om Stallmans förkärlek för att hälsa kvinnor med en kyss på handryggen.⁸ En artikel i Salon.com den 26 maj 2000 framställer samtidigt Stallman som något av en hackerdonjuan. I en dokumentation av kopplingen mellan fri programvara och fri kärlek presenterar reportern Annalee Newitz Stallman som en person som avvisar traditionella familjevärden och berättar för henne: “I believe in love, but not monogamy.”⁹

Stallman sänker sin meny en aning när jag tar upp det. “Tja, de flesta män verkar vilja ha sex och verkar ha en ganska föraktfull attityd mot kvinnor,” säger han. “Även kvinnor som de har en relation med. Jag kan inte förstå det alls.”

Jag nämner ett avsnitt ur boken Open Sources från 1999 där Stallman berättar att han ville uppkalla GNU-kärnan efter en dåvarande flickvän. Flickvännens namn var Alix, ett namn som passade perfekt med Unix-utvecklarkonventionen att sätta ett “x” i slutet av namn på operativsystem och kärnor – till exempel “Linux”. Alix var Unix-systemadministratör och hade föreslagit för sina vänner: “Någon borde uppkalla en kärna efter mig.” Så Stallman beslöt att kalla GNU-kärnan “Alix” som en överraskning till henne. Kärnans huvudutvecklare döpte om kärnan till “Hurd”, men behöll namnet “Alix” för en del av den. En av Alix vänner lade märke till den delen i en källkodsversion och berättade för henne, och hon blev rörd. En senare omdesign av Hurd eliminerade den delen.¹⁰

För första gången hela förmiddagen ler Stallman. Jag tar upp handkyssandet. “Ja, det gör jag,” säger Stallman. “Jag har funnit att det är ett sätt att erbjuda ömhet som många kvinnor uppskattar. Det är en chans att ge ömhet och att bli uppskattad för det.”

Ömhet är en röd tråd genom Richard Stallmans liv, och han är smärtsamt ärlig om det när frågor uppstår. “Det har verkligen inte funnits mycket ömhet i mitt liv, utom i mina tankar,” säger han. Ändå blir diskussionen snart besvärlig. Efter några enstaviga svar lyfter Stallman slutligen upp sin meny och stänger av förhöret.

“Vill du ha lite shu mai?” frågar han.

När maten kommer in hoppar samtalet mellan de olika rätterna. Vi diskuterar hackares välkända förkärlek för kinesisk mat, de veckovisa middagsturerna till Bostons Chinatown under Stallmans tid som anställd programmerare på AI-labbet, och det kinesiska språkets och dess skriftsystems underliggande logik. Varje utfall från min sida pareras med ett välunderbyggt svar från Stallmans.

“Jag hörde en del människor tala shanghainesiska senast jag var i Kina,” säger Stallman. “Det var intressant att höra. Det lät helt annorlunda [från mandarin]. Jag bad dem berätta några besläktade ord på mandarin och shanghainesiska. I vissa fall kan man se likheten, men en fråga jag funderade på var huruvida tonerna skulle vara likartade. Det är de inte. Det är intressant för mig, eftersom det finns en teori om att tonerna utvecklats ur ytterligare stavelser som förlorats och ersatts. Deras effekt lever kvar i tonen. Om det stämmer, och jag har sett påståenden om att det skedde inom historisk tid, måste dialekterna ha divergerat före förlusten av dessa slutstavelser.”

Den första rätten, ett fat med stekta rovkakor, har anlänt. Både Stallman och jag tar en stund för att dela upp de stora rektangulära kakorna, som luktar som kokt kål men smakar som potatisplättar stekta i baconfett.

Jag beslutar mig för att ta upp utanförskapet igen och undrar om Stallmans tonår präglade honom till att inta impopulära ståndpunkter, framför allt hans uppförsbacke sedan 1994 för att få datoranvändare och medier att ersätta den populära termen “Linux” med “GNU/Linux”.

“Jag tror att [utanförskapet] hjälpte mig [att undvika att böja mig för populära åsikter],” säger Stallman medan han tuggar på en dumpling. “Jag har aldrig förstått vad grupptryck gör med andra människor. Jag tror att anledningen är att jag var så hopplöst avvisad att det för mig inte fanns något att vinna på att försöka följa några av modenyckerna. Det hade inte gjort någon skillnad. Jag hade fortfarande varit lika avvisad, så jag försökte inte.”

Stallman pekar på sin musiksmak som ett nyckelexempel på sina konträra tendenser. Som tonåring, när de flesta av hans gymnasiekamrater lyssnade på Motown och psykedelisk rock, föredrog Stallman klassisk musik. Minnet leder till en sällsynt humoristisk episod från Stallmans högstadieår. Efter Beatles framträdande på Ed Sullivan Show 1964 rusade de flesta av Stallmans klasskamrater ut för att köpa de senaste Beatles-albumen och singlarna. Där och då, säger Stallman, fattade han beslutet att bojkotta the Fab Four.

“Jag gillade en del av den populärmusik som kom före Beatles,” säger Stallman. “Men jag gillade inte Beatles. Jag ogillade särskilt det vilda sättet folk reagerade på dem. Det var liksom: vem skulle anordna en Beatles-hyllning för att dyrka Beatles mest?”

När hans Beatles-bojkott inte fick fäste letade Stallman efter andra sätt att peka ut flockmentaliteten hos sina jämnåriga. Stallman säger att han kortvarigt övervägde att starta ett eget rockband med syftet att satirisera Liverpoolgruppen.

“Jag ville kalla det Tokyo Rose and the Japanese Beetles.”

Med tanke på hans nuvarande kärlek till internationell folkmusik frågar jag Stallman om han hade en liknande dragning till Bob Dylan och de andra folkmusikerna i början av 1960-talet. Stallman skakar på huvudet. “Jag gillade Peter, Paul and Mary,” säger han. “Det påminner mig om en bra filk.”

När jag ber om en definition av “filk” förklarar Stallman att termen används inom science fiction-fandom för att beteckna skrivandet av ny text till befintliga melodier. (Under de senaste decennierna skriver en del filkare även egna melodier.) Klassiska filkar inkluderar “On Top of Spaghetti”, en omskrivning av “On Top of Old Smokey”, och “Yoda”, filkmästaren “Weird” Al Yankovics Star Wars-orienterade tolkning av Kinks-låten “Lola”.

Stallman frågar om jag vill höra filken. Så fort jag säger ja börjar Stallmans röst sjunga i en oväntat klar ton, till melodin av “Blowin’ in the Wind”:

Sången upphör, och Stallmans läppar kröker sig i ännu ett barnsligt halvleende. Jag ser mig omkring vid de närliggande borden. De asiatiska familjerna som njuter av sin söndagslunch ägnar föga uppmärksamhet åt den skäggige sångaren med altstämma i deras mitt.¹¹ Efter några ögonblicks tvekan ler jag till slut också.

“Vill du ha den sista majskulan?” frågar Stallman med glittrande ögon. Innan jag hinner förstöra poängen tar Stallman den majsinlindade dumplingen med sina två ätpinnar och lyfter den stolt. “Kanske är det jag som borde få majskulan,” säger han.

När maten är uppäten blir vårt samtal mer som en vanlig intervju. Stallman lutar sig tillbaka i stolen och vaggar en kopp te i händerna. Vi återupptar samtalet om Napster och dess relation till rörelsen för fri programvara. Borde principerna för fri programvara utsträckas till liknande områden som musikutgivning? frågar jag.

“Det är ett misstag att överföra svar från en sak till en annan,” säger Stallman och ställer låtar mot programvaror. “Rätt tillvägagångssätt är att titta på varje typ av verk och se vilken slutsats man kommer till.”

När det gäller upphovsrättsskyddade verk, säger Stallman, delar han in världen i tre kategorier. Den första kategorin omfattar “funktionella” verk – till exempel programvaror, ordböcker och läroböcker. Den andra kategorin omfattar verk av dokumenterande slag – till exempel vetenskapliga artiklar och historiska dokument. Sådana verk fyller ett syfte som skulle undermineras om efterföljande läsare eller författare fritt fick modifiera verket efter eget gottfinnande. Den omfattar också verk av personligt uttryck – till exempel dagböcker, journaler och självbiografier. Att modifiera sådana dokument vore att ändra en persons minnen eller synpunkter, vilket Stallman anser vara etiskt oförsvarbart. Den tredje kategorin omfattar konstverk och underhållning.

Av de tre kategorierna bör den första ge användare obegränsad rätt att göra modifierade versioner, medan den andra och tredje bör reglera den rätten enligt den ursprungliga författarens vilja. Oavsett kategori bör dock friheten att kopiera och vidaredistribuera icke-kommersiellt förbli oinskränkt vid alla tillfällen, insisterar Stallman. Om det innebär att ge internetanvändare rätten att generera hundra kopior av en artikel, bild, låt eller bok och sedan e-posta kopiorna till hundra okända, så må det vara hänt. “Det är uppenbart att privat tillfällig vidaredistribution måste tillåtas, eftersom bara en polisstat kan förhindra det,” säger Stallman. “Det är antisocialt att ställa sig mellan människor och deras vänner. Napster har övertygat mig om att vi också behöver tillåta, måste tillåta, till och med icke-kommersiell vidaredistribution till allmänheten för nöjes skull. Eftersom så många människor vill göra det och finner det så användbart.”

När jag frågar om domstolarna skulle acceptera en så tillåtande syn avbryter Stallman mig.

“Det är fel fråga,” säger han. “Nu har du helt bytt ämne, från ett etiskt till ett om lagtolkning. Och det är två helt olika frågor inom samma område. Det är meningslöst att hoppa från det ena till det andra. Domstolarna kommer mestadels att tolka de befintliga lagarna strängt, för det är så de lagarna har köpts av förlagen.”

Kommentaren ger en inblick i Stallmans politiska filosofi: bara för att rättssystemet för närvarande stödjer företagens möjlighet att behandla upphovsrätt som programvarans motsvarighet till lagfart betyder det inte att datoranvändare måste spela spelet efter de reglerna. Frihet är en etisk fråga, inte en juridisk fråga. “Jag blickar bortom vad de befintliga lagarna är till vad de borde vara,” säger Stallman. “Jag försöker inte skriva lagtext. Jag tänker på vad lagen borde göra. Jag betraktar lagen som förbjuder dig att dela kopior med din vän som den moraliska motsvarigheten till Jim Crow-lagarna. Den förtjänar ingen respekt.”

Åberopandet av Jim Crow föranleder en annan fråga. Hur mycket inflytande eller inspiration hämtar Stallman från tidigare politiska ledare? Liksom medborgarrättsrörelsen på 1950- och 1960-talen grundar sig hans försök att driva samhällsförändring på en vädjan till tidlösa värden: frihet, rättvisa och rent spel.

Stallman delar sin uppmärksamhet mellan min liknelse och en särskilt tilltrasslad hårslinga. När jag driver liknelsen så långt att jag jämför Stallman med Dr. Martin Luther King Jr. avbryter Stallman mig, efter att ha brutit av en kluven hårtopp och stoppat den i munnen.

“Jag spelar inte i hans liga, men jag spelar samma spel,” säger han tuggande.

Jag föreslår Malcolm X som en annan jämförelsepunkt. Liksom den tidigare talespersonen för Nation of Islam har Stallman byggt upp ett rykte för att söka kontroverser, stöta bort potentiella allierade och predika ett budskap som förespråkar självtillräcklighet framför kulturell integration.

Tuggande på en annan kluven hårtopp avvisar Stallman jämförelsen. “Mitt budskap ligger närmare Kings budskap,” säger han. “Det är ett universellt budskap. Det är ett budskap som bestämt fördömer vissa företeelser som misshandlar andra. Det är inte ett budskap av hat mot någon. Och det riktar sig inte till en snäv grupp människor. Jag inbjuder alla att värdera frihet och att ha frihet.”

Många kritiserar Stallman för att avvisa praktiska politiska allianser; somliga psykologiserar det och beskriver det som ett karaktärsdrag. I fallet med hans välkända motvilja mot termen “öppen källkod” förefaller oviljan att delta i aktuella koalitionsbyggen förståelig. För en man som har tillbringat de senaste två decennierna med att driva kampanj för fri programvara är Stallmans politiska kapital djupt investerat i termen. Ändå har kommentarer som “Han Solo”-jämförelsen på LinuxWorld 1999 bara förstärkt Stallmans rykte, bland dem som anser att dygd består i att följa flocken, som en missnöjd bakåtsträvare ovillig att följa politiska eller marknadsföringsmässiga trender.

“Jag beundrar och respekterar Richard för allt det arbete han har gjort,” säger Red Hats VD Robert Young och sammanfattar Stallmans paradoxala politiska beteende. “Min enda kritik är att Richard ibland behandlar sina vänner sämre än sina fiender.”

[RMS: Termen “vänner” stämmer bara delvis på personer som Young och företag som Red Hat. Den gäller för en del av det de gjorde och gör: till exempel bidrar Red Hat till utvecklingen av fri programvara, inklusive en del GNU-program. Men Red Hat gör andra saker som motverkar den fria programvarurörelsens mål – till exempel innehåller deras versioner av GNU/Linux icke-fri programvara. Går vi från handlingar till ord så är det ovänlig behandling av GNU-projektet att kalla hela systemet “Linux”, och att främja “öppen källkod” i stället för “fri programvara” förkastar våra värderingar. Jag kunde samarbeta med Young och Red Hat när vi gick i samma riktning, men det hände inte tillräckligt ofta för att göra dem till möjliga allierade.]

Stallmans ovilja att alliera den fria programvarurörelsen med andra politiska frågor beror inte på bristande intresse för dem. Besök hans kontor på MIT, och du finner genast en samlingsplats för vänsterorienterade nyhetsartiklar som täcker kränkningar av medborgerliga rättigheter runt om i världen. Besök hans personliga webbplats, stallman.org, och du finner attacker mot Digital Millennium Copyright Act, kriget mot droger och Världshandelsorganisationen. Stallman förklarar: “Vi måste vara försiktiga med att låta den fria programvarurörelsen ingå allianser med andra politiska frågor som ett betydande antal anhängare av fri programvara kanske inte håller med om. Vi undviker till exempel att koppla den fria programvarurörelsen till något politiskt parti, eftersom vi inte vill skrämma bort anhängare och valda företrädare från andra partier.”

Med tanke på hans aktivistiska tendenser, frågar jag, varför har Stallman inte försökt ta större plats i debatten? Varför har han inte använt sin synlighet i hackervärlden som en plattform för att ge sin politiska röst större tyngd? [RMS: Men det gör jag – när jag ser en bra möjlighet. Det är därför jag startade stallman.org.]

Stallman låter sitt tilltrasslade hår falla och begrundar frågan en stund. [RMS: Mitt citerade svar passar inte den frågan. Det passar en annan fråga: “Varför fokuserar du på fri programvara snarare än de andra frågor du tror på?” Jag misstänker att den fråga jag ställdes var mer lik den.]

“Jag tvekar att överdriva betydelsen av den lilla pölen av frihet,” säger han. “Eftersom de mer välkända och konventionella områdena för att verka för frihet och ett bättre samhälle är oerhört viktiga. Jag skulle inte säga att fri programvara är lika viktig som de. Det är det ansvar jag åtog mig, eftersom det hamnade i mitt knä och jag såg ett sätt att göra något åt det. Men, till exempel, att stoppa polisbrutalitet, att stoppa kriget mot droger, att stoppa de former av rasism vi fortfarande har, att hjälpa alla att ha ett bekvämt liv, att skydda rättigheterna för dem som utför aborter, att skydda oss från teokrati, det är oerhört viktiga frågor, långt viktigare än vad jag gör. Jag önskar bara att jag visste hur jag kunde göra något åt dem.”

Återigen kopplar Stallman sin politiska aktivitet till personligt självförtroende. Med tanke på hur lång tid det har tagit honom att utveckla och slipa den fria programvarurörelsens kärnprinciper tvekar Stallman att tro att han kan främja de andra frågorna han stödjer.

“Jag önskar att jag visste hur jag kunde göra en stor skillnad i de större frågorna, för jag skulle vara oerhört stolt om jag kunde det, men de är väldigt svåra och massor av människor som förmodligen är bättre än jag har arbetat med dem och bara kommit så långt,” säger han. “Men som jag ser det, medan andra försvarade mot de stora synliga hot, såg jag ett annat hot som var obevakat. Och så gick jag för att försvara mot det hotet. Det kanske inte är ett lika stort hot, men jag var den ende där [som opponerade sig].”

Tuggande på en sista kluven hårtopp föreslår Stallman att vi betalar notan. Innan kyparen hinner ta den lägger dock Stallman en vitfärgad dollarsedel på högen. Sedeln ser så uppenbart förfalskad ut att jag inte kan låta bli att plocka upp den och läsa. Och riktigt – den kom inte från US Mint. I stället för att bära bilden av en George Washington eller Abe Lincoln bär sedelns framsida bilden av en tecknad gris. I stället för United States of America lyder bannern ovanför grisen “Untied Status of Avarice”. Sedeln är på noll dollar,¹² och när kyparen plockar upp pengarna ser Stallman till att dra honom i ärmen.

“Jag lade till en extra nolla på dricksen,” säger Stallman, med ännu ett halvleende krypande över läpparna.

Kyparen, oförstående eller lurad av sedelns utseende, ler och kilar i väg.

“Jag tror det betyder att vi kan gå,” säger Stallman.

Slutnoter

¹Se Andrew Leonard, “The Saint of Free Software,” Salon.com (augusti 1998), http://www.salon.com/21st/feature/1998/08/cov_31feature.html.

²Se Leander Kahney, “Linux’s Forgotten Man,” Wired News (5 mars 1999), http://www.wired.com/news/print/0,1294,18291,00.html.

³Se “Programmer on moral high ground; Free software is a moral issue for Richard Stallman believes in freedom and free software,” London Guardian (6 november 1999), http://www.guardian.co.uk/uk/1999/nov/06/andrewbrown.

Dessa är bara ett litet urval av de religiösa jämförelserna. Hittills måste den mest extrema jämförelsen tillskrivas Linus Torvalds, som i sin självbiografi – se Linus Torvalds och David Diamond, Just For Fun: The Story of an Accidental Revolutionary (HarperCollins Publishers, Inc., 2001): 58 – skriver: “Richard Stallman is the God of Free Software.”

Hedrande omnämnande går till Larry Lessig, som i en fotnot i sin bok – se Larry Lessig, The Future of Ideas (Random House, 2001): 270 – liknar Stallman vid Mose:

…liksom med Mose var det en annan ledare, Linus Torvalds, som till sist förde rörelsen in i det förlovade landet genom att möjliggöra utvecklingen av den sista delen i operativsystemspusslet. Precis som Mose är Stallman både respekterad och föraktad av allierade inom rörelsen. Han är en oförsonlig, och därför för många inspirerande, ledare för en kritiskt viktig aspekt av modern kultur. Jag hyser djup respekt för principfastheten och engagemanget hos den extraordinära personen, även om jag också hyser stor respekt för dem som är modiga nog att ifrågasätta hans tänkande och sedan uthärda hans vrede.

I en avslutande intervju med Stallman frågade jag honom om hans tankar kring de religiösa jämförelserna. “En del människor jämför mig med en gammaltestamentlig profet, och anledningen är att gammaltestamentliga profeter sade att vissa samhällsföreteelser var felaktiga. De kompromissade inte i moraliska frågor. De kunde inte köpas, och de behandlades vanligen med förakt.”

⁴Se Leander Kahney (1999).

⁵Vid tillfället trodde jag att Stallman syftade på blommans vetenskapliga namn. Månader senare fick jag veta att rhinophytophilia i själva verket var en humoristisk hänvisning till aktiviteten – det vill säga att Stallman stack näsan i en blomma och njöt av stunden – framställt som den kinky praktiken nasalt sex med växter. För en annan humoristisk Stallman-blomma-episod, besök: http://www.stallman.org/articles/texas.html.

⁶Se Cecily Barnes och Scott Ard, “Court Grants Stay of Napster Injunction,” News.com (28 juli 2000), http://news.cnet.com/news/0-1005-200-2376465.html.

⁷Se “A Clear Victory for Recording Industry in Napster Case,” RIAA:s pressmeddelande (12 februari 2001), http://www.riaa.com/PR_story.cfm?id=372.

⁸Se Mae Ling Mak, “A Mae Ling Story” (17 december 1998), http://crackmonkey.org/pipermail/crackmonkey/1998-December/001777.html.

Hittills är Mak den enda person jag funnit som är villig att uttala sig offentligt om bruket, även om jag har hört det från några andra kvinnliga källor. Mak, trots att hon uttryckte en inledande avsmak, lyckades senare lägga sina invändningar åt sidan och dansa med Stallman på en LinuxWorld-mässa 1999.

⁹Se Annalee Newitz, “If Code is Free Why Not Me?”, Salon.com (26 maj 2000), http://www.salon.com/tech/feature/2000/05/26/free_love/print.html.

¹⁰Se Richard Stallman, “The GNU Operating System and the Free Software Movement,” Open Sources (O’Reilly & Associates, Inc., 1999): 65. [RMS: Williams tolkade anekdoten som att jag är en hopplös romantiker, och att mina ansträngningar syftade till att imponera på någon ännu oidentifierad kvinna. Ingen MIT-hackare skulle tro detta, eftersom vi lärde oss ganska unga att de flesta kvinnor inte skulle lägga märke till oss, än mindre älska oss, för vår programmering. Vi programmerade för att det var fascinerande. Samtidigt var dessa händelser bara möjliga eftersom jag vid den tiden hade en fullt identifierad flickvän. Om jag var en romantiker var jag vid den tiden varken en hopplös romantiker eller en hoppfull romantiker, utan snarare tillfälligt en framgångsrik sådan.

På grundval av den naiva tolkningen fortsatte Williams med att jämföra mig med Don Quijote.

För fullständighetens skull följer här ett något oartikulerat citat från den första utgåvan: “Jag försökte egentligen inte vara romantisk. Det var mer av ett retsamt skämt. Alltså, det var romantiskt, men det var också retsamt, förstår du? Det hade varit en ljuvlig överraskning.”]

¹¹För Stallmans egna filkar, besök http://www.stallman.org/doggerel.html. För att höra Stallman sjunga “The Free Software Song”, besök http://www.gnu.org/music/free-software-song.html.

¹²RMS: Williams hade fel i att kalla sedeln “förfalskad”. Den är lagligt betalningsmedel, värd noll dollar vid betalning av varje skuld. Vilket amerikanskt statligt kontor som helst konverterar den till guld till ett värde av noll dollar.

Kapitel 6
Emacs-gemenskapen

AI Lab under 1970-talet var enligt alla vittnesmål en speciell plats. Banbrytande projekt och forskare i världsklass gav det en aktad ställning inom datavetenskapen. Den interna hackerkulturen och dess anarkiska regler gav dessutom labbet en rebellisk mystik. Först senare, när många av labbets forskare och programvarustjärnor hade lämnat det, skulle hackarna fullt ut inse hur unik och flyktig den värld var som de en gång hade befolkat.

“Det var lite som Edens lustgård”, säger Stallman och sammanfattar labbet och dess kultur av att dela programvara i en artikel i Forbes från 1998. “Det hade aldrig fallit oss in att inte samarbeta.”¹

Sådana mytologiska beskrivningar, hur extrema de än är, understryker ett viktigt faktum. Nionde våningen på 545 Tech Square var mer än en arbetsplats för många. För hackare som Stallman var den ett hem.

Ordet “hem” är laddat i Stallmans vokabulär. I en spetsig känga mot sina föräldrar vägrar Stallman än i dag att erkänna något hem före Currier House, studenthemmet där han bodde under Harvardåren. Han har också beskrivit hur han lämnade det hemmet i tragikomiska ordalag. En gång sade Stallman, när han talade om åren på Harvard, att hans enda ånger var att han blev utsparkad. Först när jag frågade Stallman vad som ledde fram till hans avhysning insåg jag att jag hade bäddat för en klassisk Stallman-replik.

“På Harvard har de den där policyn att om man klarar för många kurser ber de en att ge sig av”, säger Stallman.

Utan studentrum och utan någon önskan att återvända till New York följde Stallman en stig som Greenblatt, Gosper, Sussman och många andra hackare hade trampat upp före honom. Som forskarstuderande vid MIT hyrde Stallman ett rum i en lägenhet i närliggande Cambridge men kom snart att betrakta AI Lab självt som sitt egentliga hem. I ett tal från 1986 återkallade Stallman sina minnen av AI Lab under den perioden:

Jag kanske bodde lite mer på labbet än de flesta andra, för vartannat år eller så stod jag av någon anledning utan lägenhet, och då brukade jag bo på labbet i några månader. Jag har alltid tyckt att det var mycket bekvämt, och dessutom skönt svalt på sommaren. Men det var inte alls ovanligt att hitta folk sovande på labbet, återigen på grund av deras entusiasm; man är uppe och hackar så länge man bara kan, därför att man helt enkelt inte vill sluta. Och när man är fullständigt utmattad tar man sig bort till närmaste mjuka, horisontella yta. Det var en mycket informell atmosfär.²

Labbets hemlika atmosfär kunde ibland vara ett problem. Vad vissa såg som ett studenthem betraktade andra som en elektronisk opiumhåla. I boken Computer Power and Human Reason från 1976 riktade MIT-forskaren Joseph Weizenbaum en förödande kritik mot “computer bum”, Weizenbaums term för de hackare som befolkade datorrum som AI Lab. “Deras skrynkliga kläder, deras otvättade och okammade hår och deras orakade ansikten vittnar alla om att de är likgiltiga inför sina kroppar och den värld där de rör sig”, skrev Weizenbaum. “[Computer bums] existerar, åtminstone när de är så uppslukade, bara genom och för datorerna.”³

Nästan ett kvartssekel efter bokens utgivning ryggar Stallman fortfarande till när han hör Weizenbaums beskrivning av “computer bum” och talar om den i presens som om Weizenbaum själv fortfarande stod i rummet. “Han vill att människor bara ska vara proffs, göra det för pengarna och vilja komma bort från det och glömma det så fort som möjligt”, säger Stallman. “Det han ser som ett normalt tillstånd ser jag som en tragedi.”

Hackarlivet var dock inte utan tragedi. Stallman beskriver sin övergång från helghackare till fast inventarie på AI Lab som en rad smärtsamma motgångar som bara kunde lindras genom hackingens eufori. Som Stallman själv har sagt var den första motgången hans examen från Harvard. Ivrig att fortsätta studera fysik skrev Stallman in sig som forskarstuderande vid MIT. Valet av skola var naturligt. Det gav inte bara Stallman chansen att följa i spåren av stora MIT-alumner som William Shockley (’36), Richard P. Feynman (’39) och Murray Gell-Mann (’51); det placerade honom också drygt tre kilometer närmare AI Lab och dess nya PDP-10-dator. “Mina tankar drogs mot programmering, men jag tänkte fortfarande att jag kanske kunde göra båda delarna”, säger Stallman.

På dagarna ägnade sig Stallman åt sina forskarstudier i naturvetenskap, och på nätterna programmerade han i AI Labs närmast klosterlika miljö. Han försökte få till en perfekt balans. Balanspunkten i den nördiga balansakten var hans veckovisa utflykt med Folk-Dance Club, hans enda sociala ventil som garanterade åtminstone en smula kontakt med det motsatta könet. Mot slutet av det första året på MIT inträffade dock en katastrof. En knäskada tvingade Stallman att sluta dansa. Till en början såg Stallman skadan som ett tillfälligt problem; han gick fortfarande till danskvällarna och pratade med vänner medan han lyssnade på musiken han älskade. Men vid slutet av sommaren, när knät fortfarande värkte och terminen började igen, började Stallman oroa sig. “Mitt knä blev inte bättre”, minns Stallman, “vilket betydde att jag var tvungen att räkna med att jag kanske aldrig skulle kunna dansa igen. Jag var förkrossad.”

Utan studentrum och utan dans rasade Stallmans sociala universum samman. Dansen var den enda situation där han hade lyckats träffa kvinnor och ibland till och med gå på dejt med dem. Att aldrig mer få dansa gjorde ont nog i sig, men det verkade också betyda att han aldrig mer skulle få några dejter.

“Jag kände i grunden att jag hade förlorat all min energi”, minns Stallman. “Jag hade förlorat energin till att göra något annat än det som för stunden lockade mest. Energin till att göra något annat var borta. Jag var fullständigt förtvivlad.”

Stallman drog sig ännu längre undan världen och fokuserade helt på sitt arbete på AI Lab. I oktober 1975 hoppade han av MIT och fysiken, för att aldrig återvända till studierna. Programvaruhackande, som en gång varit en hobby, hade blivit hans kall.

När Stallman ser tillbaka på den perioden framstår övergången från heltidsstudent till heltids-hackare som oundviklig. Förr eller senare, tror han, skulle datorhackandets lockrop ha överröstat hans intresse för andra professionella banor. “Med fysik och matematik kunde jag aldrig lista ut hur jag skulle kunna bidra”, säger Stallman och minns sina bekymmer före knäskadan. “Jag hade varit stolt över att föra något av de områdena framåt, men jag kunde aldrig se hur jag skulle göra det. Jag visste inte var jag skulle börja. Med programvara såg jag omedelbart hur jag kunde skriva saker som faktiskt gick att köra och som var användbara. Glädjen i den insikten fick mig att vilja göra mer av det.”

Stallman var inte den förste som likställde hacking med njutning. Många av hackarna som bemannade AI Lab hade liknande, ofullständiga akademiska meritlistor. De flesta hade kommit dit för att ta examen i matematik eller elektroteknik, bara för att ge upp sina akademiska karriärer och professionella ambitioner för den rena upprymdhet som kom av att lösa problem ingen tidigare hade tagit sig an. Liksom Thomas av Aquino, skolastikern som var känd för att arbeta så länge med sina teologiska summae att han ibland fick andliga syner, nådde hackarna transcendenta inre tillstånd genom ren mental koncentration och fysisk utmattning. Även om Stallman undvek droger njöt han, liksom de flesta hackare, av det rus som kunde infinna sig mot slutet av ett 20 timmar långt programmeringsmaraton.

Den mest njutbara känslan var kanske ändå den personliga tillfredsställelsen. När det gällde hacking var Stallman en naturbegåvning. Ett helt barndomsliv av sena kvällars studier hade gett honom förmågan att arbeta långa timmar med lite sömn. Som socialt utanför sedan tio års ålder hade han små svårigheter att arbeta ensam. Och som matematiker med en medfödd gåva för logik och framsynthet hade Stallman förmågan att kringgå designhinder som fick de flesta hackare att stå och stampa.

“Han var speciell”, minns Gerald Sussman, fakultetsmedlem på AI Lab och sedan 1985 styrelseledamot i Free Software Foundation. Sussman beskriver Stallman som “en skarp tänkare och en tydlig systemkonstruktör” och bjöd in honom att delta i AI-forskningsprojekt 1973 och 1975, båda inriktade på att skapa AI-program som kunde analysera kretsar på samma sätt som mänskliga ingenjörer gör. Projektet krävde fullständig behärskning av Lisp, ett programspråk byggt särskilt för AI-tillämpningar, liksom den förståelse för hur en människa skulle angripa samma uppgift som Sussman bidrog med. 1975 års projekt var banbrytande inom en AI-teknik som kallades dependency-directed backtracking eller truth maintenance och som går ut på att göra preliminära antaganden, märka om de leder till motsägelser och ompröva de relevanta antagandena om så sker.

När Stallman inte arbetade på officiella projekt av detta slag ägnade han tiden åt favoritprojekt. Det låg i en hackers eget intresse att förbättra labbets programvaruinfrastruktur, och ett av Stallmans största favoritprojekt under den här perioden var labbets redigeringsprogram TECO.

Historien om Stallmans arbete med TECO under 1970-talet är oupplösligt förbunden med hans senare ledarskap inom den fria programvarurörelsen. Den utgör också ett viktigt steg i datorernas utvecklingshistoria, så pass viktigt att en kort återblick på den utvecklingen är nödvändig. Under 1950- och 1960-talen, när datorer först började dyka upp på universitet, var datorprogrammering en synnerligen abstrakt syssla. För att kommunicera med maskinen skapade programmerarna en serie hålkort, där varje kort motsvarade ett enskilt programkommando. Programmerarna lämnade sedan över korten till en central systemoperatör som matade in dem i maskinen ett efter ett och väntade på att maskinen skulle spotta ut en ny uppsättning hålkort, som programmeraren därefter fick tolka som resultat. Processen, känd som “batch processing” eller satskörning, var otymplig och tidskrävande. Den öppnade också för maktmissbruk. En av de drivande faktorerna bakom hackarnas nästan medfödda motvilja mot centralisering var den makt som de tidiga systemoperatörerna hade att avgöra vilka körningar som skulle ges högsta prioritet.

1962 tog datavetare och hackare vid MIT:s Project MAC, en tidig föregångare till AI Lab, steg för att lätta på frustrationen. Tidsdelning, ursprungligen kallad “time stealing” (tidstöld), gjorde det möjligt för flera program att utnyttja en maskins kapacitet. Teletype-gränssnitt gjorde det också möjligt att kommunicera med en maskin inte genom en serie hål i korten utan genom faktisk text. En programmerare skrev in kommandon och läste den rad-för-rad-utskrift som maskinen genererade.

Under slutet av 1960-talet tog gränssnittsdesignen ytterligare språng. I en berömd föreläsning 1968 visade Doug Engelbart, en forskare som då arbetade vid Stanford Research Institute, upp en prototyp till det moderna grafiska gränssnittet. Genom att koppla en teve till datorn och lägga till en pekenhet som Engelbart kallade en “mus” skapade forskaren ett system som var ännu mer interaktivt än det tidsdelningssystem som utvecklats vid MIT. Genom att behandla videoskärmen som en höghastighetsskrivare gav Engelbarts system användaren möjlighet att flytta markören över skärmen och se dess läge uppdateras av datorn i realtid. Användaren fick plötsligt möjlighet att placera text var som helst på skärmen.

Det skulle dröja ytterligare två årtionden innan sådana innovationer nådde den kommersiella marknaden. Men redan på 1970-talet hade videoskärmar börjat ersätta teletype-maskiner som terminaler, vilket skapade förutsättningar för redigering i helskärm i stället för rad för rad.

Ett av de första program som drog nytta av helskärmskapaciteten var MIT AI Labs TECO. Förkortningen stod för Text Editor and COrrector, och programmet hade byggts ut av hackarna från en gammal radredigerare för teletype-terminaler till labbets PDP-6-maskin.⁴

TECO var en avsevärd förbättring jämfört med äldre redigerare, men det hade fortfarande sina nackdelar. För att skapa och redigera ett dokument måste programmeraren skriva in en serie kommandon som angav varje enskild ändring. Det var en abstrakt process. Till skillnad från moderna ordbehandlare, som uppdaterar texten med varje tangenttryckning, krävde TECO att användaren matade in en längre serie redigeringsinstruktioner och sedan en sekvens som markerade kommandosträngens slut bara för att ändra texten. Med tiden blev en hacker skicklig nog att göra stora förändringar elegant i en enda kommandosträng, men som Stallman själv senare skulle påpeka krävde processen “en mental färdighet som blindschack.”⁵

För att underlätta processen hade hackarna på AI Lab byggt ett system som visade både texten och kommandosträngen på en delad skärm. Trots den innovativa lösningen krävde redigering med TECO fortfarande både skicklighet och planering.

TECO var inte den enda helskärmsredigeraren som cirkulerade i datorvärlden vid den här tiden. Under ett besök på Stanford Artificial Intelligence Lab 1976 stötte Stallman på ett redigeringsprogram som hette E. Programmet hade en intern funktion som gjorde det möjligt för användaren att uppdatera texten på skärmen efter varje kommandotangenttryckning. Med 1970-talets programmeringsterminologi var E en av de första rudimentära WYSIWYG-redigerarna. Förkortningen stod för “what you see is what you get”, vilket innebar att användaren kunde manipulera filen genom att röra sig i den text som visades, i stället för att arbeta via ett redigeringsprogram i bakgrunden.⁶

Imponerad av lösningen började Stallman efter hemkomsten till MIT leta efter sätt att utvidga TECO:s funktionalitet i samma riktning. Han hittade en TECO-funktion som kallades Control-R, skriven av Carl Mikkelson och uppkallad efter tangentkombinationen som aktiverade den. Mikkelsons hack växlade TECO från sitt vanliga abstrakta kommandoläge till ett mer intuitivt läge där varje tangenttryckning tolkades för sig. De enda bristerna var att den använde bara fem rader av skärmen och var alltför ineffektiv för att fungera i praktiken. Stallman implementerade om funktionen så att den använde hela skärmen effektivt och utvidgade den sedan på ett subtilt men betydelsefullt sätt. Han gjorde det möjligt att knyta TECO:s kommandosträngar, eller “makron”, till tangenttryckningar. Avancerade TECO-användare sparade redan makron i filer; Stallmans hack gjorde det möjligt att kalla fram dem snabbt. Resultatet blev en WYSIWYG-redigerare som användaren kunde programmera själv. “Det var det verkliga genombrottet”, säger Guy Steele, en annan hacker på AI Lab vid den tiden.⁷

Enligt Stallmans egen minnesbild utlöste makrohacket en explosion av ytterligare innovation. “Alla skrev sina egna samlingar av omdefinierade skärmredigeringskommandon, ett kommando för allt de brukade vilja göra”, skulle Stallman senare minnas. “Folk skickade runt dem till varandra och förbättrade dem, gjorde dem kraftfullare och mer allmänna. Samlingarna av omdefinitioner blev gradvis systemprogram i egen rätt.”⁸

Så många fann makroinnovationerna användbara och hade byggt in dem i sina egna TECO-program att själva TECO-redigeraren hade hamnat i skymundan för den makromani den själv hade inspirerat. “Vi började tänka på det som ett programmeringsspråk snarare än som en redigerare”, säger Stallman. Användarna fann sitt eget nöje i att skruva på programvaran och utbyta nya idéer med varandra.⁹

Två år efter explosionen började innovationstakten uppvisa opraktiska biverkningar. Den snabba tillväxten hade gett en spännande bekräftelse på hackarnas samarbetsinriktade arbetssätt, men den hade också lett till inkompatibilitet. “Vi fick en Babelstornseffekt”, säger Guy Steele.

Effekten hotade att kväva den anda som hade skapat den, säger Steele. Hackarna hade konstruerat ITS för att underlätta för programmerare att dela kunskap och förbättra varandras arbete. Det innebar att man skulle kunna sätta sig vid en annan programmerares terminal, öppna dennes arbete och göra kommentarer och ändringar direkt i programvaran. “Ibland var det enklaste sättet att visa någon hur man skulle programmera eller felsöka något helt enkelt att sätta sig vid terminalen och göra det åt dem”, förklarar Steele.

Efter sitt andra år började makrofunktionen undergräva den möjligheten. I sin iver att ta till sig de nya helskärmsmöjligheterna hade hackarna anpassat sina versioner av TECO så långt att en hacker som satte sig vid en annan hackers terminal vanligtvis måste ägna den första timmen åt att bara lista ut vilka makrokommandon som gjorde vad.

Frustrerad tog Steele på sig att lösa problemet. Han samlade ihop fyra olika makropaket och började sammanställa en översikt över de mest användbara makrokommandona. Under arbetet med att genomföra den utformning som översikten beskrev, säger Steele, väckte han Stallmans uppmärksamhet.

“Han började titta över axeln på mig och fråga vad jag höll på med”, minns Steele.

För Steele, en lågmäld hacker som sällan umgicks med Stallman, lever minnet kvar än i dag. Att titta över axeln på en annan hacker medan han arbetade var något helt vanligt på AI Lab. Stallman, som då var TECO-ansvarig på labbet, bedömde Steeles arbete som “intressant” och satte snabbt igång med att slutföra det.

“Som jag brukar säga gjorde jag de första 0,001 procenten av implementeringen, och Stallman gjorde resten”, säger Steele med ett skratt.

Projektets nya namn, Emacs, kom från Stallman. Förkortningen stod för “editing macros” och markerade den evolutionära förvandling som hade ägt rum under makroexplosionen två år tidigare. Namnet utnyttjade också en lucka i programmeringslexikonet. Stallman noterade att det saknades program på ITS som började på bokstaven “E” och valde därför Emacs, vilket gjorde det naturligt att hänvisa till programmet med en enda bokstav. Än en gång hade hackarnas effektivitetstörst satt sina spår. ¹⁰

Naturligtvis bytte inte alla till Emacs, eller åtminstone inte genast. Användare stod fria att fortsätta underhålla och köra sina egna TECO-baserade redigerare som tidigare. Men de flesta fann det bättre att byta till Emacs, särskilt eftersom Emacs hade konstruerats så att det var enkelt att byta ut eller lägga till vissa delar medan andra kunde användas oförändrade.

“Å ena sidan försökte vi åter göra kommandouppsättningen enhetlig; å andra sidan ville vi hålla den öppen, eftersom programmerbarheten var viktig”, minns Steele.

Stallman stod nu inför ännu ett dilemma: om användarna gjorde ändringar men inte delade dem med resten av gemenskapen skulle Babelstornseffekten helt enkelt uppstå på andra håll. I linje med hackardoktrinen om att dela med sig av innovationer skrev Stallman in en deklaration i källkoden som angav användningsvillkoren. Användarna var fria att ändra och distribuera koden vidare på villkor att de lämnade tillbaka alla utvidgningar de gjorde. Stallman kallade det för att “gå med i Emacs-gemenskapen”. Precis som TECO hade blivit mer än bara en enkel redigerare hade Emacs blivit mer än bara ett enkelt program. För Stallman var det ett socialt kontrakt. I en promemoria från 1981 som dokumenterade projektet formulerade Stallman kontraktets villkor. “EMACS”, skrev han, “spreds enligt en princip om gemensam delning, vilket innebär att alla förbättringar måste lämnas tillbaka till mig för att införlivas och distribueras.”¹¹

Det ursprungliga Emacs körde bara på PDP-10-datorn, men snart ville användare av andra datorer också ha ett Emacs att redigera med. Den explosiva innovationen fortsatte under hela årtiondet och resulterade i en mängd Emacs-liknande program med olika grad av inbördes kompatibilitet. Emacs-gemenskapens regler gällde inte dem, eftersom deras kod var separat. Några hänvisade till sin relation till Stallmans ursprungliga Emacs genom humoristiskt rekursiva namn: Sine (Sine is not Emacs), Eine (Eine is not Emacs) och Zwei (Zwei was Eine initially). Ett äkta Emacs måste erbjuda användarprogrammerbarhet likt originalet; redigerare med liknande nyckelordskommandon men utan sådan användarprogrammerbarhet kallades “ersatz Emacs”. Ett exempel var Mince (Mince is Not Complete Emacs).

Medan Stallman utvecklade Emacs på AI Lab pågick andra oroande skeenden på andra håll i hackergemenskapen. Brian Reids beslut 1979 att bygga in “tidsbomber” i Scribe, vilket gjorde det möjligt för Unilogic att begränsa obetalda användares tillgång till programvaran, var ett mörkt omen för Stallman. “Han ansåg att det var det mest nazistiska han någonsin hade sett i hela sitt liv”, minns Reid. Trots att Reid senare skulle bli känd på internet som medskapare av Usenets alt-hierarki säger han att han fortfarande inte har lyckats leva ner beslutet från 1979, åtminstone inte i Stallmans ögon. “Han sade att all programvara borde vara fri och att själva tanken på att ta betalt för programvara var ett brott mot mänskligheten.”¹²

Även om Stallman hade stått maktlös inför Reids försäljning hade han möjlighet att begränsa andra beteenden som han ansåg strida mot hackeretoset. Som huvudansvarig för källkoden till det ursprungliga Emacs började Stallman använda sitt inflytande som politiskt påtryckningsmedel. Under den sista fasen av konflikten med administratörerna på Laboratory for Computer Science om lösenordssystem initierade Stallman en programvarustrejk: han vägrade skicka laboratoriemedlemmarna den senaste versionen av Emacs tills de förkastade säkerhetssystemet på labbets datorer.¹³ Det var mer en markering än en verklig sanktion, eftersom inget kunde hindra dem från att installera den själva. Men det fick fram poängen: lösenord på ett ITS-system skulle mötas av fördömande och motreaktion.

“Många var arga på mig och sade att jag försökte hålla dem som gisslan eller utpressa dem, vilket jag i viss mening också gjorde”, sade Stallman senare till författaren Steven Levy. “Jag utövade våld mot dem eftersom jag tyckte att de utövade våld mot alla andra.”¹⁴

Med tiden blev Emacs ett redskap för att vinna gehör för hackeretiken. Den flexibilitet som Stallman hade byggt in i programvaran uppmuntrade inte bara samarbete, den krävde det. Användare som inte höll sig uppdaterade om de senaste framstegen i Emacs utveckling eller inte skickade tillbaka sina egna bidrag till Stallman riskerade att gå miste om de senaste genombrotten. Och genombrotten var många. Tjugo år senare hade användare av GNU Emacs (ytterligare en implementering som påbörjades 1984) modifierat det för så många olika ändamål – använt det som kalkylblad, räknare, databas och webbläsare – att senare Emacs-utvecklare valde en överfull diskho som symbol för dess mångsidiga funktionalitet. “Det var den idé vi ville förmedla”, säger Stallman. “Mängden saker det har rymt är både underbar och förfärlig på samma gång.”

Stallmans samtida på AI Lab är mer välvilliga. Hal Abelson, som var doktorand vid MIT och arbetade med Sussman under 1970-talet och senare hjälpte Stallman som en av Free Software Foundations ursprungliga styrelseledamöter, beskriver Emacs som “en fullständigt briljant skapelse”. Genom att ge programmerare ett sätt att lägga till nya programbibliotek och funktioner utan att förstöra systemet banade Stallman, säger Abelson, väg för framtida storskaliga samarbetsprojekt inom programvaran. “Strukturen var tillräckligt robust för att människor över hela världen kunde samarbeta i lösa former och bidra till den”, säger Abelson. “Jag vet inte om det hade gjorts tidigare.” ¹⁵

Guy Steele uttrycker liknande beundran. Numera är han forskare vid Sun Microsystems och minns Stallman främst som “en briljant programmerare med förmåga att generera stora mängder relativt buggfri kod”. Även om deras personligheter inte riktigt gick ihop samarbetade Steele och Stallman tillräckligt länge för att Steele skulle få en glimt av Stallmans intensiva kodningsstil. Han minns särskilt en episod i slutet av 1970-talet då de båda programmerarna slog sig ihop för att skriva redigerarens funktion “pretty print”. Pretty print var ursprungligen Steeles idé och var ännu en funktion som anropades med ett tangentkommando och som omformaterade Emacs källkod så att den både blev mer läsbar och tog mindre plats, vilket ytterligare stärkte programmets WYSIWYG-egenskaper. Funktionen var tillräckligt strategisk för att väcka Stallmans aktiva intresse, och det dröjde inte länge förrän Steele skrev att han och Stallman planerade en förbättrad version.

“Vi satte oss ner en morgon”, minns Steele. “Jag satt vid tangentbordet, och han stod vid min armbåge”, säger Steele. “Han var helt villig att låta mig skriva, men han sade också åt mig vad jag skulle skriva.

Programmeringspasset varade i tio timmar. Under hela den tiden, säger Steele, tog varken han eller Stallman någon paus eller ägnade sig åt något småprat. Vid slutet av passet hade de lyckats hacka ner källkoden till pretty print till strax under hundra rader. “Mina fingrar var på tangentbordet hela tiden”, minns Steele, “men det kändes som om bådas idéer flödade ut på skärmen. Han sade åt mig vad jag skulle skriva, och jag skrev det.”

Hur långt passet hade varit blev tydligt först när Steele till sist lämnade AI Lab. Ute på gatan vid 545 Tech Square blev han förvånad över att upptäcka att han var omgiven av nattligt mörker. Som programmerare var Steele van vid maratonlånga kodningspass. Ändå var något annorlunda med just det passet. Samarbetet med Stallman hade tvingat Steele att stänga ute alla yttre stimuli och rikta all mental energi mot den aktuella uppgiften. När han ser tillbaka på det säger Steele att den mentala sammansmältningen med Stallman var både upplyftande och skrämmande på samma gång. “Min första tanke efteråt var att det var en fantastisk upplevelse, mycket intensiv, och att jag aldrig i livet ville göra om den.”

Slutnoter

¹Se Josh McHugh, “For the Love of Hacking,” Forbes (10 augusti 1998), http://www.forbes.com/forbes/1998/0810/6203094a.html.

²Se Stallman (1986).

³Se Joseph Weizenbaum, Computer Power and Human Reason: From Judgment to Calculation (W. H. Freeman, 1976): 116.

⁴Enligt Jargon File stod namnet TECO ursprungligen för Tape Editor and Corrector. Se http://www.catb.org/jargon/html/T/TECO.html.

⁵Se Richard Stallman, “EMACS: The Extensible, Customizable, Display Editor,” AI Lab Memo (1979). En uppdaterad HTML-version av denna promemoria, som jag citerar här, finns på http://www.gnu.org/software/emacs/emacs-paper.html.

⁶Se Richard Stallman, “Emacs the Full Screen Editor” (1987), http://www.lysator.liu.se/history/garb/txt/87-1-emacs.txt.

⁷Ibid.

⁸Ibid.

⁹Ibid.

¹⁰Ibid.

¹¹Se Stallman (1979): #SEC34.

¹²I en intervju 1996 med nättidskriften MEME nämnde Stallman försäljningen av Scribe som irriterande men vägrade ange Reid vid namn. “Problemet var att ingen klandrade eller straffade studenten för det han gjorde”, sade Stallman. “Resultatet blev att andra frestades att följa hans exempel.” Se MEME 2.04, http://memex.org/meme2-04.html.

¹³Se Steven Levy, Hackers (Penguin USA [pocket], 1984): 419.

¹⁴Ibid.

¹⁵När jag skrev kapitlet valde jag att fokusera mer på Emacs sociala betydelse än på dess programvarumässiga betydelse. För mer om programsidan rekommenderar jag Stallmans promemoria från 1979. Jag rekommenderar särskilt avsnittet “Research Through Development of Installed Tools” (#SEC27). Det är inte bara tillgängligt för den icke-tekniske läsaren; det belyser också hur nära sammanflätade Stallmans politiska filosofier är med hans filosofier om programvarudesign. Ett exempel följer:

EMACS hade inte kunnat växa fram genom en process av omsorgsfull utformning, för sådana processer leder bara fram till mål som är synliga från början och vars önskvärdhet kan slås fast redan från början. Varken jag eller någon annan föreställde sig en utbyggbar redigerare förrän jag hade gjort en, och ingen uppskattade dess värde förrän han hade upplevt den. EMACS existerar därför att jag kände mig fri att göra små, individuellt användbara förbättringar längs en väg vars slut inte var i syne.

Kapitel 7
Ett skarpt moraliskt vägval

Den 27 september 1983 möttes datorprogrammerare som loggade in på Usenet-gruppen net.unix-wizards av ett ovanligt meddelande. Det hade postats mitt i natten, närmare bestämt klockan 00.30, och undertecknats av rms@mit-oz. Ämnesraden var kortfattad men uppseendeväckande: “New UNIX implementation.” Men i stället för att presentera en ny version av Unix innehöll inledningsstycket ett upprop:

Från och med Thanksgiving tänker jag skriva ett komplett Unix-kompatibelt programsystem som ska heta GNU (för Gnu’s Not Unix), och ge bort det gratis till alla som kan använda det. Bidrag i form av tid, pengar, program och utrustning behövs i hög grad.¹

För en erfaren Unix-utvecklare var meddelandet en blandning av idealism och hybris. Författaren lovade inte bara att bygga om det redan mogna Unix-operativsystemet från grunden, utan också att förbättra det på vissa punkter. Det nya GNU-systemet skulle, förutsade han, innehålla alla de vanliga beståndsdelarna – en textredigerare, en kommandotolk för att köra Unix-kompatibla program, en kompilator och “några andra saker”.² Det skulle också erbjuda flera lockande funktioner som andra Unix-system ännu saknade: ett grafiskt användargränssnitt baserat på programspråket Lisp, ett kraschsäkert filsystem och nätverksprotokoll byggda efter MIT:s interna nätverkssystem.

“GNU kommer att kunna köra Unix-program, men det kommer inte att vara identiskt med Unix”, skrev författaren. “Vi kommer att göra alla förbättringar som är praktiska, utifrån våra erfarenheter av andra operativsystem.”

Medveten om att en del läsare sannolikt skulle vara skeptiska följde författaren upp systemskissen med en kort biografisk presentation under rubriken “Vem är jag?”

Jag är Richard Stallman, upphovsman till den ursprungliga och mycket imiterade EMACS-redigeraren, numera verksam vid AI-labbet på MIT. Jag har arbetat mycket med kompilatorer, redigerare, felsökare, kommandotolkar, operativsystemet Incompatible Timesharing System och operativsystemet för Lisp-maskinen. Jag var pionjär när det gällde terminaloberoende skärmstöd i ITS. Dessutom har jag implementerat ett kraschsäkert filsystem och två fönstersystem för Lisp-maskiner. ³

Som ödet ville missade Stallmans fantasifulla GNU-projekt sitt tänkta Thanksgiving-datum. Men i januari 1984 höll Stallman sitt löfte och kastade sig helt in i Unix-programvaruutvecklingens värld. För en programvaruarkitekt uppvuxen på ITS var det som att rita förortscentrum i stället för moriska palats. Att bygga ett Unix-liknande operativsystem hade ändå sina dolda fördelar. ITS hade varit kraftfullt, men det hade också haft en akilleshäl: MIT-hackarna hade skrivit det särskilt för att köras på den kraftfulla DEC-byggda PDP-10-datorn. När administratörerna på AI Lab i början av 1980-talet bestämde sig för att avveckla labbets PDP-10 förvandlades operativsystemet, som hackarna en gång hade liknat vid en levande stad, omedelbart till en spökstad. Unix, däremot, var konstruerat för portabilitet och var därför skyddat mot sådana faror. Programmet hade ursprungligen utvecklats av yngre forskare på AT&T och hade, under företagsledningens radar, funnit ett lyckligt hem i den resurssnåla världen av akademiska datorsystem. Med mindre resurser än sina MIT-motsvarigheter hade Unix-utvecklarna anpassat programvaran till att fungera ovanpå en brokig samling maskinvarusystem, framför allt den 16-bitars PDP-11 – en maskin som de flesta AI Lab-hackare ansåg duga bara till små uppgifter – men senare också 32-bitars stordatorer som VAX 11/780. År 1983 höll några företag, framför allt Sun Microsystems, på att utveckla en kraftfullare generation skrivbordsdatorer, kallade “arbetsstationer”, för att dra nytta av det allt mer utbredda operativsystemet på maskiner som i styrka kunde mäta sig med den mycket äldre PDP-10.

För att underlätta portabiliteten hade Unix-utvecklarna lagt in ett extra abstraktionslager mellan programvaran och maskinen. I stället för att skriva i instruktionerna för en viss maskintyp – som hackarna på AI Lab hade gjort med ITS och PDP-10 – skrev Unix-utvecklarna i ett högnivåspråk som kallades C. Genom att fokusera mer på de samverkande gränssnitt och specifikationer som höll ihop operativsystemets många delkomponenter än på själva komponenterna skapade de ett system som snabbt kunde anpassas för att köras på vilken maskin som helst. Om en användare ogillade en viss komponent gjorde gränssnittsspecifikationerna det möjligt att plocka ut en enskild delkomponent och antingen rätta den eller ersätta den med något bättre. Kort sagt främjade Unix-modellen flexibilitet och resurshushållning, och det är därför den fick så snabb spridning.⁴

Stallmans beslut att börja utveckla GNU-systemet utlöstes av slutet för ITS-systemet som hackarna på AI Lab hade vårdat så länge. ITS undergång, och undergången för den hackergemenskap på AI Lab som hade hållit systemet vid liv, var ett traumatiskt slag för Stallman. Om episoden med Xerox laserskrivare hade lärt honom att känna igen orätten i proprietär programvara, tvingade gemenskapens död honom att välja mellan att ge efter för proprietär programvara eller att bekämpa den.

Liksom programkoden själv sträckte sig rötterna till ITS undergång långt tillbaka i tiden. År 1980 arbetade de flesta av labbets hackare med att utveckla Lisp-maskinen och dess operativsystem.

Lisp hade skapats av pionjären inom AI-forskning John McCarthy, som var AI-forskare vid MIT i slutet av 1950-talet. Det är ett elegant språk, väl lämpat för att skriva komplexa program som arbetar med data med oregelbunden struktur. Språkets namn är en förkortning av LISt Processing. Efter McCarthys flytt till Stanford Artificial Intelligence Laboratory förädlade MIT-hackarna språket till en lokal dialekt som fick namnet MACLISP. “MAC” stod för Project MAC, det DARPA-finansierade forskningsprojekt som gav upphov till både AI Lab och Laboratory for Computer Science. Under ledning av AI Labs ärkehacker Richard Greenblatt konstruerade hackarna på AI Lab under slutet av 1970-talet en dator som var specialiserad för att köra Lisp effektivt och bekvämt, Lisp-maskinen, och utvecklade sedan ett helt Lisp-baserat operativsystem för den.

År 1980 hade två rivaliserande grupper av hackare startat två företag för att tillverka och sälja kopior av Lisp-maskinen. Greenblatt startade Lisp Machines Incorporated. Han tänkte undvika externt kapital och skapa ett “hackerföretag”. De flesta hackarna gick till Symbolics, ett konventionellt uppstartsföretag. År 1982 hade de helt slutat arbeta på MIT.

När bara ett fåtal hackare fanns kvar att hålla ställningarna tog det längre tid att laga program och maskiner – eller så lagades de inte alls. Ännu värre, säger Stallman, var att labbet började genomgå en “demografisk förändring”. De hackare som en gång hade utgjort en högljudd minoritet på AI Lab var nästan borta, medan “professorerna och studenterna som egentligen inte älskade [PDP-10] var precis lika många som tidigare.”⁵

År 1982 fick AI Lab ersättaren till sin huvudmaskin, den över 12 år gamla PDP-10. Digitals aktuella modell, Decsystem 20, var kompatibel med användarprogrammen, men om hackarna ville fortsätta köra samma operativsystem skulle det ha krävt en drastisk omskrivning, eller “portning”, av ITS. Rädda för att labbet hade förlorat den kritiska massa av intern programmeringskompetens som krävdes drev fakulteten på AI Lab igenom Twenex, ett kommersiellt operativsystem utvecklat av Digital. Hackarna var i minoritet och hade inget annat val än att böja sig.

“Utan hackare som kunde underhålla systemet sade [fakultetsmedlemmarna]: ‘Vi kommer att få en katastrof; vi måste ha kommersiell programvara’,” skulle Stallman minnas några år senare. “De sade: ‘Vi kan räkna med att företaget underhåller det.’ Det visade sig att de hade fullständigt fel, men det var vad de gjorde.”⁶

Till en början såg hackarna Twenex-systemet som ännu en auktoritär symbol som bara bad om att bli undergrävd. Själva systemnamnet var en protest. Digital kallade det officiellt TOPS-20 och tänkte det som efterföljaren till TOPS-10, ett proprietärt operativsystem som bolaget hade distribuerat för PDP-10. Men TOPS-20 byggde inte på TOPS-10. Det härstammade från Tenex, ett system som Bolt Beranek Newman hade utvecklat för PDP-10. ⁷ Stallman, hackaren som myntade termen Twenex, säger att han hittade på namnet för att slippa använda beteckningen TOPS-20. “Systemet var långt ifrån toppen, så det fanns ingen chans att jag tänkte kalla det så”, minns Stallman. “Så jag bestämde mig för att lägga in ett ‘w’ i Tenex och kalla det Twenex.”

Maskinen som körde systemet Twenex/TOPS-20 hade sitt eget hånfulla smeknamn: Oz. Enligt en hackerlegend fick den namnet därför att det behövdes en mindre PDP-11-maskin för att driva dess terminal. När en hacker såg KL-10-PDP-11-kombinationen för första gången liknade han den vid trollkarlens bombastiska entré i Trollkarlen från Oz. “Jag är den store och mäktige Oz”, ska hackaren ha utropat. “Bry er inte om PDP-11:an bakom den där konsolen.”⁸

Om hackarna skrattade när de först stötte på KL-10 dog skratten snabbt när de stötte på Twenex. Twenex hade inte bara inbyggd säkerhet; systemets programvaruingenjörer hade också utformat verktygen och programmen med säkerhetssystemet i åtanke. Det som i fallet med lösenordssystemet på Laboratory for Computer Science hade varit ett katt-och-råtta-spel blev nu en ren maktkamp om systemadministrationen. Systemadministratörerna hävdade att Oz-systemet utan säkerhet var mer sårbart för oavsiktliga krascher. Hackarna hävdade att krascherna bättre kunde förebyggas genom att göra om källkoden. Tyvärr hade antalet hackare med tid och lust att genomföra en sådan översyn krympt så mycket att administratörernas linje vann.

Den första policyn var att alla medlemmar av labbet kunde få den så kallade “wheel”-behörigheten, som gjorde det möjligt att kringgå säkerhetsbegränsningarna. Men den som hade “wheel”-behörighet kunde också ta bort den för vem som helst annan, som då var maktlös att återställa den. Den ordningen lockade en liten grupp hackare att försöka ta total kontroll genom att återkalla “wheel”-behörigheten för alla utom dem själva.

Genom att tigga till sig lösenord och använda debuggern under uppstarten lyckades Stallman omintetgöra dessa försök. Efter det andra omintetgjorda “coup d’état” skickade Stallman ut en varning till all personal på AI Lab.⁹

“Det har skett ännu ett försök att ta makten”, skrev Stallman. “Hittills har de aristokratiska krafterna besegrats.” För att dölja sin identitet undertecknade Stallman meddelandet “Radio Free OZ”.

Förklädnaden var tunn redan från början. År 1982 var Stallmans motvilja mot lösenord och hemlighetsmakeri så välkänd att användare utanför AI Lab använde hans konto från olika håll på ARPAnet – det forskningsfinansierade datornät som skulle bli en grund för dagens internet. En sådan “turist” i början av 1980-talet var Don Hopkins, en programmerare från Kalifornien som via hackarryktesvägen hade fått höra att allt en utomstående behövde göra för att få tillgång till MIT:s berömda ITS-system var att logga in med initialerna RMS och sedan skriva in samma trebokstavsmonogram när systemet bad om lösenord.

“Jag är evigt tacksam för att MIT lät mig och många andra använda deras datorer gratis”, säger Hopkins. “Det betydde mycket för många människor.”

Den så kallade “turistpolicyn”, som MIT-ledningen öppet hade tolererat under ITS-åren,¹⁰ försvann när Oz blev labbets viktigaste länk till ARPAnet. Till en början fortsatte Stallman att ha som policy att använda sitt inloggnings-ID som lösenord så att utomstående kunde få tillgång via hans konto. Med tiden fick dock Oz-systemets skörhet administratörerna att stänga ute utomstående som av ren olyckshändelse eller av illvilja skulle kunna få systemet att krascha. När samma administratörer till slut krävde att Stallman skulle sluta publicera sitt lösenord, valde Stallman, med hänvisning till sin personliga etik, att helt sluta använda Oz-systemet. ¹¹

“[När] lösenord först dök upp på MIT AI Lab [bestämde] jag mig för att följa min övertygelse om att det inte borde finnas några lösenord”, skulle Stallman senare säga. “Eftersom jag inte anser att det egentligen är önskvärt att ha säkerhet på en dator, borde jag inte vara villig att hjälpa till att upprätthålla säkerhetsregimen.”¹²

Stallmans vägran att buga inför den store och mäktige Oz symboliserade den växande spänningen mellan hackarna och ledningen på AI Lab under tidigt 1980-tal. Spänningen bleknade dock i jämförelse med den konflikt som rasade inom hackergemenskapen själv. När Decsystem 20 anlände var hackergemenskapen uppdelad i två läger: LMI och Symbolics.

Symbolics, med sitt externa kapital, rekryterade flera hackare från AI Lab och satte några av dem att arbeta med att förbättra delar av Lisp-maskinens operativsystem utanför AI Labs ramar. Vid slutet av 1980 hade företaget anställt 14 medarbetare från AI Lab som deltidskonsulter för att utveckla sin version av Lisp-maskinen. De få som blev kvar, bortsett från Stallman, arbetade för LMI.¹³ Stallman, som föredrog det mindre pressade livet på AI Lab och inte ville ta ställning, valde att ansluta sig till inget av företagen.

Till en början fortsatte de andra hackarna att tillbringa en del av sin tid på MIT och bidra till MIT:s operativsystem för Lisp-maskinen. Både LMI och Symbolics hade licensierat koden från MIT. Licensen krävde att de lämnade tillbaka sina ändringar till MIT, men inte att MIT skulle få rätt att vidaredistribuera dem. Ändå höll de sig under 1981 till en hedersöverenskommelse som tillät det, så att alla deras systemförbättringar införlivades i MIT-versionen och därmed delades med alla användare av Lisp-maskinen. Den ordningen gjorde det möjligt för dem som var kvar på MIT att fortsätta vara neutrala.

Den 16 mars 1982, ett datum Stallman minns väl eftersom det var hans födelsedag, avslutade ledningen på Symbolics hedersöverenskommelsen. Motivet var att slå mot LMI. LMI hade färre hackare och färre anställda i allmänhet, och Symbolics ledning ansåg därför att LMI drog störst nytta av att systemförbättringarna delades. Genom att stoppa delningen av systemkoden hoppades de slå ut LMI. Därför beslöt de sig för att följa licensen till punkt och pricka. I stället för att föra in sina förbättringar i MIT:s version av systemet, som LMI kunde använda, gav de MIT en kopia av Symbolics egen version av systemet som användarna på MIT fick köra. Den som använde det gjorde i praktiken bara testarbete åt Symbolics, och om han gjorde förbättringar var de sannolikt också bara användbara för Symbolics.

Som den person som ansvarade för att hålla labbets system för Lisp-maskinen i gång – med hjälp av Greenblatt under de första par månaderna – blev Stallman rasande. Hackarna på Symbolics hade lämnat efter sig systemkoden med hundratals halvfärdiga ändringar som gav upphov till fel. Stallman uppfattade tillkännagivandet som ett ultimatum och slog tillbaka genom att koppla bort Symbolics mikrovågslänk till laboratoriet. Därefter svor han att aldrig arbeta på en Symbolics-maskin och lovade att fortsätta utveckla MIT:s system för att försvara LMI mot Symbolics. “Som jag såg det var AI Lab ett neutralt land, som Belgien under andra världskriget”, säger Stallman. “Om Tyskland invaderar Belgien förklarar Belgien krig mot Tyskland och ställer sig på Storbritanniens och Frankrikes sida.”

När ledningen på Symbolics märkte att deras senaste funktioner ändå dök upp i MIT:s system för Lisp-maskinen och därmed också i LMI:s Lisp-maskin blev de inte glada. Stallman visste vad upphovsrätten krävde och skrev om funktionerna från grunden. Han utnyttjade tillfället till att läsa den källkod som Symbolics gav MIT för att förstå problemen och rättelserna, men såg sedan till att skriva sina egna ändringar på ett helt annat sätt. Det trodde dock inte Symbolics ledning på. De installerade ett “spion”-program på Stallmans datorterminal för att leta efter bevis mot honom. Men när de tog sitt ärende till MIT:s ledning, omkring början av 1983, hade de väldigt lite att komma med: ett dussin ställen i källkoden där båda versionerna hade ändrats och såg likartade ut.

När administratörerna på AI Lab visade Stallman det som Symbolics ansåg vara bevis mot honom avfärdade han det och visade att likheterna i själva verket var rester från tiden före uppdelningen. Sedan vände han på logiken: om Symbolics, efter de tusentals rader han hade skrivit, inte hade bättre bevis än så, visade det bara att hans noggranna ansträngningar att undvika kopiering hade varit effektiva. AI Lab godkände Stallmans arbete, och han fortsatte det fram till slutet av 1983.¹⁴

Stallman gjorde dock en förändring i sitt arbetssätt. “För att vara på den riktigt säkra sidan läste jag inte längre deras källkod [för nya funktioner och större ändringar]. Jag använde bara dokumentationen och skrev koden utifrån den.” För de största nya funktionerna väntade han inte på att Symbolics skulle släppa dokumentation, utan utformade dem själv; senare, när Symbolics dokumentation väl dök upp, lade han till kompatibilitet med Symbolics gränssnitt för funktionen. Därefter läste han Symbolics ändringar i källkoden för att hitta småfel som de hade rättat och rättade vart och ett av dem på ett annat sätt.

Erfarenheten stärkte Stallmans beslutsamhet. När han utformade ersättare för Symbolics nya funktioner uppmuntrade han också medlemmar av AI Lab att fortsätta använda MIT:s system, så att han hela tiden skulle få nya felrapporter. MIT fortsatte att ge LMI direkt tillgång till ändringarna. “Jag tänkte straffa Symbolics om det så var det sista jag gjorde”, säger Stallman. Sådana uttalanden är avslöjande. De kastar inte bara ljus över Stallmans icke-pacifistiska läggning utan speglar också den intensiva känslomässiga laddning som konflikten utlöste.

Förtvivlan berodde till stor del på det Stallman såg som “förstörelsen” av sitt “hem” – alltså upplösningen av den tätt sammansvetsade hackerkulturen på AI Lab. I en senare e-postintervju med Levy liknade Stallman sig själv vid den historiska gestalten Ishi, den siste överlevande medlemmen av yahi-folket, en stillahavsnordvästlig stam som utplånades under indiankrigen på 1860- och 1870-talen. Analogin ger Stallmans överlevnad episka, nästan mytiska drag.¹⁵ Hackarna som arbetade för Symbolics såg det annorlunda. I stället för att se Symbolics som en utplånande kraft såg många av Stallmans kollegor företaget som ett sent försök att göra sig relevant igen. Genom att kommersialisera Lisp-maskinen förde företaget ut hackerprinciperna om ingenjörsstyrd programvarudesign från AI Labs elfenbenstorn till företagsmarknaden, där ledningsstyrda designprinciper rådde. I stället för att se Stallman som en motståndsficka såg många hackare honom som representant för en föråldrad praktik.

Personliga motsättningar påverkade också situationen. Redan innan Symbolics rekryterade merparten av hackarna på AI Lab säger Stallman att många av de hackare som senare gick till Symbolics började undvika honom. “Jag blev inte längre tillfrågad när de gick till Chinatown”, minns Stallman. “Seden, som Greenblatt hade infört, var att om man gick ut och åt middag så gick man runt eller skickade ett meddelande och frågade om någon på labbet också ville följa med. Någon gång runt 1980-1981 slutade jag få frågan. De bjöd inte bara inte in mig; en person erkände senare att han hade pressats att ljuga för mig för att hålla deras utflykter till middag utan mig hemliga.”

Även om Stallman blev sårad av den småaktiga formen av utstötning fanns det inget att göra åt saken. Symbolics ultimatum förändrade dock saken från ett personligt avvisande till en större orättvisa. När Symbolics stängde ute sina ändringar i källkoden från vidare distribution som ett sätt att besegra sin rival bestämde sig Stallman för att motarbeta företagets mål. Genom att barrikadera sig på sina MIT-kontor och skriva likvärdiga versioner av varje ny programfunktion och varje buggfix gav han användarna av MIT-systemet, däribland LMI:s kunder, tillgång till samma funktioner som Symbolics användare.

Det garanterade också Stallmans legendariska status i hackergemenskapen. Han var redan berömd för sitt arbete med Emacs, men hans förmåga att mäta sig med produktiviteten hos ett helt team av programmerare på Symbolics – ett team som i sig innehöll flera legendariska hackare – står fortfarande som en av informationsålderns stora mänskliga prestationer, eller egentligen av vilken tidsålder som helst. Författaren Steven Levy kallar det en “master hack” och Stallman själv för en “virtuell John Henry i datorkod” och noterar att många av hans rivaler som hade anställts av Symbolics inte hade något annat val än att ge sin idealistiske tidigare kamrat ett motvilligt erkännande. Levy citerar Bill Gosper, en hacker som till slut började arbeta för Symbolics på företagets kontor i Palo Alto, när han uttrycker sin förbluffelse över Stallmans produktion under den här tiden:

Jag kan se något Stallman har skrivit, och jag kan bestämma mig för att det är dåligt (förmodligen inte, men någon skulle kunna övertyga mig om att det är dåligt), och ändå skulle jag säga: “Men vänta nu – Stallman har ingen där borta att sitta uppe hela natten och diskutera med. Han arbetar ensam! Det är otroligt att någon kan göra det här ensam!” ¹⁶

För Stallman väcker månaderna då han försökte komma ikapp Symbolics en blandning av stolthet och djup sorg. Som övertygad liberal med en far som hade tjänstgjort under andra världskriget är Stallman ingen pacifist. På många sätt erbjöd kriget med Symbolics det slags övergångsrit som Stallman hade varit på väg mot ända sedan han tio år tidigare hade anslutit sig till AI Labs personal. Samtidigt sammanföll det med den traumatiska upplösningen av den hackerkultur på AI Lab som hade närt Stallman sedan tonåren. En dag, när han tog en paus från kodskrivandet, gick Stallman genom labbets maskinrum och upplevde ett traumatiskt ögonblick. Där stötte han på den stora, oanvända ramen till PDP-10-maskinen. Stallman blev skakad av de släckta lamporna, lampor som en gång aktivt hade blinkat ut en tyst kod som angav läget för det interna programmet, och säger att den känslomässiga effekten var som att stöta på en älskad familjemedlems välbevarade lik.

“Jag började gråta där i maskinrummet”, säger han. “Att se maskinen stå där, död, utan någon kvar som kunde laga den, fick mig att fullt ut inse hur fullständigt min gemenskap hade förstörts.”

Stallman skulle få liten möjlighet att sörja. Lisp-maskinen, trots allt buller den väckte och allt arbete som hade lagts ner på den, var bara ett sidospår jämfört med de stora striderna på teknikmarknaden. Den obönhörliga takten i datorminiatyriseringen förde in nyare och kraftfullare mikroprocessorer som snart skulle införliva maskinens hårdvaru- och programvaruegenskaper på samma sätt som en modern storstad slukar en gammal ökenby.

På vågen av mikroprocessorer kom hundratals – tusentals – proprietära program, vart och ett skyddat av ett lapptäcke av användarlicenser och sekretessavtal som gjorde det omöjligt för hackare att granska eller dela källkod. Licenserna var klumpiga och illa anpassade, men 1983 hade de blivit tillräckligt starka för att tillfredsställa domstolarna och skrämma bort tänkbara inkräktare. Programvara, som en gång hade varit en form av garnityr som de flesta hårdvaruföretag bjöd på för att göra sina dyra datorsystem lite mer smakliga, höll snabbt på att bli huvudrätten. I sin växande hunger efter nya spel och nya funktioner lade användarna åt sidan den traditionella viljan att få granska receptet efter varje måltid.

Ingenstans syntes det tydligare än på marknaden för persondatorer. Företag som Apple Computer och Commodore skapade nya miljonärer genom att sälja maskiner med inbyggda operativsystem. Många av användarna kände inte till hackerkulturen och dess motvilja mot programvara som bara distribuerades i binär form och såg därför liten anledning att protestera när företagen inte bifogade de tillhörande källkodsfilerna. Några anarkiskt lagda anhängare av hackeretiken hjälpte till att föra in hackeretiken på den nya marknaden, men för det mesta belönade marknaden de programmerare som var tillräckligt snabba för att skriva nya program och tillräckligt slipade för att skriva slutanvändarlicensavtal som låste in programmen ordentligt.

En av de mest ökända av dem var Bill Gates, en Harvard-avhoppare två år yngre än Stallman. Utan att Stallman visste det vid den tiden hade Gates, sju år innan Stallman skickade ut sitt meddelande till diskussionsgruppen net.unix-wizards, sänt ut sitt eget öppna brev till programvaruutvecklargemenskapen. Brevet skrevs som en reaktion på att PC-användare kopierade Micro-Softs program, och Gates’ “Open Letter to Hobbyists” gick hårt åt själva idén om gemensam programvaruutveckling.

“Vem har råd att utföra professionellt arbete utan ersättning?” frågade Gates. “Vilken hobbyist kan lägga tre mansår på programmering, hitta alla buggar, dokumentera sin produkt och distribuera den gratis?” ¹⁷

Även om få hackare på AI Lab såg skrivelsen representerade Gates brev från 1976 ändå den förändrade attityden till programvara både bland kommersiella programvaruföretag och kommersiella programutvecklare. Varför behandla programvara som en kostnadsfri handelsvara när marknaden sade något annat? När 1970-talet övergick i 1980-tal blev försäljningen av programvara mer än ett sätt att få tillbaka kostnader; den blev ett politiskt ställningstagande. I en tid då Reaganadministrationen skyndade sig att montera ner många av de federala regleringar och utgiftsprogram som hade byggts upp under halvseklet efter den stora depressionen såg inte så få programmerare hackeretiken som konkurrenshämmande och därmed, i förlängningen, som oamerikansk. I bästa fall var den en kvarleva från de antikapitalistiska stämningarna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Som en Wall Street-bankir som hittar en gammal batikfärgad skjorta gömd bland skjortor med franska manschetter och dubbelknäppta kostymer behandlade många datorprogrammerare hackeretiken som en pinsam påminnelse om en idealistisk tidsålder.

För en man som hade tillbringat hela 1960-talet som en kvarleva från 1950-talet bekymrade det inte Stallman särskilt mycket att leva i otakt med sina jämnåriga. Men som programmerare, van att arbeta med de bästa maskinerna och den bästa programvaran, stod Stallman inför vad han bara kunde beskriva som ett “skarpt moraliskt vägval”: antingen svälja sina etiska invändningar mot “proprietär” programvara – den term som Stallman och hans medhackare använde om varje program som hade upphovsrättsvillkor eller en slutanvändarlicens som begränsade kopiering och modifiering – eller ägna sitt liv åt att bygga ett alternativt, icke-proprietärt system av program. Efter sin tvååriga kamp med Symbolics kände sig Stallman tillräckligt säker för att välja det senare. “Jag antar att jag hade kunnat sluta arbeta med datorer helt och hållet”, säger Stallman. “Jag hade inga särskilda färdigheter, men jag är säker på att jag hade kunnat bli servitör. Förmodligen inte på en finare restaurang, men jag hade kunnat bli servitör någonstans.”

Att bli servitör – det vill säga att lägga av med programmering helt och hållet – skulle ha inneburit att helt överge en verksamhet, datorprogrammeringen, som hade gett honom så mycket glädje. När Stallman ser tillbaka på sitt liv sedan flytten till Cambridge tycker han att det är lätt att peka ut långa perioder då just programmeringen var det enda som gav honom glädje. I stället för att hoppa av bestämde sig Stallman för att hålla ut.

Som ateist avvisar Stallman föreställningar som öde, karma eller ett gudomligt kall i livet. Ändå känner han att beslutet att avvisa proprietär programvara och bygga ett operativsystem som skulle hjälpa andra att göra detsamma var ett naturligt steg. Det var trots allt hans egen personliga kombination av envishet, förutseende och virtuositet som programmerare som hade lett honom fram till ett vägskäl som de flesta andra inte ens visste fanns. I artikeln “The GNU Project” säger sig Stallman instämma i de ideal som fångas i orden från den judiske vise Hillel:

Om jag inte är för mig själv, vem är då för mig? Om jag bara är för mig själv, vad är jag då? Om inte nu, när?¹⁸

När Stallman talar inför publik undviker han den religiösa vägen och uttrycker beslutet i pragmatiska termer. “Jag frågade mig själv: vad kunde jag, som operativsystemutvecklare, göra för att förbättra situationen? Det var först när jag hade tänkt igenom frågan en stund som jag insåg att just en operativsystemutvecklare var precis vad som behövdes för att lösa problemet.”

När han väl hade insett det, säger Stallman, “föll allt annat på plats”. År 1983 höll MIT på att skaffa andra generationens Lisp-maskiner från Symbolics, maskiner där MIT:s system för Lisp-maskinen omöjligen kunde köras. När de flesta av MIT:s maskiner väl hade ersatts skulle han inte längre kunna fortsätta underhålla systemet effektivt, eftersom han skulle sakna användarnas felrapporter. Han skulle vara tvungen att sluta. Men han ville också sluta. MIT:s system för Lisp-maskinen var inte fri programvara: även om användarna kunde få tillgång till källkoden kunde de inte fritt sprida den vidare. Samtidigt hade målet med att fortsätta driva MIT:s system redan uppnåtts: LMI hade överlevt och utvecklade nu programvara på egen hand.

Stallman ville inte tillbringa resten av sitt liv med att straffa dem som hade förstört hans gamla gemenskap. Han ville bygga en ny. Han beslöt sig för att ta avstånd från programvara som krävde att han kompromissade med sina etiska övertygelser och att ägna sitt liv åt att skapa program som skulle göra det lättare för honom och andra att undkomma den. Med ett löfte om att bygga ett fritt operativsystem “eller dö medan jag försöker – av ålderdom förstås”, som Stallman skämtsamt uttrycker det, sade han upp sig från MIT i januari 1984 för att bygga GNU.

Uppsägningen gjorde att Stallmans arbete inte längre låg under MIT:s juridiska skydd. Ändå hade Stallman tillräckligt många vänner och allierade inom AI Lab för att kunna fortsätta använda lokalerna och senare också ett eget kontor. Han hade också möjlighet att få externa konsultuppdrag som kunde finansiera de första stadierna av GNU-projektet. Genom att säga upp sig från MIT undanröjde Stallman emellertid all diskussion om intressekonflikter eller om Institutets äganderätt till programvaran. Mannen vars tidiga vuxenårsångest inför social isolering hade drivit honom allt djupare in i AI Labs famn höll nu på att bygga en juridisk brandvägg mellan sig själv och just den miljön.

Under de första månaderna arbetade Stallman dessutom tämligen isolerat från Unix-gemenskapen. Även om hans tillkännagivande till gruppen net.unix-wizards hade väckt sympatiska reaktioner var det få frivilliga som i början anmälde sig till korståget.

“Reaktionen från gemenskapen var i stort sett helt enhetlig”, minns Rich Morin, som då ledde en Unix-användargrupp. “Folk sade: ‘Åh, det är en fantastisk idé. Visa oss koden. Visa oss att det går att göra.’ ”

Medveten om hur enorm uppgiften var bestämde sig Stallman för att återanvända befintlig fri programvara där det gick. Han började därför leta efter fria program och verktyg som kunde göras om till GNU-program och GNU-verktyg. En av de första kandidaterna var en kompilator vid namn VUCK, som omvandlade program skrivna i det populära programspråket C till maskinkörbar kod. Förkortningen stod, översatt från nederländska, för Free University Compiler Kit. Optimistiskt frågade Stallman programmets upphovsperson om programmet var fritt. När denna förklarade att “Free University” syftade på Vrije Universiteit i Amsterdam och att programmet inte alls var fritt blev Stallman förargad.

“Han svarade hånfullt och sade att universitetet var fritt men inte kompilatorn”, minns Stallman. Han vägrade alltså inte bara att hjälpa till – han föreslog också att Stallman skulle lägga ner planerna på att utveckla GNU och i stället skriva några tillägg som kunde öka försäljningen av VUCK, i utbyte mot en andel av vinsten. “Jag bestämde mig därför för att mitt första program för GNU-projektet skulle bli en kompilator för flera språk och flera plattformar.”¹⁹

I stället för VUCK fann Stallman kompilatorn Pastel (“off-color Pascal”), skriven av programmerare vid Lawrence Livermore National Lab. Enligt vad de sade när de gav honom en kopia gick programmet fritt att kopiera och ändra. Tyvärr var programmet olämpligt för uppgiften, eftersom dess minnesbehov var enormt. Det analyserade hela indatafilen i arbetsminnet och behöll sedan all intern data där tills kompileringen av filen var färdig. På stordatorsystem hade en sådan konstruktion varit förlåtlig. På Unix-system var den ett förödande hinder, eftersom även 32-bitarsmaskiner som körde Unix ofta inte kunde ge ett program så mycket minne. Till en början gjorde Stallman betydande framsteg och byggde ett C-kompatibelt front-end till kompilatorn och testade det på den större Vax-maskinen, vars system kunde hantera stora minnesrymder. Men när han försökte porta systemet till 68010 och undersökte varför det kraschade upptäckte han minnesproblemet och drog slutsatsen att han skulle tvingas bygga en helt ny kompilator från grunden. Det var vad Stallman så småningom gjorde, och resultatet blev GNU C Compiler, eller GCC. Men 1984 var det ännu inte klart hur han skulle gå vidare med kompilatorn, så han bestämde sig för att låta de planerna mogna medan han i stället riktade uppmärksamheten mot andra delar av GNU.

I september 1984 började Stallman därför utveckla en GNU-version av Emacs, som skulle ersätta det program han hade övervakat i ett årtionde. I Unix-gemenskapen var de två etablerade redigerarna vi, skriven av Sun Microsystems medgrundare Bill Joy, och ed, skriven av Bell Labs-forskaren och Unix-medskaparen Ken Thompson. Båda var användbara och populära, men ingen av dem erbjöd Emacs ändlösa utbyggbarhet.

När Stallman ser tillbaka säger han att han inte tänkte på beslutet i strategiska termer. “Jag ville ha en Emacs, och jag hade en bra chans att utveckla en.”

Än en gång hade Stallman hittat befintlig kod som han hoppades skulle spara tid. När han började skriva en Unix-version av Emacs gick han snart i fotspåren av James Gosling, en forskarstuderande vid Carnegie Mellon som hade skrivit en C-baserad version kallad Gosling Emacs eller Gosmacs. Goslings Emacs-version innehöll en tolk för en förenklad avläggare av Lisp-språket som kallades Mocklisp. Trots att Gosling hade upphovsrättsskyddat Gosmacs och sålt rättigheterna till UniPress, ett privatägt programvaruföretag, fick Stallman försäkringar från en annan utvecklare som hade deltagit i Gosmacs tidiga utveckling. Enligt denne utvecklare hade Gosling, medan han var doktorand vid Carnegie Mellon, i ett e-postmeddelande gett honom tillstånd att distribuera sin egen version av Gosmacs i utbyte mot hans bidrag till koden.

Till en början trodde Stallman att han bara skulle behöva ändra kommandona på användarnivå för att uppnå full kompatibilitet med den ursprungliga Emacs på PDP-10. Men när han såg hur svagt Mocklisp var i jämförelse med riktig Lisp kände han sig tvungen att ersätta det med ett äkta Lisp-system. Det gjorde det naturligt att skriva om merparten av den högre koden i Gosmacs på ett helt annat sätt och utnyttja den större styrkan och de mer flexibla datastrukturerna i Lisp. Vid mitten av 1985, när GNU Emacs släpptes på internet, fanns det bara några få filer kvar med kod från Gosmacs.

Sedan fick UniPress nys om Stallmans projekt och förnekade att den andre utvecklaren någonsin hade fått tillstånd att distribuera sin egen version av Gosmacs. Han lyckades inte hitta det gamla e-postmeddelandet som kunde styrka hans påstående. Stallman löste problemet genom att skriva ersättningar för de få moduler som fortfarande innehöll kod från Gosmacs.

Likväl retade själva tanken på att utvecklare skulle kunna sälja av rättigheter till programvara Stallman – ja, redan tanken att utvecklare över huvud taget skulle ha sådan makt att sälja dem var irriterande för honom. I ett tal 1986 vid Kungliga Tekniska Högskolan i Sverige nämnde Stallman UniPress-episoden som ännu ett exempel på de faror som följer med proprietär programvara.

“Ibland tänker jag att kanske en av de bästa saker jag skulle kunna göra med mitt liv vore att hitta en gigantisk hög proprietär programvara som är en affärshemlighet och börja dela ut kopior på ett gathörn så att den inte längre skulle vara en affärshemlighet”, sade Stallman. “Kanske vore det ett mycket effektivare sätt för mig att ge människor ny fri programvara än att faktiskt skriva den själv; men alla är för fega för att ens ta emot den.”²⁰

Trots den stress den orsakade skulle konflikten om Goslings kod på sikt hjälpa både Stallman och den fria programvarurörelsen. Den tvingade Stallman att ta itu med svagheterna i Emacs-gemenskapen och det informella förtroendesystem som hade låtit problematiska avgreningar växa fram. Den tvingade honom också att skärpa den fria programvarurörelsens politiska mål. Efter att GNU Emacs hade släppts 1985 gav Stallman ut The GNU Manifesto, en vidareutveckling av det ursprungliga tillkännagivandet från september 1983. Där infogade Stallman ett långt avsnitt ägnat åt de många argument som kommersiella och akademiska programmerare använde för att rättfärdiga spridningen av proprietära program. Ett av argumenten, “Förtjänar inte programmerare att belönas för sin kreativitet?”, fick ett svar som fångar Stallmans vrede över den nyligen inträffade Gosling Emacs-episoden:

“Om något förtjänar belöning, så är det socialt bidrag”, skrev Stallman. “Kreativitet kan vara ett socialt bidrag, men bara i den mån samhället är fritt att använda resultaten. Om programmerare förtjänar att belönas för att skapa innovativa program, förtjänar de av samma skäl att straffas om de begränsar användningen av dessa program.”²¹

Med lanseringen av GNU Emacs hade GNU-projektet äntligen kod att visa upp. Det hade också alla de bördor som följer med ett programvarubaserat företagande. När allt fler Unix-utvecklare började experimentera med programvaran strömmade pengar, gåvor och förfrågningar om band in. För att hantera GNU-projektets praktiska sida samlade Stallman ihop några av sina kollegor och bildade Free Software Foundation (FSF), en ideell organisation som ägnade sig åt att föra GNU-projektet snabbare mot sitt mål. Med Stallman som ordförande och olika vänner och hackerallierade som styrelseledamöter gav FSF GNU-projektet ett organisatoriskt ansikte utåt.

Robert Chassell, en programmerare som då arbetade på Lisp Machines, Inc., blev en av de fem ursprungliga styrelseledamöterna i Free Software Foundation efter ett middagssamtal med Stallman. Chassell tjänstgjorde också som organisationens kassör, en roll som började i liten skala men snart växte.

“Jag tror att våra totala utgifter och inkomster 1985 låg på ungefär 23 000 dollar, plus eller minus”, minns Chassell. “Richard hade sitt kontor, och vi lånade utrymme. Jag lade alltihop, särskilt banden, under mitt skrivbord. Först senare lånade LMI oss lite utrymme där vi kunde förvara band och sådant.”

Förutom att ge projektet ett ansikte utåt blev Free Software Foundation också en samlingspunkt för andra missnöjda programmerare. Den Unix-marknad som hade verkat så kollegial ännu när Stallman först utlyste GNU höll nu på att bli allt mer konkurrensutsatt. I ett försök att stärka greppet om sina kunder började företagen neka användarna tillgång till Unix källkod, en trend som bara ökade antalet frågor om pågående GNU-projekt. De Unix-trollkarlar som en gång betraktade Stallman som en högljudd galning började nu se honom som antingen en programvaruprofet eller en programvarans Kassandra, beroende på om de kände hopp eller förtvivlan inför möjligheten att undkomma de problem han pekade på.

“Många inser inte, förrän de själva råkar ut för det, hur frustrerande det kan vara att lägga några år på att arbeta med ett program bara för att sedan få det taget ifrån sig”, säger Chassell och sammanfattar känslorna och åsikterna hos de brevskrivare som hörde av sig till FSF under de första åren. “När det har hänt ett par gånger börjar man säga till sig själv: ‘Hördu, vänta nu lite.’ ”

För Chassell handlade beslutet att delta i Free Software Foundation om hans egna personliga känslor av förlust. Innan LMI hade Chassell arbetat på uppdrag och skrivit en introduktionsbok om Unix för Cadmus, Inc., ett programvaruföretag i Cambridgeområdet. När Cadmus gick omkull och rättigheterna till boken försvann med företaget försökte Chassell, utan framgång, köpa tillbaka rättigheterna.

“Så vitt jag vet står den boken fortfarande på någon hylla någonstans, oanvändbar, okopierbar, bara borttagen ur systemet”, säger Chassell. “Det var faktiskt en ganska bra introduktion, om jag får säga det själv. Det skulle ha tagit kanske tre eller fyra månader att göra om [boken] till en fullt användbar introduktion till GNU/Linux i dag. Hela upplevelsen gick förlorad, bortsett från det jag fortfarande har kvar i minnet.”

Tvingad att se sitt arbete sjunka ner i dyn medan hans tidigare arbetsgivare kämpade sig genom konkursen säger Chassell att han fick en aning om den vrede som kunde driva Stallman till apoplektiska utbrott. “Det som blev tydligt för mig var känslan av att om man vill ha ett anständigt liv så vill man inte att delar av det ska stängas av”, säger Chassell. “Hela den här tanken på att ha friheten att gå in och laga något och ändra det, vad det än handlar om, gör verkligen skillnad. Den får en att tänka med glädje att det man har gjort efter att ha levt några år faktiskt är värt något. För annars tas det bara ifrån en och kastas bort eller överges eller, åtminstone, så har man inte längre någon relation till det. Det är som att förlora en bit av sitt liv.”

Slutnoter

¹Se Richard Stallman, “Initial GNU Announcement” (september 1983).

²Ibid.

³Ibid.

⁴Se Marshall Kirk McKusick, “Twenty Years of Berkeley Unix”, Open Sources (O’Reilly & Associates, Inc., 1999): 38.

⁵Se Richard Stallman (1986).

⁶Ibid.

⁷Flera källor: se Richard Stallman-intervju, Gerald Sussmans e-post och Jargon File 3.0.0 på http://catb.org/jargon/html/T/TWENEX.html.

⁸Se http://www.as.cmu.edu/~geek/humor/See_Figure_1.txt.

⁹Se Richard Stallman (1986).

¹⁰Se “MIT AI Lab Tourist Policy,” http://www.art.net/~hopkins/Don/text/tourist-policy.html.

¹¹Se Richard Stallman (1986).

¹²Ibid.

¹³Se Steve Levy, Hackers, s. 423.

¹⁴H. P. Newquists The Brain Makers påstår felaktigt att AI Lab sade åt Stallman att hålla sig borta från Lisp-maskinsprojektet.

¹⁵När Steven Levy i Hackers beskrev Stallman som “den siste av de sanna hackarna” syftade han på denna period, men han menade inte det som många senare har trott. Levy använde termen “sanna hackare” för att skilja MIT:s hackergemenskap från två andra hackergemenskaper som han skildrar senare i boken och ger andra namn. När denna gemenskap hade upplösts och bara Stallman återstod blev han därför den siste av de “sanna hackarna”. Levy menade inte att ingen annan verkligen var en hacker, men människor tolkar ofta hans ord så, särskilt när de ser dem utan att ha läst förklaringarna i hans bok. Stallman själv har aldrig beskrivit sig med Levys ord.

¹⁶Se Steven Levy, Hackers (Penguin USA [paperback], 1984): 426.

¹⁷Se Bill Gates, “An Open Letter to Hobbyists” (3 februari 1976). En nätversion av brevet finns på http://en.wikipedia.org/wiki/Open_Letter_to_Hobbyists.

¹⁸Se http://www.gnu.org/gnu/the-gnu-project.html. Stallman lägger själv till en fotnot till detta citat och skriver: “Som ateist följer jag inga religiösa ledare, men ibland finner jag att jag beundrar något som en av dem har sagt.”

¹⁹Se Richard Stallman, “The GNU Operating System and the Free Software Movement,” Open Sources (O’Reilly & Associates, Inc., 1999): 65.

²⁰Se Richard Stallman (1986).

²¹Se Richard Stallman, The GNU Manifesto (1985), http://www.gnu.org/gnu/manifesto.html.

Kapitel 8
S:t IGNUcius

Maui High Performance Computing Center ligger i en enplansbyggnad bland de dammigt röda kullarna strax ovanför staden Kihei. Omgivet av utsikter värda miljoner och Silversword Golf Courses mångmiljonfastigheter verkar centret först som det ultimata vetenskapliga slöseriet. Långt från Tech Squares kantiga och sterila miljö, eller ens de vidsträckta forskningsmetropolerna i Argonne, Illinois, och Los Alamos, New Mexico, framstår MHPCC som den sortens plats där forskare ägnar mer tid åt att bli solbrända än åt sina postdoktorala forskningsprojekt.

Den bilden är bara halv sann. Forskarna på MHPCC utnyttjar visserligen de lokala fritidsmöjligheterna, men de tar också sitt arbete på allvar. Enligt Top500.org, en webbplats som följer världens kraftfullaste superdatorer, klarar IBM SP Power3-superdatorn som står på MHPCC 837 miljarder flyttalsoperationer per sekund, vilket gör den till en av de 25 kraftfullaste datorerna i världen. Maskinen ägs och drivs gemensamt av University of Hawaii och det amerikanska flygvapnet och delar sin datorkraft mellan de sifferknäckande uppgifter som hör ihop med militär logistik och forskning om högtemperaturfysik.

Kort sagt är MHPCC en unik plats, en plats där den intellektuella kulturen inom vetenskap och teknik samexisterar i fredlig jämvikt med den avslappnade kulturen på de hawaiiska öarna. En slogan på labbets webbplats från år 2000 sammanfattar det: “Computing in paradise.”

Det är inte direkt den sortens plats där man väntar sig att hitta Richard Stallman, en man som, när han betraktar den vackra utsikten över den närbelägna Maui-kanalen genom panoramafönstren i en anställds kontor, muttrar en kortfattad invändning: “För mycket sol.” Ändå har Stallman, som ett sändebud från ett datorparadis till ett annat, ett budskap att framföra, även om det innebär att utsätta sina hackerögon för ett plågsamt solljus.

Konferensrummet är redan fullt när jag kommer för att höra Stallmans tal. Könsfördelningen är något bättre än vid föredraget i New York, 85 procent män och 15 procent kvinnor, men inte mycket. Ungefär hälften av åhörarna bär khakibyxor och golftröjor fulla av logotyper. Den andra hälften verkar ha gått helt upp i den lokala stilen. Klädda i de grälla blommiga skjortor som är så populära i denna del av världen har de ansikten i en djup ockraton. Den enda kvarvarande antydan om geekstatus är prylarna: Nokia-mobiler, Palm Pilots och bärbara Sony VAIO-datorer.

Det säger sig självt att Stallman, som står längst fram i rummet klädd i en enkel blå T-shirt, bruna polyesterbyxor och vita strumpor, sticker ut ordentligt. Lysrören i konferensrummet framhäver den bleka tonen i hans solovana hud.¹ Hans skägg och hår räcker för att få svetten att bryta fram även hos den coolaste hawaiiern. Om han inte hade haft ordet “fastlandsbo” tatuerat på pannan skulle Stallman knappast ha kunnat se mer främmande ut om han försökt. [RMS: Är det något dåligt med att se annorlunda ut än andra?]

Medan Stallman småpysslar där framme rusar några åhörare med T-shirts prydda av logotypen för Maui FreeBSD Users Group (MFUG) runt för att sätta upp kamera- och ljudutrustning. FreeBSD, en fri avgrening av Berkeley Software Distribution, den vördnadsbjudande akademiska Unix-versionen från 1970-talet, är tekniskt sett en konkurrent till operativsystemet GNU/Linux. Men i hackervärlden dokumenteras Stallmans tal med en hängivenhet som påminner om Grateful Dead och dess legendariska armé av amatörarkivarier. Som traktens fria programvaruentusiaster är det MFUG-medlemmarnas uppgift att se till att andra programmerare i Hamburg, Mumbai och Novosibirsk inte missar de senaste pärlorna av RMS-visdom.

Liknelsen med Grateful Dead är träffande. När Stallman beskriver de affärsmöjligheter som finns i modellen med fri programvara lyfter han ofta fram Grateful Dead som exempel. Genom att vägra begränsa fansens möjligheter att spela in konserterna blev Grateful Dead mer än bara ett rockband. De blev centrum för en stamliknande gemenskap ägnad åt Grateful Deads musik. Med tiden växte den gemenskapen sig så stor och så hängiven att bandet kunde avstå från skivkontrakt och helt försörja sig på turnéer och liveframträdanden. År 1994, bandets sista turnéår, drog Grateful Dead in 52 miljoner dollar enbart i biljettintäkter. ²

Få programvaruföretag har förstås kunnat mäta sig med den framgången, men den stamliknande sidan av den fria programvarugemenskapen hjälper ändå till att förklara varför många under senare hälften av 1990-talet började acceptera tanken att det kunde vara något bra att offentliggöra programvarans källkod. I hopp om att bygga upp en egen trogen skara anhängare har företag som IBM, Sun Microsystems och Hewlett Packard kommit att acceptera bokstaven, om än inte andan, i Stallmans budskap om fri programvara. När ZDNet-kolumnisten Evan Leibovitch beskriver GPL som informationsteknikbranschens Magna Carta ser han den växande entusiasmen för allt som är GNU som något mer än bara en trend. “Samhällsförändringen låter användarna ta tillbaka kontrollen över sin framtid”, skriver Leibovitch. “På samma sätt som Magna Carta gav brittiska undersåtar rättigheter, upprätthåller GPL användarnas rättigheter och friheter för dem som använder datorprogramvara.” ³

Den stamliknande sidan av den fria programvarugemenskapen hjälper också till att förklara varför ett fyrtiotal programmerare, som annars kanske skulle ha arbetat med fysikprojekt eller surfat på nätet efter bojrapporter för vindsurfing, har packat in sig i ett konferensrum för att höra Stallman tala.

Till skillnad från talet i New York får Stallman ingen introduktion. Han ger heller ingen självintroduktion. När FreeBSD-folket till sist får sin utrustning på plats kliver Stallman bara fram, börjar tala och överröstar alla andra i rummet.

“För det mesta är de som funderar över vilka regler samhället borde ha för användningen av programvara människor från programvaruföretag, och de ser på frågan ur ett egenintresserat perspektiv”, säger Stallman när han inleder sitt tal. “Vilka regler kan vi påtvinga alla andra så att de måste betala oss en massa pengar? Jag hade turen att på 1970-talet vara del av en gemenskap av programmerare som delade programvara. Och därför har jag alltid velat se på samma fråga från ett annat håll och fråga: vilka regler gör ett gott samhälle möjligt för de människor som lever i det? Och därför kommer jag fram till helt andra svar.”

Återigen glider Stallman snabbt över till liknelsen om Xerox-laserskrivaren, samtidigt som han ägnar en stund åt att göra samma dramatiska fingerpekande gester mot publiken. Han lägger också en minut eller två på namnet GNU/Linux.

“Vissa säger till mig: ‘Varför göra så stor sak av att få erkännande för det här systemet? Det viktiga är väl att jobbet blir gjort, inte om du får erkännande eller inte.’ Tja, det vore ett klokt råd om det stämde. Men uppgiften var inte att bygga ett operativsystem; uppgiften är att sprida frihet till datoranvändarna. Och för att göra det måste vi se till att allt går att uträtta på datorer i frihet.”⁴

Och Stallman tillägger: “Det återstår mycket arbete.”

För vissa i publiken är det gammalt stoff. För andra är det lite väl esoteriskt. När en medlem av golftröjegänget börjar nicka till mitt under föredraget avbryter Stallman och ber någon väcka personen.

“Någon sade en gång att min röst var så rogivande att han frågade om jag var någon sorts helare”, säger Stallman och får publiken att snabbt dra på munnen. “Det betyder väl förmodligen att jag kan hjälpa er att glida in i en ljuv, avkopplande sömn. Och några av er kanske behöver det. Jag antar att jag inte borde invända om ni gör det. Om ni behöver sova, så gör det för all del.”

Talet avslutas med en kort diskussion om programvarupatent, en växande fråga som väcker oro både inom programvaruindustrin och i den fria programvarugemenskapen. Liksom Napster speglar programvarupatent det klumpiga i att försöka tillämpa lagar och begrepp skrivna för den fysiska världen på informationsteknikens friktionsfria universum.

Upphovsrättslagstiftning och patentlagstiftning fungerar olika och får helt olika konsekvenser på programvaruområdet. Upphovsrätten till ett program styr kopiering och bearbetning av programmets kod, och den tillhör programmets utvecklare. Men upphovsrätten omfattar inte idéer. Det betyder med andra ord att en utvecklare enligt upphovsrätten är fri att i sin egen kod återskapa funktioner och kommandon som hon själv har sett i redan befintliga program. De aspekterna är idéer, inte uttryck, och faller därför utanför upphovsrättens räckvidd.

Det är också lagligt – om än arbetskrävande – att lista ut hur ett binärt program fungerar och sedan genomföra samma idéer och algoritmer i annan kod. Förfarandet kallas “omvänd ingenjörskonst”.

Programvarupatent fungerar annorlunda. Enligt det amerikanska patentverket kan företag och enskilda få patent på datoridéer som är innovativa (eller åtminstone okända för patentverket). I teorin ger det patentinnehavaren möjligheten att byta ut offentliggörandet av tekniken mot ett visst monopol som varar i minst 20 år från patentansökan. I praktiken är offentliggörandet av begränsat värde för allmänheten, eftersom det ofta är uppenbart hur programmet fungerar, och eftersom det i vilket fall som helst kan fastställas genom omvänd ingenjörskonst. Till skillnad från upphovsrätten ger ett patent sin innehavare makt att förbjuda en oberoende utveckling av program som använder den patenterade idén.

I programvaruindustrin, där 20 år kan omfatta hela livscykeln för en marknad, får patent en strategisk tyngd. Där företag som Microsoft och Apple en gång slogs om upphovsrätt och olika teknikers “look and feel” använder dagens internetföretag patent som ett sätt att hävda anspråk på enskilda tillämpningar och affärsmodeller. Det mest ökända exemplet är kanske Amazon.coms försök år 2000 att patentera företagets “one-click”-process för näthandel. För de flesta företag har programvarupatent dock blivit ett defensivt verktyg, där korslicensieringsavtal väger ett företags patentsamling mot ett annats i en spänd form av företagsdétente. I några välkända fall kring datorbaserade krypterings- och bildalgoritmer har programvaruleverantörer ändå lyckats kväva konkurrerande utveckling. Till exempel saknas vissa funktioner för typsnittsrendering i fri programvara på grund av hot om patent från Apple.

För Stallman illustrerar frågan om programvarupatent behovet av evig hackervaksamhet. Den understryker också vikten av att betona de politiska fördelarna med fri programvara framför de konkurrensmässiga. Stallman säger att prestanda och pris, två områden där fria operativsystem som GNU/Linux och FreeBSD redan har ett tydligt övertag över sina proprietära motsvarigheter, är sidofrågor jämfört med de stora frågorna om användarnas och utvecklarnas frihet.

Ståndpunkten är kontroversiell inom gemenskapen: förespråkare för öppen källkod betonar de nyttobetonade fördelarna med fri programvara framför de politiska. I stället för att understryka den politiska betydelsen av fria program har förespråkarna för öppen källkod valt att betona den ingenjörsmässiga integriteten i hackarnas utvecklingsmodell. Med hänvisning till kraften i kollegial granskning målar argumentet för öppen källkod upp program som GNU/Linux eller FreeBSD som bättre byggda, bättre granskade och därmed mer pålitliga för den genomsnittlige användaren.

Det betyder inte att termen “öppen källkod” saknar politiska innebörder. För dem som förespråkar öppen källkod fyller termen två syften. För det första undanröjer den den förvirring som ordet “fri” skapar, ett ord som många företag tolkar som “gratis”. För det andra gör den det möjligt för företag att se fenomenet fri programvara på tekniska snarare än etiska grunder. Eric Raymond, medgrundare av Open Source Initiative och en av de ledande hackare som ställde sig bakom termen, förklarade i en essä från 1999 med titeln “Shut Up and Show Them the Code” varför han vägrade följa Stallmans politiska väg:

RMS retorik är väldigt lockande för den sorts människor vi är. Vi hackare är tänkare och idealister som lätt svarar på ord som “princip”, “frihet” och “rättigheter”. Även när vi inte håller med om delar av hans program vill vi att RMS retoriska stil ska fungera; vi tycker att den borde fungera; vi tenderar att bli förbryllade och misstroende när den inte fungerar på de 95 procent av människorna som inte är funtade som vi. ⁵

Bland dessa 95 procent, skriver Raymond, finns huvuddelen av företagsledare, investerare och icke-hackande datoranvändare, som genom sin blotta numerär tenderar att avgöra den övergripande riktningen för den kommersiella programvarumarknaden. Utan ett sätt att vinna över dessa människor, menar Raymond, är programmerarna dömda att driva sin ideologi i samhällets utkant:

När RMS insisterar på att vi ska tala om “datoranvändarnas rättigheter” utfärdar han en farligt lockande inbjudan till oss att upprepa gamla misslyckanden. Den inbjudan bör vi avvisa – inte därför att hans principer är fel, utan därför att den sortens språk, tillämpat på programvara, helt enkelt inte övertygar någon annan än oss. Faktum är att det förvirrar och stöter bort de flesta människor utanför vår kultur. ⁶

Stallman avvisar dock Raymonds utgångspunkter:

Raymonds försök att förklara vårt misslyckande är vilseledande eftersom vi inte har misslyckats. Vårt mål är stort, och vi har långt kvar, men vi har också kommit långt.

Raymonds pessimistiska påstående om icke-hackares värderingar är en överdrift. Många icke-hackare bryr sig mer om de politiska frågor vi fokuserar på än om de tekniska fördelar som öppen källkod betonar. Det gäller ofta även politiska ledare, om än inte i alla länder.

Det var de etiska idealen i fri programvara, inte “bättre programvara”, som övertygade presidenterna i Ecuador och Brasilien att låta statliga myndigheter gå över till fri programvara. De är inte nördar, men de förstår frihet.

Men den grundläggande svagheten i argumentet för öppen källkod är enligt Stallman att det leder till svagare slutsatser. Det övertygar många användare om att använda vissa fria program, men ger dem ingen anledning att gå över helt till fri programvara. Det ger dem delvis frihet, men lär dem inte att känna igen den och värdera den som sådan, så de förblir benägna att släppa taget om den och förlora den. Vad händer till exempel när utvecklingen av fri programvara blockeras av ett patent?

De flesta förespråkare för öppen källkod är lika högljudda som Stallman, om inte mer, när det gäller att motsätta sig programvarupatent. Det gäller också de flesta utvecklare av proprietär programvara, eftersom patent hotar deras projekt också. Men Stallman pekar på programvarupatentens tendens att blockera vissa funktioner och ställer där idén om fri programvara mot idén om öppen källkod.

“Det beror inte på att vi saknar talang att göra bättre programvara”, säger Stallman. “Det beror på att vi inte har rätt att göra det. Någon har förbjudit oss att tjäna allmänheten. Så vad kommer att hända när användare stöter på dessa luckor i fri programvara? Om de har övertygats av rörelsen för öppen källkod om att dessa friheter är bra för att de leder till kraftfullare och mer pålitlig programvara, då kommer de sannolikt att säga: ‘Ni levererade inte det ni lovade. Den här programvaran är inte kraftfullare. Den saknar den här funktionen. Ni har ljugit för mig.’ Men om de har kommit att hålla med rörelsen för fri programvara om att friheten är viktig i sig, då kommer de att säga: ‘Hur vågar de där människorna hindra mig från att få både funktionen och min frihet.’ Och med en sådan reaktion kanske vi kan överleva de slag som väntar när patenten exploderar.”

När man ser Stallman framföra sitt politiska budskap personligen är det svårt att se något förvirrande eller frånstötande i det. Stallmans yttre kan te sig avvisande, men hans budskap är logiskt. När en åhörare frågar om förespråkare för fri programvara, genom att avvisa proprietär programvara, förlorar möjligheten att hålla jämna steg med den senaste tekniska utvecklingen, besvarar Stallman frågan utifrån sina egna övertygelser. “Jag tycker att frihet är viktigare än ren teknisk utveckling”, säger han. “Jag skulle alltid välja ett mindre avancerat fritt program framför ett mer avancerat ofritt program, för jag tänker inte ge upp min frihet för något sådant [framsteg]. Min regel är: om jag inte kan dela det med dig, så tar jag det inte.”

För dem som utgår från att etik betyder religion förstärker sådana svar den kvasi-religiösa sidan av Stallmans budskap. Men till skillnad från en jude som håller kosher eller en mormon som vägrar dricka alkohol lyder Stallman inte ett budord, utan vägrar helt enkelt att avstå från sin frihet. Hans tal förklarar de praktiska förutsättningarna för att göra det: ett proprietärt program tar ifrån dig din frihet, så om du vill vara fri måste du avvisa programmet.

Stallman framställer sitt beslut att använda fri programvara i stället för proprietär som en personlig övertygelse som han hoppas att andra också ska komma att dela. Som programvaruevangelist går Stallman inte in för att tvinga ner övertygelserna i halsen på sina lyssnare. Samtidigt lämnar en lyssnare sällan ett Stallman-tal utan att veta var den sanna vägen till programvarurättfärdighet ligger.

Som för att understryka budskapet avbryter Stallman sitt tal med en ovanlig ritual. Han drar upp en svart kåpa ur en plastkasse från en livsmedelsbutik och tar på sig den. Sedan plockar han fram en blank brun datorskiva och lägger den på huvudet. Publiken brister ut i ett förvånat skratt.

“Jag är S:t IGNUcius av Emacs-kyrkan”, säger Stallman och höjer sin högra hand i en låtsasvälsignelse. “Jag välsignar din dator, mitt barn.”

Efter några sekunder övergår skrattet i rungande applåder. När publiken klappar fångar datorskivan på Stallmans huvud upp blänket från en taklampa och skapar en perfekt halo-effekt. På ett ögonblick liknar Stallman en rysk religiös ikon.

“Emacs var från början en textredigerare”, säger Stallman och förklarar utstyrseln. “Så småningom blev det en livsstil för många och en religion för några. Vi kallar den religionen Emacs-kyrkan.”

Numret är ett lättsamt ögonblick av självironi, en humoristisk kontring mot de många människor som kan uppfatta Stallmans form av programvaruaskes som religiös fanatism i förklädnad. Det är också där poängen verkligen landar. Det är som om Stallman, genom att ta på sig kåpan och halon, till sist släpper sina lyssnare fria och säger: “Det är okej att skratta. Jag vet att jag är märklig.” [RMS: Att skratta åt någon för att han är märklig är ohyfsat, och det är inte min avsikt att ursäkta det. Men jag hoppas att människor ska skratta åt min komiska rutin som S:t IGNUcius.]

När vi senare talar om gestalten S:t IGNUcius säger Stallman att han först hittade på den 1996, långt efter att Emacs hade skapats men långt före termen “öppen källkod” och den kamp om ledarskapet i hackergemenskapen som följde. Då ville Stallman, säger han, hitta ett sätt att “driva med sig själv” och påminna lyssnarna om att Stallman, hur envis han än var, inte var den fanatiker som vissa utmålade honom som. Det var först senare, tillägger Stallman, som andra började använda gestalten som ett bekvämt sätt att förstärka hans rykte som programvaruideolog, vilket Eric Raymond gjorde i en intervju 1999 med webbplatsen Linux.com:

När jag säger att RMS noga doserar det han gör försöker jag inte förminska honom eller anklaga honom för brist på uppriktighet. Jag menar att han, som alla goda kommunikatörer, har en teatralisk ådra. Ibland är den medveten – har ni någonsin sett honom i sin S:t IGNUcius-utstyrsel, välsigna programvara med en skivtallrik på huvudet? För det mesta är den omedveten; han har bara lärt sig vilken grad av irriterande stimuli som fungerar, som håller kvar uppmärksamheten utan att (oftast) skrämma bort folk. ⁷

Stallman invänder mot Raymonds analys. “Det är helt enkelt mitt sätt att driva med mig själv”, säger han. “Att andra ser det som något mer än så speglar deras hållning, inte min.”

Samtidigt medger Stallman att han tycker om att spexa. “Skämtar du?” säger han vid ett tillfälle. “Jag älskar att stå i centrum för uppmärksamheten.” För att underlätta den saken säger Stallman att han en gång gick med i Toastmasters, en organisation som hjälper medlemmarna att förbättra sin förmåga att tala offentligt och som Stallman varmt rekommenderar till andra. Han har en scenisk närvaro som de flesta skådespelare skulle vara avundsjuka på och känner samhörighet med gångna tiders varietéartister. Några dagar efter föredraget på Maui High Performance Computing Center anspelar jag på framträdandet på LinuxWorld 1999 och frågar Stallman om han lider av ett Groucho Marx-komplex – det vill säga en ovilja att tillhöra en klubb som skulle vilja ha honom som medlem.⁸ Stallmans svar kommer omedelbart: “Nej, men jag beundrar Groucho Marx på många sätt och har absolut hämtat inspiration från honom i vissa saker jag säger. Men jag har också på vissa sätt inspirerats av Harpo.”

Groucho Marx’ inflytande märks tydligt i Stallmans livslånga förkärlek för ordvitsar. Å andra sidan är ordlekar ett vanligt hackerdrag. Kanske är den mest Groucho-lika sidan av Stallmans personlighet ändå det gravallvar med vilket ordvitsarna levereras. De flesta kommer så smygande – utan minsta antydan till höjt ögonbryn eller uppåtvänd mungipa – att man nästan börjar undra om Stallman skrattar mer åt publiken än publiken skrattar åt honom.

När man ser medlemmarna i publiken på Maui High Performance Computing Center skratta åt S:t IGNUcius-parodin skingras dock sådana farhågor. Det är kanske inte precis ståuppkomik, men Stallman har utan tvekan förmågan att hålla en sal full av ingenjörer kiknande. “Att vara helgon i Emacs-kyrkan kräver inte celibat, men det kräver att man förbinder sig att leva ett liv i moralisk renhet”, säger han till publiken på Maui. “Ni måste driva ut de onda proprietära operativsystemen ur alla era datorer och sedan installera ett helt [heligt] fritt operativsystem. Och sedan måste ni bara installera fri programvara ovanpå det. Om ni gör det åtagandet och lever efter det kan också ni bli helgon i Emacs-kyrkan, och också ni kan få en gloria.”

Numret med S:t IGNUcius slutar med ett kort internt skämt. På de flesta Unix-system och Unix-besläktade avgreningar är det viktigaste konkurrerande programmet till Emacs vi, uttalat vi-ajj, ett textredigeringsprogram utvecklat av den tidigare Berkeleystudenten och nuvarande chefsforskaren på Sun Microsystems Bill Joy. Innan Stallman tar av sig sin “gloria” driver han med rivalen. “Folk frågar mig ibland om det är en synd i Emacs-kyrkan att använda vi”, säger han. “Att använda en fri version av vi är ingen synd; det är botgöring. Så happy hacking.”⁹

Efter en kort frågestund samlas åhörarna kring Stallman. Några ber om autografer. “Jag skriver gärna på den här”, säger Stallman och håller upp en kvinnas utskrift av GNU General Public License, “men bara om du lovar mig att använda termen GNU/Linux i stället för Linux” (när du syftar på systemet) “och säga åt alla dina vänner att göra detsamma.”

Kommentaren bekräftar bara en privat iakttagelse. Till skillnad från andra scenpersonligheter och politiska figurer har Stallman inget “av”-läge. Bortsett från gestalten S:t IGNUcius är ideologen på scen samma ideolog som man möter bakom kulisserna. Senare samma kväll, under en middag där en programmerare nämner sin förkärlek för program med “öppen källkod”, tillrättavisar Stallman sin bordsgranne mellan tuggorna: “Du menar fri programvara. Det är så man bör tala om det.”

Under frågestunden medger Stallman att han ibland spelar pedagogen. “Det finns många som säger: ‘Låt oss först bjuda in människor att gå med i gemenskapen, och sedan lär vi dem om frihet.’ Och det skulle kunna vara en rimlig strategi, men i praktiken är det nästan alla som bjuder in människor till gemenskapen, medan nästan ingen lär dem om frihet när de väl kommit in.”

Resultatet, säger Stallman, är ungefär som en stad i tredje världen. “Du har miljontals människor som flyttar in och bygger kåkstäder, men ingen arbetar med steg två: att få ut dem därifrån. Om du tycker att det är en bra strategi att tala om programvarufrihet, så var med och arbeta med steg två. Det finns gott om människor som redan arbetar med steg ett. Vi behöver fler som arbetar med steg två.”

Att arbeta med “steg två” innebär att understryka att frihet, inte acceptans, är grundfrågan för den fria programvarurörelsen. De som hoppas kunna reformera den proprietära programvaruindustrin inifrån ägnar sig åt ett hopplöst projekt. “Förändring inifrån är riskabel”, säger Stallman. “Om du inte arbetar på Gorbatjovs nivå kommer du att neutraliseras.”

Händer flyger upp. Stallman pekar på en medlem av golftröjegänget. “Utan patent, hur skulle du föreslå att man hanterar kommersiellt spionage?”

“Tja, de där två frågorna har egentligen ingenting med varandra att göra”, säger Stallman.

“Men jag menar om någon vill stjäla ett annat företags programvara.”

Stallman ryggar tillbaka som om han hade fått giftstänk på sig. “Vänta lite”, säger Stallman. “Stjäla? Jag är ledsen, men det finns så mycket fördomar i det påståendet att det enda jag kan säga är att jag avvisar de fördomarna.” Sedan går han över till sakfrågan. “Företag som utvecklar ofri programvara och annat håller en massa affärshemligheter, så det där lär knappast förändras. Förr i tiden – till och med på 1980-talet – var programmerare för det mesta inte ens medvetna om att det fanns programvarupatent och ägnade dem ingen uppmärksamhet. Det som hände var att människor offentliggjorde de intressanta idéerna, och om de inte tillhörde den fria programvarurörelsen höll de de små detaljerna hemliga. Och nu patenterar de själva de breda idéerna och håller de små detaljerna hemliga. Så när det gäller det du beskriver gör patent egentligen varken från eller till.”

“Men om det inte påverkar deras publicering”, kastar sig en annan i publiken in, hans röst dör nästan bort så fort han börjat tala.

“Men det gör det”, säger Stallman. “Deras publicering säger dig att det här är en idé som är förbjuden för resten av gemenskapen i 20 år. Och vad i helvete är det bra för? Dessutom har de skrivit det på ett så svårt sätt, både för att skymma själva idén och för att göra patentet så brett som möjligt, att det i praktiken är värdelöst att titta på den publicerade informationen [i patentet] för att faktiskt lära sig något. Det enda skälet att titta på patent är att få veta de dåliga nyheterna om vad man inte får göra.”

Publiken tystnar. Föredraget, som började 15.15, närmar sig nu snabbt slutsignalen klockan 17.00, och de flesta lyssnarna vrider redan på sig i stolarna, otåliga att komma iväg till helgen. Stallman känner av tröttheten, kastar en blick runt rummet och avrundar snabbt. “Det ser ut som att vi är klara”, säger han och följer upp konstaterandet med ett “första, andra, tredje” likt en auktionsutropare för att locka fram eventuella sista frågor. När ingen räcker upp handen avslutar Stallman med en traditionell avskedsreplik.

“Happy hacking”, säger han.

Slutnoter

¹[RMS: Föreställningen att huden kan vara “svulten på sol” eller att blekhet är “ohälsosam” är farlig desinformation; att hålla sig borta från solen skadar dig inte så länge som du får tillräckligt med vitamin D. Det som skadar huden och till och med kan döda dig är överdriven exponering för solljus.]

²Se “Grateful Dead Time Capsule: 1985-1995 North American Tour Grosses,” http://www.dead101.com/1197.htm.

³Se Evan Leibovitch, “Who’s Afraid of Big Bad Wolves,” ZDNet Tech Update (15 december 2000), http://www.zdnet.com/news/whos-afraid-of-the-big-bad-wolves/298394.

⁴Av berättartekniska skäl har jag tvekat att gå på djupet när jag beskriver Stallmans fullständiga definition av programvarans “frihet”. GNU- projektets webbplats listar fyra grundläggande komponenter:

• Friheten att köra programmet som du vill, för vilket ändamål som helst (frihet 0).
• Friheten att studera programmets källkod och ändra det så att programmet gör det du vill (frihet 1).
• Friheten att distribuera kopior av programmet så att du kan hjälpa din nästa (frihet 2).
• Friheten att distribuera kopior av dina ändrade versioner, så att hela gemenskapen kan dra nytta av dem (frihet 3).

För mer information, se “The Free Software Definition” på http://www.gnu.org/philosophy/free-sw.html.

⁵Se Eric Raymond, “Shut Up and Show Them the Code”, nätessä, (28 juni 1999), http://www.catb.org/~esr/writings/shut-up-and-show-them.html.

⁶Ibid.

⁷Se “Guest Interview: Eric S. Raymond,” Linux.com (18 maj 1999), http://www.linux.com/interviews/19990518/8/.

⁸[RMS: Williams misstolkar Grouchos berömda replik genom att göra den psykologisk. Den var avsedd som en känga mot den öppna antisemitismen i många klubbar, vilket var skälet till att de skulle ha vägrat honom medlemskap. Inte heller jag förstod det förrän min mamma förklarade det för mig. Williams och jag växte upp i en tid då trångsyntheten hade gått under jorden, och det fanns inget behov av att förklä kritiken av den i humor på det sätt Groucho gjorde.]

⁹Gudstjänsten i Emacs-kyrkan har utvecklats vidare sedan 2001. Användare kan nu gå med i kyrkan genom att recitera en trosbekännelse: “There is no system but GNU, and Linux is one of its kernels.” Stallman nämner ibland också den religiösa ceremonin som kallas Foobar Mitzvah, den stora schismen mellan rivaliserande versioner av Emacs och kulten kring Emacs jungfru (vilket syftar på en person som ännu inte har lärt sig använda Emacs). Dessutom har “vi vi vi” identifierats som Odjurets redigerare.

Kapitel 9
GNU General Public License

Våren 1985 hade Richard Stallman levererat GNU-projektets första användbara resultat – en Lisp-baserad version av Emacs för Unix-liknande operativsystem. För att göra den tillgänglig för andra som fri programvara behövde han utveckla ett sätt att släppa den på – i praktiken en uppföljare till Emacs-kommunen.

Spänningen mellan friheten att ändra och författarens förbehåll hade funnits redan före Gosmacs. Den amerikanska upphovsrättslagen från 1976 hade setts över i grunden och utvidgat upphovsrättens rättsliga täckning till att omfatta programvara. Enligt §102(b) i lagen kunde enskilda och företag hävda upphovsrätt på ett programs “uttryck,” men inte på “de faktiska processer eller metoder som förkroppsligas i programmet.”¹

I klartext: lagen behandlade ett program ungefär som en lärobok i algebra – författaren kunde hävda upphovsrätt på texten men inte på de matematiska idéerna eller på den pedagogiska teknik som användes för att förklara dem. Oavsett vad Stallman sade om att återanvända koden i det ursprungliga Emacs var alltså andra programmerare rättsligt i sin fulla rätt att skriva egna implementeringar av Emacs idéer och kommandon, och det gjorde de. Gosmacs var en av drygt 30 imitationer av det ursprungliga Emacs framtagna för olika datorsystem.

Emacs-kommunen gällde bara koden till det ursprungliga Emacs, som Stallman själv hade skrivit. Även om den hade varit rättsligt bindande hade den inte gällt för separat utvecklade imitationer som Gosmacs. Att göra Gosmacs icke-fri var oetiskt enligt den fria programvarurörelsens etiska ideal, eftersom det (som proprietär programvara) inte respekterade användarnas frihet, men den frågan hade inget att göra med var idéerna i Gosmacs hade kommit ifrån.

Enligt upphovsrätten måste programmerare som ville kopiera kod från ett befintligt program (även med ändringar) inhämta tillstånd från den ursprungliga upphovsmannen. Den nya lagen tillämpade upphovsrätten även när upphovsrättsnotiser saknades – även om hackare i allmänhet inte kände till detta – och upphovsrättsnotiserna började också dyka upp.

Stallman såg notiserna som flaggorna hos en invaderande, ockuperande armé. Det var sällsynt med ett program som inte lånade källkod från tidigare program, och ändå hade den amerikanska regeringen med ett enda penndrag gett programmerare och företag den rättsliga makten att förbjuda sådan återanvändning. Upphovsrätten tillförde också en dos formalitet i vad som annars varit ett informellt system. Enkelt uttryckt: konflikter som tidigare avgjorts hackare mot hackare skulle nu avgöras advokat mot advokat. I ett sådant system hade företag, inte hackare, automatiskt övertaget. Vissa såg det som att ta ansvar för kodens kvalitet att sätta sitt namn i en upphovsrättsnotis, men upphovsrättsnotisen har oftast ett företagsnamn, och det finns andra sätt för enskilda att redogöra för vilken kod de skrivit.

Under åren fram till GNU-projektet lade Stallman dock också märke till att upphovsrätten tillät en upphovsman att ge tillstånd för vissa aktiviteter som omfattades av upphovsrätten, och även att förena dem med villkor. “Jag hade sett e-postmeddelanden med upphovsrättsnotiser plus enkla ‘ordagrann kopiering tillåten’-licenser,” minns han. “De var definitivt en inspiration.” Licenserna bar villkoret att själva licensen inte fick avlägsnas. Stallmans idé var att ta det ett par steg längre. En tillståndsnotis skulle till exempel kunna låta användare vidaredistribuera även ändrade versioner, på villkor att de bar samma tillstånd.

Stallman drog alltså slutsatsen att det inte nödvändigtvis var oetiskt att använda upphovsrätt. Det som var dåligt med programvaruupphovsrätt var hur den i regel användes, och var utformad för att användas: för att neka användaren hennes väsentliga friheter. De flesta upphovsmän kunde inte föreställa sig något annat sätt att använda den. Men upphovsrätt kunde användas på ett annat sätt: för att göra ett program fritt och säkerställa dess fortsatta frihet.

Till GNU Emacs 16, tidigt 1985, skrev Stallman ett utkast till en upphovsrättsbaserad licens som gav användarna rätt att göra och distribuera kopior. Den gav dem också rätt att göra och distribuera ändrade versioner, men bara under samma licens. De kunde inte utöva upphovsrättens obegränsade makt över sina ändrade versioner, så de kunde inte göra dem proprietära så som Gosmacs var. Och de var tvungna att göra källkoden tillgänglig. Villkoren täppte till det juridiska kryphål som annars skulle ha tillåtit restriktiva, icke-fria versioner av GNU Emacs att uppstå.

Även om den var till hjälp när det gällde att kodifiera Emacs-kommunens sociala kontrakt förblev den tidiga GNU Emacs-licensen för “informell” för sitt syfte, säger Stallman. Strax efter att Free Software Foundation bildats började han arbeta på en mer vattentät version, i samråd med de andra styrelseledamöterna och med de jurister som hade hjälpt till att starta stiftelsen.

Mark Fischer, en upphovsrättsjurist i Boston som inledningsvis gav Stallman juridisk rådgivning, minns att han diskuterade licensen med Stallman under den här tiden. “Richard hade väldigt bestämda uppfattningar om hur den skulle fungera,” säger Fischer. “Han hade två principer. Den första var att göra programvaran så absolut öppen som möjligt.” (När Fischer sade detta verkar han ha påverkats av anhängare av öppen källkod; Stallman har aldrig strävat efter att göra programvara “open.”) “Den andra var att uppmuntra andra att anta samma licensieringsmetod.” Kraven i licensen var utformade för det andra målet.

Det skulle dröja innan den revolutionerande karaktären hos det sistnämnda villkoret gick upp för folk. Vid den tiden, säger Fischer, såg han helt enkelt GNU Emacs-licensen som en enkel byteshandel. Den satte ett pris på användningen av GNU Emacs. I stället för pengar tog Stallman betalt i form av tillgång till användarnas egna senare ändringar. Med det sagt minns Fischer licensvillkoren som unika.

“Jag tycker att det var, om inte unikt, så åtminstone mycket ovanligt vid den tiden att be andra att acceptera priset,” säger han.

När Stallman formade GNU Emacs-licensen gjorde han en stor förändring i den gamla Emacs-kommunens informella grundsatser. Där han tidigare hade krävt att kommunens medlemmar skulle skicka honom alla ändringar de skrev krävde Stallman nu bara att de skulle föra källkod och frihet vidare närhelst de själva valde att vidaredistribuera programmet. Med andra ord: programmerare som bara ändrade Emacs för privat bruk behövde inte längre skicka tillbaka källkodsändringarna till Stallman. I en sällsynt ändring av den fria programvarans doktrin sänkte Stallman “prislappen” för fri programvara. Användarna kunde utveckla nytt utan att Stallman tittade över axeln på dem och distribuera sina versioner bara när de själva ville, så länge alla kopior kom med tillstånd för mottagarna att vidareutveckla och vidaredistribuera dem.

Stallman säger att förändringen drevs av hans eget missnöje med Storebrorsaspekten i den ursprungliga Emacs-kommunens sociala kontrakt. Hur användbart han än tyckt det var att alla skickade honom sina ändringar kom han till insikt om att det var orättvist att kräva det.

“Det var fel att kräva att folk publicerade alla ändringar,” säger Stallman. “Det var fel att kräva att de skickades till en privilegierad utvecklare. Den sortens centralisering och privilegiering av en person var inte förenlig med ett samhälle där alla hade lika rättigheter.”

GNU Emacs General Public License debuterade i en version av GNU Emacs 1985. Efter släppet välkomnade Stallman synpunkter från hackergemenskapen i stort om hur licensens språk kunde förbättras. En hackare som nappade på erbjudandet var den blivande programvaruaktivisten John Gilmore, som då arbetade som konsult åt Sun Microsystems. Som del av sitt konsultuppdrag hade Gilmore portat Emacs till SunOS, företagets interna version av Unix. Under arbetet hade Gilmore publicerat den ändrade versionen under GNU Emacs-licensen. I stället för att se licensen som ett problem såg Gilmore den som ett klart och kortfattat uttryck för hackeretosen. “Fram tills dess var de flesta licenser väldigt informella,” minns Gilmore.

Som exempel på informaliteten lyfter Gilmore fram upphovsrättslicensen från mitten av 1980-talet för trn, ett nyhetsläsningsprogram skrivet av Larry Wall – en hackare som senare skulle bli berömd som skapare av både Unix-verktyget “patch” och skriptspråket Perl. I hopp om att hitta en balans mellan vanlig hackarcourtoisie och en upphovsmans rätt att bestämma över kommersiell publicering använde Wall programmets medföljande upphovsrättsnotis som plattform för en redaktionell kommentar.

Copyright (c) 1985, Larry Wall
You may copy the trn kit in whole or in part as long as you don’t try to make money off it, or pretend that you wrote it.²

Sådana formuleringar speglade hackeretosen men visade också hur svårt det var att översätta dess lösa, informella natur till upphovsrättens stela, juridiska språk. När Stallman skrev GNU Emacs-licensen gjorde han mer än att stänga den flyktväg som tillät proprietära avgreningar. Han uttryckte hackeretosen på ett sätt som var begripligt för både jurister och hackare.

Det dröjde inte länge, säger Gilmore, innan andra hackare började diskutera hur man kunde “porta” GNU Emacs-licensen till sina egna program. Efter ett samtal på Usenet skickade Gilmore ett e-postmeddelande till Stallman i november 1986 med förslag på en ändring:

You should probably remove “EMACS” from the license and replace it with “SOFTWARE” or something. Soon, we hope, Emacs will not be the biggest part of the GNU system, and the license applies to all of it.³

Gilmore var inte den enda som föreslog ett mer allmänt angreppssätt. I slutet av 1986 arbetade Stallman själv med GNU-projektets nästa stora milstolpe, källkodsfelsökaren GDB. För att släppa den behövde han ändra GNU Emacs-licensen så att den i stället gällde GDB. Det var inget stort arbete, men det var en öppning för möjliga fel. År 1989 listade Stallman ut hur man tog bort de specifika hänvisningarna till Emacs och uttryckte kopplingen mellan programkoden och licensen enbart i programmets källkodsfiler. På så sätt kunde vilken utvecklare som helst tillämpa licensen på sitt program utan att ändra själva licensen. GNU General Public License, eller GNU GPL, var född. GNU-projektet gjorde den snart till officiell licens för alla befintliga GNU-program.

När GPL publicerades följde Stallman programvarukonventionen att använda decimaltal för mindre ändringar och heltal för större. Den första versionen, 1989, fick beteckningen Version 1.0. Licensen inleddes med en text som beskrev dess politiska avsikter:

The General Public License is designed to make sure that you have the freedom to give away or sell copies of free software, that you receive source code or can get it if you want it, that you can change the software or use pieces of it in new free programs; and that you know you can do these things.

To protect your rights, we need to make restrictions that forbid anyone to deny you these rights or to ask you to surrender the rights. These restrictions translate to certain responsibilities for you if you distribute copies of the software, or if you modify it.⁴

Betraktad som hack hör GPL till Stallmans bästa. Den skapade ett system för gemensamt ägande inom upphovsrättslagens normalt proprietära ramar. Ännu viktigare: den blottlade den intellektuella likheten mellan juridisk kod och programkod. Implicit i GPL:s inledning låg ett djupt budskap: i stället för att betrakta upphovsrätten med misstänksamhet borde hackare se den som ett farligt system som kunde hackas.

“GPL utvecklades på ungefär samma sätt som vilket annat fritt program som helst, med en stor gemenskap som diskuterade struktur, respektfull eller respektlös efterlevnad, behov av justeringar och till och med milda kompromisser för bredare acceptans,” säger Jerry Cohen, en annan jurist som rådgav Stallman efter att Fischer slutat. “Processen fungerade väldigt bra, och GPL har i sina olika versioner gått från en utbredd skeptisk och ibland fientlig reaktion till en bred acceptans.”

I en intervju i tidskriften BYTE 1986 sammanfattade Stallman GPL i färgstarka ordalag. Utöver att proklamera hackervärderingar sade Stallman att läsare också skulle “se det som en form av intellektuell jujutsu, där det rättssystem som programhamstrarna byggt upp vänds mot dem.”⁵ Flera år senare skulle Stallman beskriva GPL:s tillkomst i mindre fientliga ordalag. “Jag tänkte på frågor som på ett sätt var etiska och på ett sätt politiska och på ett sätt juridiska,” säger han. “Jag var tvungen att försöka göra det som det rättssystem vi lever i kunde bära. I andemeningen var uppgiften att lagstifta grunden för ett nytt samhälle, men eftersom jag inte var någon regering kunde jag inte faktiskt ändra några lagar. Jag var tvungen att försöka göra det genom att bygga ovanpå det befintliga rättssystemet, som inte var utformat för något i stil med det här.”

Ungefär vid den tid då Stallman grubblade över de etiska, politiska och juridiska frågor som hängde ihop med fri programvara skickade en kalifornisk hackare vid namn Don Hopkins honom en handbok för mikroprocessorn 68000. Hopkins, Unix-hackare och sciencefictionentusiast som Stallman, hade lånat handboken av Stallman en tid tidigare. Som tack dekorerade Hopkins returkuvertet med ett antal klistermärken han skaffat på en lokal sciencefictionkongress. Ett klistermärke fångade särskilt Stallmans uppmärksamhet. Det stod “Copyleft (L), All Rights Reversed.” Inspirerad av märket gav Stallman smeknamnet “Copyleft” till den juridiska teknik som GNU Emacs-licensen (och senare GNU GPL) använde, skämtsamt symboliserat av ett spegelvänt “C” i en cirkel. Med tiden blev smeknamnet allmän terminologi hos Free Software Foundation för varje upphovsrättslicens som “gör ett program till fri programvara och kräver att alla ändrade och utökade versioner av programmet också är fri programvara.”

Den tyske sociologen Max Weber hävdade en gång att alla stora religioner bygger på “rutinisering” eller “institutionalisering” av karisma. Varje framgångsrik religion, hävdade Weber, omvandlar karisman eller budskapet hos den ursprungliga religiösa ledaren till en social, politisk och etisk apparat som lättare kan översättas mellan kulturer och tider.

Även om GNU GPL inte är religiös i egentlig mening är den förvisso ett intressant exempel på “rutiniseringsprocessen” i verksamhet i den moderna, decentraliserade programvaruutvecklingens värld. Sedan den presenterades har programmerare och företag som i övrigt uppvisat föga lojalitet eller trohet mot Stallman villigt accepterat GPL-uppgörelsen fullt ut. Tusentals har också accepterat GPL som en förebyggande skyddsmekanism för sina egna program. Även de som avvisar GPL:s villkor som alltför begränsande erkänner dess inflytande.

En hackare som föll i den senare gruppen var Keith Bostic, anställd vid University of California vid tiden för GPL 1.0-släppet. Bostics avdelning, Computer Systems Research Group (CSRG), hade varit inblandad i Unix-utveckling sedan slutet av 1970-talet och stod bakom många centrala delar av Unix, däribland nätverksprotokollet TCP/IP – hörnstenen i modern Internetkommunikation. Mot slutet av 1980-talet började AT&T, Unix-programvarans ursprunglige ägare, fokusera på att kommersialisera Unix och började se till Berkeley Software Distribution (BSD) – den akademiska version av Unix som utvecklats av Bostic och hans kollegor i Berkeley – som en nyckelkälla till kommersiell teknik.

Koden som Bostic och hans vänner skrev var otillgänglig för nästan alla, eftersom den var sammanflätad med proprietär AT&T-kod. Berkeley-distributionerna var därför bara tillgängliga för institutioner som redan hade en Unix-källkodslicens från AT&T. När AT&T höjde sina licensavgifter blev det arrangemang som först hade verkat harmlöst (för dem som bara tänkte på den akademiska världen) allt tyngre, även där. För att kunna använda Berkeleys kod i GNU skulle Stallman behöva övertyga Berkeley att separera den från AT&T:s kod och släppa den som fri programvara. År 1984 eller 1985 träffade han ledarna för BSD-arbetet och påpekade att AT&T inte var någon välgörenhetsorganisation och att det inte var rimligt för ett universitet att i praktiken skänka sitt arbete till AT&T. Han bad dem separera ut sin kod och släppa den som fri programvara.

Bostic, anställd 1986, hade tagit sig an det personliga projektet att porta den senaste BSD till datorn PDP-11. Det var under den här perioden, säger Bostic, som han kom i närkontakt med Stallman under Stallmans sporadiska besök på västkusten. “Jag minns levande hur jag satt och argumenterade om upphovsrätt med Stallman medan han arbetade på lånade arbetsstationer på CSRG,” säger Bostic. “Vi gick ut och åt efteråt och fortsatte argumentera om upphovsrätt över middagen.”

Argumenten fick till slut fäste, om än inte på det sätt Stallman skulle ha föredragit. I juni 1989 hade Berkeley separerat sin nätverkskod från resten av det AT&T-ägda operativsystemet och börjat distribuera den under en upphovsrättsbaserad fri licens. Licensvillkoren var liberala. Allt en licenstagare behövde göra var att nämna universitetet i annonser där härledda program marknadsfördes.⁶ Till skillnad från GPL tillät licensen proprietära avgreningar. Ett problem begränsade användningen av BSD Networking-släppet: det var inget komplett operativsystem, bara de nätverksrelaterade delarna av ett. Även om koden skulle vara ett betydande bidrag till vilket fritt operativsystem som helst kunde den vid den tiden bara köras tillsammans med annan, proprietärlicensierad kod.

Under de följande åren arbetade Bostic och andra anställda vid University of California med att ersätta de saknade komponenterna och göra BSD till ett komplett, fritt vidaredistribuerbart operativsystem. Även om ansträngningen försenades av en rättslig utmaning från Unix Systems Laboratories – AT&T-avknoppningen som behållit äganderätten till Unix-koden – skulle den till slut bära frukt i början av 1990-talet. Redan innan dess hade många av Berkeleys nätverksverktyg hittat sin väg in i Stallmans GNU-system.

“Jag tror det är osannolikt att vi någonsin skulle ha kört så hårt som vi gjorde utan GNU:s inflytande,” säger Bostic i efterhand. “Det var helt klart något där de pressade på och där vi gillade idén.”

I slutet av 1980-talet började GPL utöva en gravitationsverkan på den fria programvarugemenskapen. Ett program behövde inte bära GPL för att kvalificera sig som fri programvara – BSD-nätverksverktygen är ett exempel – men att lägga ett program under GPL sände ett tydligt budskap. “Jag tror att själva existensen av GPL inspirerade folk att tänka igenom om de höll på med fri programvara, och hur de skulle licensiera den,” säger Bruce Perens, skapare av Electric Fence (ett populärt Unix-verktyg) och framtida ledare för Debian GNU/Linux-utvecklingsteamet. Några år efter GPL:s släpp säger Perens att han bestämde sig för att släppa Electric Fences hembyggda licens till förmån för Stallmans juristgranskade upphovsrättslicens. “Det gick faktiskt ganska enkelt,” minns Perens.

Rich Morin, programmeraren som inledningsvis hade betraktat Stallmans GNU-tillkännagivande med en viss skepsis, minns hur imponerad han blev av den programvara som började samlas under GPL-paraplyet. Som ledare för en SunOS-användargrupp hade en av Morins huvuduppgifter under 1980-talet varit att skicka ut distributionsband med de bästa freeware- eller fria programvarorna. Jobbet innebar ofta att ringa upp de ursprungliga programupphovsmännen för att verifiera om deras program var upphovsrättsskyddade eller om de hade lagts i det fria. Runt 1989, säger Morin, började han märka att de bästa programmen oftast låg under GPL. “Som programdistributör visste jag, så snart jag såg ordet GPL, att jag kunde gå i mål,” minns Morin.

För att kompensera för det tidigare besväret med att sätta samman distributionsband åt Sun User Group tog Morin ut en expeditionsavgift av mottagarna. När programmen nu gick över till GPL fick Morin plötsligt ihop sina band på halva tiden, och gjorde en nätt vinst på det. Morin såg en kommersiell möjlighet och gjorde om sin hobby till ett företag: Prime Time Freeware.

Sådan kommersiell användning var helt förenlig med den fria programvarans målsättning. “När vi talar om fri programvara avser vi frihet, inte pris,” skrev Stallman i GPL:s inledning. I slutet av 1980-talet hade han förfinat det till en enklare minnesregel: “Tänk inte gratis öl – tänk yttrandefrihet.”

För det mesta struntade näringslivet i Stallmans vädjanden. Ändå var den frihet som förknippades med fri programvara, för några få entreprenörer, samma frihet som förknippades med fria marknader. Ta bort programvaruägandet ur den kommersiella ekvationen, och man hade en situation där även det minsta programvaruföretag fritt kunde konkurrera mot storbolag som IBM och DEC.

En av de första entreprenörerna som tog fasta på idén var Michael Tiemann, programmerare och forskarstuderande vid Stanford University. Under 1980-talet hade Tiemann följt GNU-projektet som en blivande jazzmusiker följer en favoritartist. Först med släppet av GNU C Compiler (GCC) 1987 började han dock förstå den fria programvarans fulla potential. Tiemann kallar GCC för en “bomb” och säger att programmets blotta existens underströk Stallmans beslutsamhet som programmerare.

“Precis som varje författare drömmer om att skriva den stora amerikanska romanen talade varje programmerare på 80-talet om att skriva den stora amerikanska kompilatorn,” minns Tiemann. “Plötsligt hade Stallman gjort det. Det var mycket ödmjukande.”

“Om du talar om en enda felpunkt – GCC var det,” instämmer Bostic. “Ingen hade en kompilator på den tiden, innan GCC dök upp.”

I stället för att konkurrera med Stallman bestämde sig Tiemann för att bygga ovanpå hans arbete. Den ursprungliga versionen av GCC låg på 110 000 rader kod, men Tiemann minns programmet som förvånansvärt lätt att förstå. Så lätt, faktiskt, att Tiemann säger att det tog honom mindre än fem dagar att behärska och ytterligare en vecka att porta programvaran till en ny hårdvaruplattform, National Semiconductors mikrochip 32032. Under det följande året började Tiemann leka med källkoden och skapade den första “native”- eller direktkompilatorn för programmeringsspråket C++ genom att utöka GCC så att det hanterade både C++ och C. (Den befintliga, proprietära C++-implementeringen fungerade genom att konvertera koden till C och sedan köra resultatet genom en C-kompilator.) En dag, under en föreläsning om programmet vid Bell Labs, stötte Tiemann på några AT&T-utvecklare som kämpade för att åstadkomma samma sak.

“Det var omkring 40 eller 50 personer i rummet, och jag frågade hur många som arbetade på den native-kompilatorn,” minns Tiemann. “Min värd sade att informationen var konfidentiell men tillade att om jag tittade mig omkring i rummet kunde jag nog få en ganska god uppfattning.”

Det dröjde inte länge, säger Tiemann, innan polletten trillade ner. “Jag hade arbetat på det projektet i sex månader,” säger Tiemann. “Jag tänkte bara för mig själv: vare sig det är jag eller koden så är det här en nivå av effektivitet som den fria marknaden borde vara beredd att belöna.”

Tiemann fann ytterligare inspiration i GNU-manifestet: samtidigt som det fördömde de proprietära programvaruleverantörernas girighet uppmuntrade det också företag att, så länge de respekterade användarnas frihet, använda och vidaredistribuera fri programvara i sin kommersiella verksamhet. Genom att ta bort monopolets makt ur den kommersiella programvarufrågan gör GPL det möjligt även för små företag att konkurrera på tjänstesidan, från enkel teknisk support till utbildning och utveckling av fria program för specifika kundbehov.

I en essä från 1999 minns Tiemann Manifestets verkan. “Det lästes som en socialistisk polemik, men jag såg något annat. Jag såg en affärsplan i förklädnad.”⁷

Affärsplanen var inte ny; Stallman försörjde sig i slutet av 80-talet på att göra detta i liten skala. Men Tiemann ämnade ta det till en ny nivå. Tillsammans med John Gilmore och David Vinayak Wallace startade Tiemann en programvarukonsultfirma inriktad på att anpassa GNU-program. Företaget döptes till Cygnus Support (“Cygnus” var informellt en rekursiv akronym för “Cygnus, Your GNU Support”) och undertecknade sitt första utvecklingskontrakt i februari 1990. Vid årets slut hade företaget 725 000 dollar i support- och utvecklingskontrakt.

Det kompletta GNU-operativsystem som Stallman föreställt sig krävde mer än programutvecklingsverktyg. Under 1990-talet utvecklade GNU också en kommandoradstolk eller “skal,” som var en utökad ersättning för Bourne Shell (skriven av FSF-anställde Brian Fox, och av Stallman döpt till Bourne Again Shell, eller BASH), liksom PostScript-tolken Ghostscript, dokumentationsläsarplattformen Texinfo, C-biblioteket som C-program behöver för att köra och för att tala med systemets kärna, kalkylbladsprogrammet Oleo (“bättre för dig än det dyrare kalkylbladet”) och till och med ett rätt bra schackspel. Det var dock oftast GNU:s programutvecklingsverktyg som intresserade programmerare mest.

GNU Emacs, GDB och GCC var “de tre stora” bland utvecklarverktygen, men de var inte de enda som utvecklades av GNU-projektet på 80-talet. År 1990 hade GNU också tagit fram GNU-versioner av byggstyrverktyget Make, parsergeneratorn YACC (omdöpt till Bison) och awk (omdöpt till gawk), samt dussintals till. Liksom GCC var GNU-programmen oftast utformade för att köras på flera system, inte bara en enda leverantörs plattform. När Stallman och hans medarbetare gjorde programmen mer flexibla gjorde de dem ofta också mer användbara.

Prime Time Freewares Morin minns GNU:s universalistiska angreppssätt och lyfter fram ett värdelöst men livsviktigt programvarupaket vid namn GNU Hello, som fungerar som exempel för att visa programmerare hur man paketerar ett program för GNU på rätt sätt. “Det är hello world-programmet, som består av fem rader C, paketerat som om det vore en GNU-distribution,” säger Morin. “Och så har det Texinfo-grejerna och configure-grejerna. Det har allt det andra mjukvarutekniska klistret som GNU-projektet har tagit fram för att paket ska kunna portas smidigt till alla dessa olika miljöer. Det är oerhört viktigt arbete, och det påverkar inte bara all [Stallmans] programvara, utan också all annan GNU-projektprogramvara.”

Enligt Stallman var tekniska förbättringar av Unix-komponenterna sekundära jämfört med att ersätta dem med fri programvara. “För varje del kanske jag hittar ett sätt att förbättra den, kanske inte,” sade Stallman till BYTE. “Till viss del får jag fördelen av återimplementation, vilket gör många system mycket bättre. Till viss del är det för att jag har varit i branschen länge och arbetat på många andra system. Jag har därför många idéer [som jag lärt mig från dem] att bidra med.”⁸

Icke desto mindre, när GNU-verktygen satte sitt avtryck i slutet av 1980-talet, blev Stallmans rykte för designnoggrannhet – slipat vid AI Lab – snart legendariskt i hela programutvecklargemenskapen.

Jeremy Allison, Sun-användare under slutet av 1980-talet och en programmerare som var på väg att driva sitt eget fria programvaruprojekt, Samba, på 1990-talet, minns det ryktet med ett skratt. I slutet av 1980-talet började Allison använda Emacs. Inspirerad av programmets gemenskapsbaserade utvecklingsmodell säger Allison att han skickade in en liten kodsnutt, bara för att få den avvisad av Stallman.

“Det var som en rubrik i The Onion,” säger Allison. “‘Barnens böner till Gud besvarade: Nej.’”

Allt eftersom GNU-projektet rörde sig från framgång till framgång med skapandet av program och bibliotek på användarnivå sköt det upp utvecklingen av kärnan, det centrala “trafikpolis”-programmet som styr andra programs åtkomst till processorn och alla maskinresurser.

Liksom med flera andra stora systemkomponenter sökte Stallman en rivstart för kärnutvecklingen genom att leta efter ett befintligt program att anpassa. En genomgång av GNU-projektets “GNUsletters” från slutet av 1980-talet visar att det angreppssättet, liksom det första försöket att bygga GCC ovanpå Pastel, hade sina problem. En GNUsletter från januari 1987 rapporterade GNU-projektets avsikt att göra om TRIX, en kärna utvecklad vid MIT. Stallman försökte dock aldrig faktiskt göra det, eftersom han arbetade med GCC vid den tidpunkten; senare drog han slutsatsen att TRIX skulle kräva för mycket förändring för att vara en bra startpunkt. I februari 1988, enligt ett nyhetsbrev från samma månad, hade GNU-projektet flyttat sina kärnplaner till Mach, en lättviktig “mikrokärna” utvecklad vid Carnegie Mellon. Mach var då inte fri programvara, men dess utvecklare hade privat sagt att de skulle befria den; när det skedde, 1990, kunde GNU-projektets kärnutveckling verkligen komma igång.⁹

Förseningarna i kärnutvecklingen var bara ett av många bekymmer som tyngde Stallman under den här perioden. År 1989 stämde Lotus Development Corporation två rivaliserande programvaruföretag, Paperback Software International och Borland, för att ha kopierat menykommandon från Lotus populära kalkylbladsprogram 1-2-3. Lotus stämning, i kombination med Apple-Microsoft-striden om “look and feel,” hotade GNU-systemets framtid. Även om ingen av stämningarna angrep GNU-projektet direkt hotade båda rätten att utveckla programvara som var kompatibel med befintliga program – och det var många GNU-program. Rättstvisterna riskerade att få en hämmande effekt på hela programutvecklingskulturen. Stallman, fast besluten att göra något, satte tillsammans med några professorer in en annons i The Tech (MIT:s studenttidning) som sågade stämningarna och uppmanade till bojkott av både Lotus och Apple. Han följde sedan upp annonsen genom att hjälpa till att organisera en grupp för att protestera mot företagen bakom stämningarna. Gruppen, som kallade sig League for Programming Freedom, höll protester utanför Lotus huvudkontor.

Protesterna var anmärkningsvärda.¹⁰

De dokumenterar programvaruindustrins föränderliga natur. Applikationer hade i tysthet ersatt operativsystem som företagens främsta slagfält. I sin oavslutade strävan att bygga ett fritt operativsystem verkade GNU-projektet hopplöst omodernt för dem vars främsta värden var mode och framgång. Faktum är att själva det förhållandet att Stallman ansett det nödvändigt att sätta samman en helt ny grupp ägnad åt att bekämpa “look and feel”-stämningarna fick vissa iakttagare att tro att FSF hade blivit föråldrat.

Stallman hade dock ett strategiskt skäl att starta en separat organisation för att bekämpa införandet av nya monopol på programvaruutveckling: så att även proprietära programvaruutvecklare skulle gå med. Att utvidga upphovsrätten till att täcka gränssnitt skulle hota många proprietära programvaruutvecklare lika mycket som många fria programvaruutvecklare. De proprietära utvecklarna skulle sannolikt inte stödja Free Software Foundation, men det fanns, avsiktligt, inget i League for Programming Freedom som skulle stöta bort dem. Av samma skäl lämnade Stallman över ledarskapet för LPF till andra så snart det var möjligt.

År 1990 bekräftade John D. och Catherine T. MacArthur Foundation Stallmans genistatus genom att tilldela honom ett MacArthur-stipendium – det så kallade “genistipendiet” – motsvarande 240 000 dollar under fem år. Stiftelsen anger inte någon anledning till sina beviljningar, men detta sågs som en belöning för att han startat GNU-projektet och gett röst åt den fria programvarans filosofi. Stipendiet lättade en rad kortsiktiga bekymmer för Stallman. Det gjorde det till exempel möjligt för honom att lägga ner det konsultarbete han försörjt sig på under 80-talet och ägna mer tid åt saken fri programvara.

Utmärkelsen gjorde det också möjligt för Stallman att registrera sig för att rösta på normalt sätt. År 1985 lämnade en brand i huset där Stallman bodde honom utan officiell bostadsadress. Branden täckte också de flesta av hans böcker med aska, och försöken att rengöra de “smutsiga böckerna” gav inte tillfredsställande resultat. Från den tiden bodde han som “husockupant” på 545 Technology Square och var tvungen att rösta som “hemlös.”¹¹ “[Valnämnden i Cambridge] ville inte godta den som min adress,” skulle Stallman senare minnas. “En tidningsartikel om MacArthur-stipendiet nämnde adressen, och då lät de mig registrera mig.”¹²

Viktigast var att MacArthur-stipendiet gav Stallman uppmärksamhet i pressen och inbjudningar att föreläsa, vilket han använde för att sprida budskapet om GNU, fri programvara och faror som “look and feel”-stämningar och programvarupatent.

Intressant nog skulle fullbordandet av GNU-systemet härröra från en av dessa resor. I april 1991 besökte Stallman Tekniska högskolan i Helsingfors, Finland. Bland åhörarna fanns 21-årige Linus Torvalds, som just hade börjat utveckla Linux-kärnan – den fria kärna som skulle komma att fylla GNU-systemets kvarvarande huvudlucka.

Torvalds, som då var student vid närbelägna Helsingfors universitet, betraktade Stallman med road förvåning. “Jag såg, för första gången i mitt liv, den stereotypa långhåriga, skäggiga hackertypen,” minns Torvalds i sin självbiografi Just for Fun från 2001. “Sådana har vi inte många av i Helsingfors.”¹³

Även om han inte var särskilt intresserad av den “sociopolitiska” sidan av Stallmans sak uppskattade Torvalds likväl en aspekt av dess underliggande logik: ingen programmerare skriver felfri kod. Även när användare inte vill anpassa ett program till sina egna preferenser finns det alltid förbättringar att göra. Genom att dela programvara sätter hackare programmets förbättring före individuella motiv som girighet eller självgodhet.

Liksom många programmerare i sin generation hade Torvalds inte lärt sig på stordatorer som IBM 7094 utan på en brokig blandning av hembyggda datorsystem. Som universitetsstudent hade Torvalds tagit klivet från PC-programmering till Unix på universitetets MicroVAX. Den stegvisa utvecklingen hade gett Torvalds ett annat perspektiv på hindren för maskintillgång. För Stallman var de främsta hindren byråkrati och privilegier. För Torvalds var de främsta hindren geografi och den bistra Helsingforsvintern. Tvingad att traska över universitetsområdet bara för att logga in på sitt Unix-konto började Torvalds snart leta efter ett sätt att logga in från den varma tryggheten i sin studentlägenhet utanför campus.

Torvalds använde Minix, ett lättviktigt icke-fritt system utvecklat som läroexempel av den nederländske universitetsprofessorn Andrew Tanenbaum.¹⁴ I det ingick den icke-fria Free University Compiler Kit, plus verktyg av det slag som Tanenbaum 1983 hånfullt hade bjudit in Stallman att skriva.¹⁵

Minix fick plats inom minnesbegränsningarna hos Torvalds 386-PC, men det var mer avsett att studeras än att användas. Minix saknade också funktionen terminalemulering, som skulle härma en typisk displayterminal och på så sätt göra det möjligt för Torvalds att logga in på MicroVAX:en hemifrån.

I början av 1991 började Torvalds skriva ett terminalemuleringsprogram. Han använde Minix för att utveckla sin emulator, men emulatorn körde inte på Minix – det var ett fristående program. Sedan gav han den funktioner för att komma åt diskfiler i Minix filsystem. Vid den här tiden beskrev Torvalds sitt arbete som “terminalemuleringsprogrammens GNU/Emacs.”¹⁶

Eftersom Minix saknade många viktiga funktioner började Torvalds utvidga sin terminalemulator till en kärna jämförbar med Minix, med skillnaden att den var monolitisk. Torvalds kände sig ambitiös och bad en Minix-nyhetsgrupp om kopior av POSIX-standarderna – specifikationerna för en Unix-kompatibel kärna.¹⁷ Några veckor senare, efter att ha satt ihop sin kärna med några GNU-program och anpassat dem för att fungera med den, lade Torvalds ut ett meddelande som påminde om Stallmans ursprungliga GNU-inlägg från 1983:

Hello everybody out there using minix –

I’m doing a (free) operating system (just a hobby, won’t be big and professional like gnu) for 386 (486) AT clones. This has been brewing since April, and is starting to get ready. I’d like any feedback on things people like/dislike in minix, as my OS resembles it somewhat (same physical layout of the file-system (due to practical reasons) among other things). I’ve currently ported bash (1.08) and gcc (1.40)…¹⁸

Inlägget drog till sig en handfull svar, och inom en månad hade Torvalds lagt ut version 0.01 av sin kärna – den tidigaste version som var lämplig för extern granskning – på en FTP-plats på Internet. På vägen dit behövde Torvalds hitta ett namn för den nya kärnan. På sin egen PC-hårddisk hade han sparat programmet som Linux, ett namn som hedrade programvarukonventionen att ge varje Unix-variant ett namn som slutade på bokstaven X. Torvalds tyckte att namnet var för “självupptaget” och ändrade det till Freax, bara för att administratören på FTP-platsen skulle byta tillbaka det.

Torvalds sade att han skrev ett fritt operativsystem, och hans jämförelse med GNU visar att han menade ett komplett system. Men vad han faktiskt skrev var en kärna, rätt och slätt. Torvalds hade inget behov av att skriva mer än kärnan, eftersom, som han visste, de andra nödvändiga komponenterna redan fanns, tack vare utvecklarna av GNU och andra fria programvaruprojekt. Eftersom GNU-projektet ville använda dem alla i GNU-systemet hade det av nödvändighet fått dem att fungera tillsammans. Medan Torvalds fortsatte att utveckla kärnan fick han (och senare hans medarbetare) programmen att fungera med den också.

Till en början var Linux inte fri programvara: licensen den bar kvalificerade sig inte som fri, eftersom den inte tillät kommersiell distribution. Torvalds oroade sig för att något företag skulle kasta sig över projektet och ta Linux ifrån honom. Men i takt med att den växande GNU/Linux-kombinationen ökade i popularitet insåg Torvalds att försäljning av kopior skulle vara nyttig för gemenskapen, och han började känna sig mindre orolig för ett eventuellt övertagande.¹⁹ Det fick honom att ompröva licensieringen av Linux.

Varken att kompilera Linux med GCC eller att köra GCC med Linux krävde juridiskt att han släppte Linux under GNU GPL, men Torvalds användning av GCC innebar för honom en viss skyldighet att låta andra användare låna tillbaka. Som Torvalds senare skulle uttrycka det: “Jag hade lyft mig upp på jättars axlar.”²⁰ Inte överraskande började han fundera på vad som skulle hända när andra vände sig till honom för motsvarande stöd. Ett årtionde efter beslutet ekar Torvalds Free Software Foundations Robert Chassell när han sammanfattar sina dåtida tankar:

Du lägger sex månader av ditt liv på den här grejen, och du vill göra den tillgänglig och du vill få ut något av den, men du vill inte att folk ska utnyttja den. Jag ville att folk skulle kunna se [Linux] och göra ändringar och förbättringar hur mycket de ville. Men jag ville också vara säker på att det jag fick ut var att få se vad de gjorde. Jag ville alltid ha tillgång till källkoden så att om de gjorde förbättringar kunde jag själv dra nytta av dem.²¹

När det var dags att släppa version 0.12 av Linux, den första som fungerade fullt ut med GCC, bestämde sig Torvalds för att slå sig ihop med den fria programvarurörelsen. Han kastade den gamla Linux-licensen och ersatte den med GPL. Inom tre år kunde Linux-utvecklarna släppa version 1.0 av kärnan Linux; den fungerade smidigt med det nästan kompletta GNU-system som bestod av program från GNU-projektet och andra håll. I praktiken hade de fullbordat GNU-operativsystemet genom att lägga till Linux i det. Det resulterande systemet var i grunden GNU plus Linux. Torvalds och hans vänner kallade det dock förvirrande nog bara “Linux.”

År 1994 hade det sammansatta systemet förtjänat nog med respekt i hackervärlden för att få vissa iakttagare från näringslivet att undra om inte Torvalds hade gett bort alltsammans när han bytte till GPL under projektets första månader. I det första numret av Linux Journal satte sig förläggaren Robert Young ner med Torvalds för en intervju. När Young frågade den finske programmeraren om han kände någon ånger över att ha gett upp privat äganderätt till Linux källkod svarade Torvalds nej. “Även med facit i hand,” sade Torvalds, betraktade han GPL som “ett av de allra bästa designbesluten” i Linux-projektets tidiga skeden.²²

Att beslutet fattades helt utan vädjan till eller hänsyn till Stallman och Free Software Foundation talar för GPL:s växande portabilitet. Även om det skulle ta ett par år innan Stallman erkände det, frammanade den explosionsartade Linux-utvecklingen minnen från Emacs tidiga dagar. Nu var dock innovationen som utlöste explosionen inte en programvaruhack som Control-R utan det nya i att köra ett Unix-liknande system på PC-arkitekturen. Motiven kan ha varit olika, men slutresultatet motsvarade verkligen de etiska kraven: ett fullt fungerande operativsystem sammansatt uteslutande av fri programvara.

Som Torvalds ursprungliga e-postmeddelande till nyhetsgruppen comp.os.minix visar skulle det dröja några månader innan Torvalds såg Linux som något mer än en nödlösning fram till dess att GNU-utvecklarna levererade Hurd-kärnan. Vad Torvalds beträffade var han bara den senaste i en lång rad ungar som plockade isär och satte ihop saker bara för skojs skull. Men när han sammanfattar den skenande framgången för ett projekt som lika gärna kunde ha tillbringat resten av sina dagar på en övergiven datorhårddisk ger Torvalds sitt yngre jag äran för att ha haft visdomen att ge upp kontrollen och acceptera GPL-avtalet.

“Jag må inte ha sett ljuset,” skriver Torvalds med hänvisning till Stallmans tal vid Tekniska högskolan 1991 och hans efterföljande beslut att byta till GPL. “Men jag antar att något från hans tal sjönk in.”²³

Slutnoter

¹Se Hal Abelson, Mike Fischer och Joanne Costello, “Software and Copyright Law,” uppdaterad version (1997), http://groups.csail.mit.edu/mac/classes/6.805/articles/int-prop/software-copyright.html.

²Se Trn Kit README, http://stuff.mit.edu/afs/sipb/project/trn/src/trn-3.6/README.

³Se John Gilmore, citerat ur e-post till författaren.

⁴Se Richard Stallman m.fl., “GNU General Public License: Version 1,” (februari 1989), http://www.gnu.org/licenses/old-licenses/gpl-1.0.html.

⁵Se David Betz och Jon Edwards, “Richard Stallman discusses his public-domain [sic] Unix-compatible software system with BYTE editors,” BYTE (juli 1986). (Omtryckt på GNU-projektets webbplats: http://www.gnu.org/gnu/byte-interview.html.)

Intervjun ger en intressant och öppenhjärtig inblick i Stallmans politiska hållningar under GNU-projektets allra första dagar. Den är också värdefull för att spåra utvecklingen av Stallmans retorik.

Om GPL:s syfte säger Stallman: “Jag försöker ändra hur människor förhåller sig till kunskap och information i allmänhet. Jag menar att försöka äga kunskap, att försöka kontrollera om folk får använda den, eller att försöka hindra andra från att dela den, är sabotage.”

Jämför detta med ett uttalande till författaren i augusti 2000: “Jag uppmanar dig att inte använda termen ‘immateriella rättigheter’ i ditt tänkande. Den kommer att få dig att missförstå saker, eftersom termen generaliserar över upphovsrätt, patent och varumärken. Och de sakerna är så olika i sina effekter att det är helt dåraktigt att försöka tala om dem på en gång. Om du hör någon säga något ’om immateriella rättigheter’ utan citationstecken, så tänker han inte särskilt klart och du bör inte hänga med.”

[RMS: Kontrasten visar att jag har lärt mig att vara mer försiktig med generaliseringar. Jag skulle förmodligen inte tala om att “äga kunskap” i dag, eftersom det är ett väldigt brett begrepp. Men “att äga kunskap” är inte samma generalisering som “immateriella rättigheter,” och skillnaden mellan de tre lagarna är avgörande för att förstå varje juridisk fråga om att äga kunskap. Patent är direkta monopol över användningen av specifik kunskap; det är verkligen en form av att “äga kunskap.” Upphovsrätter är en av metoderna för att stoppa delning av verk som förkroppsligar eller förklarar kunskap, vilket är något helt annat. Varumärken har däremot väldigt lite med ämnet kunskap att göra.]

⁶University of Californias “förargliga reklamparagraf” skulle senare visa sig vara ett problem. När hackare letade efter ett tillåtande alternativ till GPL använde några den ursprungliga BSD-licensen och bytte ut “University of California” mot sina egna namn eller institutionsnamn. Resultatet: fria programvarusystem som använde många av dessa program skulle behöva nämna dussintals namn i sina annonser. År 1999, efter några års lobbying från Stallmans sida, gick University of California med på att stryka paragrafen. Se “The BSD License Problem” på http://www.gnu.org/philosophy/bsd.html.

⁷Se Michael Tiemann, “Future of Cygnus Solutions: An Entrepreneur’s Account,” Open Sources (O’Reilly & Associates, Inc., 1999): 139, http://www.oreilly.com/catalog/opensources/book/tiemans.html.

⁸Se Richard Stallman, BYTE (1986).

⁹Se “Hurd History,” http://www.gnu.org/software/hurd/history.html.

¹⁰Enligt ett pressmeddelande från League for Programming Freedom på http://progfree.org/Links/prep.ai.mit.edu/demo.final.release var protesterna anmärkningsvärda för att de innehöll den första hexadecimala protestsången:

¹¹Se Reuven Lerner, “Stallman wins $240,000 MacArthur award,” MIT, The Tech (18 juli 1990), http://the-tech.mit.edu/V110/N30/rms.30n.html.

¹²Se Michael Gross, “Richard Stallman: High School Misfit, Symbol of Free Software, MacArthur-certified Genius” (1999).

¹³Se Linus Torvalds och David Diamond, Just For Fun: The Story of an Accidental Revolutionary (HarperCollins Publishers, Inc., 2001): 58–59. Även om boken förmodligen är korrekt vad gäller Torvalds liv är det som sägs om Stallman ibland felaktigt. Till exempel står det att Stallman “vill göra allt till öppen källkod” och att han “klagar på andra som inte använder GPL.” I själva verket förespråkar Stallman fri programvara, inte öppen källkod. Han uppmanar upphovsmän att välja GNU GPL i de flesta fall, men säger att alla fria programvarulicenser är etiska.

¹⁴Det var ofritt 1991. Minix är fri programvara i dag.

¹⁵Tanenbaum beskriver Minix som ett “operativsystem” i sin bok Operating System Design and Implementation, men det boken diskuterar är bara den del av systemet som motsvarar Unix-kärnan. Det finns två gängse användningar av termen “operativsystem,” och en av dem är det som kallas “kärnan” i Unix-terminologi. Men det är inte den enda terminologiska komplikationen på området. Den delen av Minix består av en mikrokärna plus servrar som körs ovanpå den – en design av samma slag som GNU Hurd plus Mach. Mikrokärnan plus servrarna är jämförbara med Unix-kärnan, men när boken säger “kärnan” syftar den bara på mikrokärnan. Se Andrew Tanenbaum, Operating System Design and Implementation, 1987.

¹⁶Se Linus Torvalds och David Diamond, Just For Fun: The Story of an Accidental Revolutionary (HarperCollins Publishers, Inc., 2001): 78.

¹⁷POSIX utvidgades senare till att omfatta specifikationer för många kommandoradsfunktioner, men dessa fanns inte 1991.

¹⁸A.a., s. 85.

¹⁹A.a., s. 94–95.

²⁰A.a., s. 95–97.

²¹Se Linus Torvalds och David Diamond, Just For Fun: The Story of an Accidental Revolutionary (HarperCollins Publishers, Inc., 2001): 94–95.

²²Se Robert Young, “Interview with Linus, the Author of Linux,” Linux Journal (1 mars 1994), http://www.linuxjournal.com/article/2736.

²³Se Linus Torvalds och David Diamond, Just For Fun: The Story of an Accidental Revolutionary (HarperCollins Publishers, Inc., 2001): 59.

Kapitel 10
GNU/Linux

År 1993 stod rörelsen för fri programvara vid ett vägskäl. För de optimistiskt lagda pekade allt mot framgång för hackarkulturen. Wired, en ny och egensinnig tidskrift med reportage om datakryptering, Usenet och programvarufrihet, sålde slut på tidningsställen. Internet, som tidigare hade varit ett slanguttryck som bara användes av hackare och forskare, hade tagit sig in i det vanliga språkbruket. Till och med president Clinton använde det. Persondatorn, som en gång varit en leksak för entusiaster, hade växt till full respektabilitet och gett en helt ny generation datoranvändare tillgång till programvara byggd av hackare. Och även om GNU-projektet ännu inte hade nått sitt mål att leverera ett fullständigt, fritt GNU-operativsystem, kunde användare redan köra varianten GNU/Linux.

Hur man än vände på det var nyheterna goda, eller så verkade det i alla fall. Efter ett årtionde av kamp vann hackare och hackarvärderingar äntligen mark i det vanliga samhället. Folk började förstå.

Eller gjorde de det? För de pessimistiskt lagda bar varje tecken på acceptans med sig ett eget oroande mottecken. Visst, att vara hackare var plötsligt häftigt, men var häftighet bra för en gemenskap som trivdes i utanförskap? Visst, Vita huset sade vackra saker om Internet, gick till och med så långt att de registrerade sitt eget domännamn, whitehouse.gov, men de mötte också företagen, censurförespråkarna och de brottsbekämpande myndigheter som ville tämja internets Vilda västern-kultur. Visst, persondatorer var kraftfullare, men genom att göra PC-marknaden till en masskonsumtionsmarknad med sina kretsar hade Intel skapat en situation där leverantörer av proprietär programvara nu hade makten. För varje ny användare som vanns över till den fria programvarans sak via GNU/Linux startade hundratals, kanske tusentals, upp Microsoft Windows för första gången. GNU/Linux hade bara rudimentära grafiska gränssnitt och var knappast användarvänligt. År 1993 kunde bara en expert använda det. GNU-projektets första försök att utveckla ett grafiskt skrivbord hade misslyckats.

Sedan fanns den politiska situationen. Upphovsrättsskydd för användargränssnitt var fortfarande ett reellt hot — domstolarna hade ännu inte avvisat idén. Samtidigt var patent på programvaralgoritmer och -funktioner en växande fara som hotade att sprida sig till andra länder.

Slutligen fanns den egendomliga naturen hos GNU/Linux självt. Obehindrad av rättsliga tvister (som BSD stod inför) hade GNU/Linux utveckling gått så snabbt, varit så oplanerad och framgången så oavsiktlig att programmerarna närmast själva källkoden inte visste vad de skulle göra av det. Mer samlingsskiva än enhetligt projekt bestod det av en hackarblandning av de största hitsen: allt från GCC, GDB och glibc (GNU-projektets nyligen utvecklade C-bibliotek) till X (ett Unix-baserat grafiskt användargränssnitt utvecklat av MIT:s Laboratory for Computer Science) till BSD-utvecklade verktyg som BIND (Berkeley Internet Naming Daemon, som låter användare ersätta lätt ihågkomna Internetdomännamn med numeriska IP-adresser) och TCP/IP. Dessutom innehöll det kärnan Linux — själv utformad som en ersättning för Minix. I stället för att utveckla ett nytt operativsystem hade Torvalds och hans snabbt växande Linux-utvecklingsteam pluggat in sitt arbete i denna matris. Som Torvalds själv senare skulle uttrycka det när han beskrev hemligheten bakom sin framgång: “I’m basically a very lazy person who likes to take credit for things other people actually do.”¹

Sådan lathet, även om den var beundransvärd ur ett effektivitetsperspektiv, var oroande ur ett politiskt perspektiv. Den underströk bland annat bristen på en ideologisk målsättning hos Torvalds. Till skillnad från GNU-utvecklarna hade Torvalds inte byggt sin kärna av en önskan att ge sina medhackare frihet; han hade byggt den för att ha något han själv kunde leka med. Så vad var egentligen det kombinerade systemet, och vilken filosofi skulle människor förknippa det med? Var det ett uttryck för den fria programvarufilosofi som Stallman först formulerat i GNU Manifesto? Eller var det helt enkelt en sammansättning av snygga programvaruverktyg som vilken användare som helst, med liknande motivation, kunde sätta ihop på sitt eget hemmasystem?

I slutet av 1993 hade ett växande antal GNU/Linux-användare börjat luta åt den senare definitionen och tagit fram privata varianter på temat. De började utveckla olika “distributioner” av GNU/Linux och distribuera dem, ibland gratis, ibland mot betalning. Resultaten var i bästa fall ojämna.

“Det här var innan Red Hat och de andra kommersiella distributionerna”, minns Ian Murdock, då student i datavetenskap vid Purdue University. “Man bläddrade i Unix-tidningar och hittade alla dessa visitkortsstora annonser som skrek ‘Linux’. De flesta av företagen var lättviktiga verksamheter som inte såg något fel i att smyga in lite av sin egen [proprietära] källkod i blandningen.”

Murdock, en Unix-programmerare, minns att han blev fullkomligt tagen av GNU/Linux första gången han laddade ner och installerade det på sin hem-PC. “Det var helt enkelt väldigt roligt”, säger han. “Det fick mig att vilja engagera mig.” Explosionen av dåligt byggda distributioner började dock dämpa hans tidiga entusiasm. Murdock bestämde sig för att det bästa sättet att engagera sig var att bygga en version fri från tillägg, och satte igång med att sammanställa en lista över de bästa fria programvaruverktyg som fanns tillgängliga i avsikt att samla dem i sin egen distribution. “Jag ville ha något som skulle göra Linux-namnet rättvisa”, säger Murdock.

I ett försök att “väcka intresse” lade Murdock ut sina avsikter på Internet, bland annat i Usenets diskussionsgrupp comp.os.linux. Ett av de första svarsmeddelandena var från rms@ai.mit.edu. Som hackare kände Murdock omedelbart igen adressen. Det var Richard M. Stallman, GNU-projektets grundare och en man som Murdock redan då kände till som “hackarnas hackare”. När han såg adressen i sin e-postkö blev Murdock förbryllad. Varför i all världen skulle Stallman, en person som ledde sitt eget operativsystemsprojekt, bry sig om Murdocks klagomål över “Linux”-distributioner?

Murdock öppnade meddelandet.

“Han sade att Free Software Foundation började titta närmare på Linux och att FSF var intresserad av att möjligen göra ett Linux[sic]-system också. I grund och botten såg det ut för Stallman som att våra mål låg i linje med deras filosofi.”

För att inte överdramatisera: meddelandet representerade en förändring i Stallmans strategi. Fram till 1993 hade Stallman nöjt sig med att hålla sig utanför Linux-angelägenheterna. Efter att först ha hört talas om den nya kärnan bad Stallman en vän att kontrollera dess lämplighet. Stallman minns: “Han rapporterade tillbaka att programvaran var modellerad efter System V, som var den sämre versionen av Unix. Han sa också till mig att den inte var portabel.”

Vännens rapport var korrekt. Byggd för att köras på 386-baserade maskiner var Linux fast förankrat i sin billiga hårdvaruplattform. Vad vännen inte rapporterade var dock den avsevärda fördel Linux hade som den enda fria kärnan på marknaden. Med andra ord: medan Stallman tillbringade det kommande ett och ett halvt året med att ta del av framstegsrapporter från Hurd-utvecklaren, som meddelade ganska långsamma framsteg, vann Torvalds över de programmerare som senare skulle rycka upp och omplantera Linux och GNU på nya plattformar.

År 1993 ledde GNU-projektets misslyckande att leverera en fungerande kärna till problem både inom GNU-projektet och i rörelsen för fri programvara i stort. En artikel från mars 1993 i Wired av Simson Garfinkel beskrev GNU-projektet som “fastkört” trots framgången för projektets många verktyg.² De inom projektet och dess ideella stöttepelare, Free Software Foundation, minns stämningen som ännu värre än vad Garfinkels artikel antydde. “Det var mycket tydligt, åtminstone för mig på den tiden, att det fanns ett tidsfönster för att introducera ett nytt operativsystem”, säger Chassell. “Och när det fönstret stängdes skulle folk bli mindre intresserade. Vilket är precis vad som hände.”³

Mycket har skrivits om GNU-projektets svårigheter under perioden 1990–1993. Medan vissa skyller svårigheterna på Stallman säger Eric Raymond, en gammal vän till Stallman som stödde GNU-projektet ljummet, att problemet till stor del var institutionellt. “FSF blev arroganta”, säger Raymond. “De rörde sig bort från målet att göra ett produktionsfärdigt operativsystem och mot att bedriva operativsystemsforskning.” Ännu värre: “De trodde att ingenting utanför FSF kunde påverka dem.”

Murdock intar en mer välvillig hållning. “Jag tror att en del av problemet var att de var lite för ambitiösa och att de kastade goda pengar efter dåliga”, säger han. “Mikrokärnor i slutet av 80-talet och början av 90-talet var ett hett ämne. Tyvärr var det ungefär samtidigt som GNU-projektet började utforma sin kärna. De fick till slut mycket barlast med sig, och det hade krävts ett omfattande återtåg för att bli av med den.”

Stallman svarar: “Även om de känslor Raymond citerar kommer från hans fantasi har han rätt om en orsak till Hurds försening: Hurd-utvecklaren utformade och skrev om stora delar av koden flera gånger baserat på vad han hade lärt sig, snarare än att försöka få Hurd att köra så snart som möjligt. Det var god designpraxis, men det var inte rätt praxis för vårt mål: att få något fungerande så fort som möjligt.”

Stallman nämner andra problem som också orsakade förseningar. Rättegångarna mot Lotus och Apple krävde mycket av hans uppmärksamhet; detta, i kombination med handproblem som under tre år hindrade honom från att skriva på maskin, gjorde att Stallman i stort sett inte kunde programmera själv. Stallman nämner också dålig kommunikation mellan olika delar av GNU-projektet. “Vi fick lägga mycket arbete på att få felsökningsmiljön att fungera”, minns han. “Och de som underhöll GDB på den tiden var inte särskilt samarbetsvilliga.” De hade prioriterat att stödja de befintliga plattformarna för GDB:s dåvarande användare, snarare än det övergripande målet med ett komplett GNU-system.

Framför allt säger Stallman dock att han och Hurd-utvecklarna underskattade svårigheten med att utveckla Unix-kärnfunktioner ovanpå Mach-mikrokärnan. “Jag räknade med: OK, den [Mach-]del som måste prata med maskinen har redan felsökts”, säger Stallman och minns Hurd-lagets svårigheter i ett tal år 2000. “Med den startfördelen borde vi kunna få det gjort snabbare. Men i stället visade det sig att felsökning av de asynkrona flertrådade programmen var riktigt svårt. Det fanns tidsfel som kunde sabba filer, och det är ingen rolig sak. Slutresultatet blev att det tog många, många år att producera en testversion.”⁴

Med tiden gjorde den växande framgången för GNU tillsammans med Linux det klart att GNU-projektet borde hoppa på det tåg som var på väg att avgå och inte vänta på Hurd. Dessutom fanns det svagheter i gemenskapen kring GNU/Linux. Visst, Linux hade licensierats under GPL, men som Murdock själv hade noterat var önskan att behandla GNU/Linux som ett rent fritt programvaruoperativsystem långt ifrån enhällig. I slutet av 1993 hade den totala GNU/Linux-användarpopulationen växt från ett dussin eller så entusiaster till någonstans mellan 20 000 och 100 000.⁵ Vad som en gång varit en hobby var nu en marknad mogen för exploatering, och vissa utvecklare hade inga invändningar mot att exploatera den med icke-fri programvara. Likt Winston Churchill som såg sovjetiska trupper svepa in i Berlin kände Stallman en begriplig blandning av känslor när det blev dags att fira GNU/Linux-“segern”.⁶

Trots att han kom sent till festen hade Stallman fortfarande tyngd. Så snart FSF tillkännagav att de skulle ge sina pengar och sitt moraliska stöd till Murdocks programvaruprojekt började andra erbjudanden om stöd strömma in. Murdock döpte det nya projektet till Debian — en sammandragning av hans och hans fru Deborahs namn — och inom några veckor rullade han ut den första distributionen. “[Richards stöd] katapulterade Debian nästan över en natt från ett intressant litet projekt till något som gemenskapen inte kunde ignorera”, säger Murdock.

I januari 1994 utfärdade Murdock Debian Manifesto. Skrivet i andan av Stallmans GNU Manifesto ett årtionde tidigare förklarade det vikten av att arbeta nära Free Software Foundation. Murdock skrev:

The Free Software Foundation plays an extremely important role in the future of Debian. By the simple fact that they will be distributing it, a message is sent to the world that Linux [sic] is not a commercial product and that it never should be, but that this does not mean that Linux will never be able to compete commercially. For those of you who disagree, I challenge you to rationalize the success of GNU Emacs and GCC, which are not commercial software but which have had quite an impact on the commercial market regardless of that fact.

The time has come to concentrate on the future of Linux [sic] rather than on the destructive goal of enriching oneself at the expense of the entire Linux community and its future. The development and distribution of Debian may not be the answer to the problems that I have outlined in the Manifesto, but I hope that it will at least attract enough attention to these problems to allow them to be solved.⁷

Kort efter Manifestos utgivning kom Free Software Foundations första större begäran. Stallman ville att Murdock skulle kalla sin distribution “GNU/Linux”. Stallman föreslog först termen “Lignux” — en kombination av namnen Linux och GNU — men den första reaktionen var mycket negativ, och det övertygade Stallman att gå med det längre men mindre kritiserade GNU/Linux.

Vissa avfärdade Stallmans försök att lägga till “GNU”-prefixet som ett sent sökande efter erkännande, oavsett om det var förtjänat eller inte, men Murdock såg det annorlunda. I efterhand såg Murdock det som ett försök att motverka den växande spänningen mellan GNU-projektets utvecklare och de som anpassade GNU-program för att användas med kärnan Linux. “Det höll på att växa fram en klyvning”, minns Murdock. “Richard var bekymrad.”

År 1990 hade varje GNU-program en utsedd ansvarig underhållare. Vissa GNU-program kunde köras på många olika system, och användare bidrog ofta med ändringar för att porta dem till ett annat system. Ofta kände användarna bara till det ena systemet och tänkte inte på hur man skulle hålla koden ren för andra system. För att lägga till stöd för det nya systemet och samtidigt hålla koden begriplig, så att den kunde underhållas tillförlitligt för alla system, krävdes det sedan att man skrev om stora delar av ändringarna. Den ansvarige underhållaren hade ansvar för att kritisera ändringarna och tala om för de bidragande användarna hur delar av porten skulle göras om. Vanligtvis var de ivriga att göra detta så att deras ändringar skulle integreras i standardversionen. Sedan kunde den ansvarige underhållaren redigera in de omarbetade ändringarna och ta hand om dem i framtida underhåll. För vissa GNU-program hade detta skett dussintals gånger för dussintals olika system.

De programmerare som anpassade olika GNU-program för att fungera med kärnan Linux följde samma vanliga mönster: de tänkte bara på sin egen plattform. Men när de ansvariga underhållarna bad dem att hjälpa till att städa upp sina ändringar för framtida underhåll var flera av dem inte intresserade. De brydde sig inte om att göra rätt, eller om att underlätta framtida underhåll av de GNU-paket de hade anpassat. De brydde sig bara om sina egna versioner och var benägna att underhålla dem som avgreningar.

I hackarvärlden är avgreningar en intressant fråga. Även om hackaretiken tillåter en programmerare att göra vad han vill med ett givet programs källkod, anses det vara korrekt att erbjuda sig att arbeta med den ursprungliga utvecklaren för att underhålla en gemensam version. Hackare finner det vanligtvis både nyttigt och riktigt att lämna in sina förbättringar till programmets huvudversion. En fri programvarulicens ger varje hackare rätt att avgrena ett program, och ibland är det nödvändigt, men att göra det utan behov eller anledning anses vara något oartigt.

Som ledare för GNU-projektet hade Stallman redan upplevt de negativa effekterna av en programvaruavgrening 1991. Stallman säger: “Lucid anställde flera personer för att skriva förbättringar till GNU Emacs, avsedda som bidrag till det; men utvecklarna informerade mig inte om projektet. I stället utformade de flera nya funktioner på egen hand. Som man kan förvänta sig höll jag med om några av deras beslut och inte om andra. De bad mig att införliva all deras kod, men när jag sa att jag ville använda ungefär hälften av den vägrade de att hjälpa mig att anpassa den hälften så att den fungerade på egen hand. Jag fick göra det själv.” Avgreningen gav upphov till en parallell version, Lucid Emacs, och dålig stämning mellan alla inblandade.⁸

Nu hade programmerare avgrenat flera av de viktigaste GNU-paketen på en gång. Först säger Stallman att han betraktade avgreningarna som en produkt av otålighet. Till skillnad från den snabba och informella dynamiken hos Linux-teamet brukade GNU-källkodsunderhållarna vara långsammare och mer försiktiga med att göra ändringar som kunde påverka ett programs livsduglighet på lång sikt. De var heller inte rädda för att skarpt kritisera andra människors kod. Med tiden började Stallman dock ana att det fanns en underliggande brist på medvetenhet om GNU-projektet och dess mål när han läste Linux-utvecklarnas e-post.

“Vi upptäckte att de människor som betraktade sig själva som ‘Linux-användare’ inte brydde sig om GNU-projektet”, säger Stallman. “De sade: ‘Varför ska jag bry mig om att göra det här? Jag bryr mig inte om GNU-projektet. Det [programmet] fungerar för mig. Det fungerar för oss Linux-användare, och inget annat betyder något för oss.’ Och det var ganska överraskande, med tanke på att folk i grund och botten använde en variant av GNU-systemet och brydde sig så lite. De brydde sig mindre än någon annan om GNU.” Vilseledda av sin egen vana att kalla kombinationen “Linux” insåg de inte att deras system var mer GNU än Linux.

För enhetens skull bad Stallman de ansvariga underhållarna att göra det arbete som normalt skulle ha gjorts av ändringsförfattarna. I de flesta fall var detta genomförbart, men inte i glibc. Glibc, kort för GNU C Library, är det paket som alla program använder för att göra “systemanrop” riktade mot kärnan, i det här fallet Linux. Användarprogram på ett Unix-liknande system kommunicerar med kärnan endast via C-biblioteket.

Ändringarna för att få glibc att fungera som en kommunikationskanal mellan Linux och alla andra program i systemet var omfattande och ad-hoc, skrivna utan hänsyn till deras effekt på andra plattformar. För den ansvarige glibc-underhållaren var uppgiften att städa upp dem skrämmande. I stället betalade Free Software Foundation honom för att tillbringa större delen av ett år med att återimplementera ändringarna från grunden, för att få glibc version 6 att fungera “direkt ur lådan” i GNU/Linux.

Murdock säger att det var den utlösande orsaken som motiverade Stallman att insistera på att lägga till GNU-prefixet när Debian rullade ut sin programvarudistribution. “Avgreningen har sedan konvergerat. Ändå fanns det på den tiden en oro för att om Linux-gemenskapen såg sig själv som något annat än GNU-gemenskapen kunde det bli en splittringskraft.”

Medan vissa ansåg att det var politiskt girigt att beskriva kombinationen av GNU och Linux som en “variant” av GNU, såg Murdock, som redan sympatiserade med den fria programvarans sak, Stallmans begäran om att kalla Debians version för GNU/Linux som rimlig. “Det handlade mer om enhet än om erkännande”, säger han.

Begäranden av mer teknisk natur följde snabbt. Även om Murdock hade varit tillmötesgående i politiska frågor intog han en fastare hållning när det gällde design- och utvecklingsmodellen för själva programvaran. Vad som hade börjat som en solidaritetshandling blev snart en pågående oenighet.

“Jag kan berätta att jag har haft min beskärda del av meningsskiljaktigheter med honom”, säger Murdock med ett skratt. “Ärligt talat kan Richard vara en ganska svår person att arbeta med.” Den huvudsakliga oenigheten handlade om felsökning. Stallman ville ta med felsökningsinformation i alla körbara program, för att ge användare möjlighet att omedelbart undersöka eventuella fel de stötte på. Murdock tyckte att detta skulle göra systemfilerna för stora och störa distributionen. Ingendera var villig att ändra sig.

År 1996, efter att ha tagit examen från Purdue, beslöt Murdock att lämna över tyglarna för det växande Debian-projektet. Han hade redan lämnat över ledningsuppgifterna till Bruce Perens, den hackare som är mest känd för sitt arbete med Electric Fence, ett Unix-verktyg som släppts under GPL. Perens var, precis som Murdock, en Unix-programmerare som hade blivit förtjust i GNU/Linux så snart operativsystemets Unix-liknande förmågor blivit uppenbara. Precis som Murdock sympatiserade Perens med den politiska hållningen hos Stallman och Free Software Foundation, om än på avstånd.

“Jag kommer ihåg att efter att Stallman redan hade publicerat GNU Manifesto, GNU Emacs och GCC läste jag en artikel som sa att han arbetade som konsult åt Intel”, säger Perens och minns sin första kontakt med Stallman i slutet av 1980-talet. “Jag skrev till honom och frågade hur han kunde förespråka fri programvara å ena sidan och arbeta för Intel å andra sidan. Han skrev tillbaka och sa: ‘Jag arbetar som konsult för att producera fri programvara.’ Han var fulländat artig om det, och jag tyckte att hans svar var helt logiskt.”

Som framstående Debian-utvecklare betraktade dock Perens Murdocks designstrider med Stallman med bestörtning. När han tog över ledningen för utvecklingsteamet säger Perens att han som ledare fattade beslutet att distansera Debian från Free Software Foundation. “Jag beslöt att vi inte ville ha Richards sätt att detaljstyra”, säger han.

Enligt Perens blev Stallman tagen på sängen av beslutet, men hade klokheten att gå med på det. “Han lät det svalna en tid och skickade sedan ett meddelande om att vi verkligen behövde en relation. Han bad att vi skulle kalla det GNU/Linux och nöjde sig med det. Jag tyckte det var bra. Jag fattade beslutet ensidigt. Alla drog en lättnadens suck.”

Med tiden skulle Debian utveckla ett rykte som hackarens version av GNU/Linux, vid sidan av Slackware, en annan populär distribution som grundades under samma period 1993–1994. Slackware innehöll dock vissa icke-fria program, och Debian började efter sin separation från GNU också distribuera icke-fria program.⁹ Trots att de märktes som “icke-fria” och det sades att de “inte officiellt var en del av Debian”, innebar själva erbjudandet av programmen till användaren en sorts rekommendation. När GNU-projektet blev medvetet om dessa riktlinjer kom det att inse att varken Slackware eller Debian var en GNU/Linux-distro som det kunde rekommendera för allmänheten.

Utanför hackarorienterade systems värld höll GNU/Linux dock på att ta fart på den kommersiella Unix-marknaden. I North Carolina höll ett Unix-företag som kallade sig Red Hat på att göra om sin verksamhet för att fokusera på GNU/Linux. Verkställande direktören var Robert Young, den före detta redaktören för Linux Journal som 1994 hade ställt frågan till Linus Torvalds om han hade några ångerkänslor över att ha lagt kärnan under GPL. För Young hade Torvalds svar en “djupgående” inverkan på hans egen syn på GNU/Linux. I stället för att leta efter ett sätt att lägga beslag på GNU/Linux-marknaden via traditionella programvarutaktiker började Young överväga vad som kunde hända om ett företag antog samma strategi som Debian — det vill säga att bygga ett operativsystem helt av fria programvarukomponenter. Cygnus Solutions, företaget som grundades av Michael Tiemann och John Gilmore 1990, hade redan visat att det gick att sälja fri programvara baserat på kvalitet och anpassningsbarhet. Vad skulle hända om Red Hat antog samma tillvägagångssätt med GNU/Linux?

“I den västerländska vetenskapliga traditionen står vi på jättars axlar”, säger Young och ekar både Torvalds och Sir Isaac Newton före honom. “I affärslivet innebär det att vi inte behöver uppfinna hjulet på nytt medan vi går framåt. Det vackra med [GPL]-modellen är att du lägger din kod i det allmänna domänet.¹⁰ Om du är en oberoende programvaruleverantör och försöker bygga någon applikation och behöver en modemuppringare, ja, varför uppfinna modemuppringare på nytt? Du kan bara sno PPP från Red Hat [GNU/]Linux och använda det som kärnan i ditt modemuppringningsverktyg. Om du behöver en uppsättning grafikverktyg behöver du inte skriva ditt eget grafikbibliotek. Ladda bara ner GTK. Plötsligt har du förmågan att återanvända det bästa av det som kom innan. Och plötsligt ligger ditt fokus som applikationsleverantör mindre på att lägga programvarurör och mer på att skriva de applikationer som är specifika för dina kunders behov.” Young var emellertid ingen aktivist för fri programvara, och inkluderade utan betänkligheter icke-fria program i Red Hats GNU/Linux-system.

Young var inte den enda programvaruchefen som var intresserad av den fria programvarans affärseffektivitet. I slutet av 1996 började de flesta Unix-företagen vakna upp och känna doften av den bryggande källkoden. GNU/Linux-sektorn var fortfarande ett eller två år från fullt kommersiellt genombrott, men de som var tillräckligt nära hackargemenskapen kunde känna det: något stort höll på att hända. Intel 386-kretsen, Internet och World Wide Web hade svept in över marknaden som en räcka monstervågor; fri programvara tycktes vara den största vågen hittills.

För Ian Murdock verkade vågen både en passande hyllning och ett passande straff för den man som hade lagt så mycket tid på att ge den fria programvarurörelsen en identitet. Liksom många Linux-entusiaster hade Murdock sett de ursprungliga inläggen. Han hade sett Torvalds ursprungliga förbehåll om att Linux var “just a hobby”. Han hade också sett Torvalds medgivande till Minix-skaparen Andrew Tanenbaum: “If the GNU kernel had been ready last spring, I’d not have bothered to even start my project.”¹¹ Liksom många visste Murdock att några möjligheter hade missats. Han kände också till spänningen i att se nya möjligheter sippra fram ur själva Internets väv.

“Att vara med i Linux i begynnelsen var kul”, minns Murdock. “Samtidigt var det något att göra, något för att få tiden att gå. Om du går tillbaka och läser de gamla [comp.os.minix]-utbytena kommer du att se känslan: det här är något vi kan leka med tills Hurd är klart. Folk var otåliga. Det är lustigt, men på många sätt misstänker jag att Linux aldrig hade hänt om Hurd hade kommit fram snabbare.”

I slutet av 1996 var dock sådana “tänk om”-frågor redan oväsentliga, eftersom Torvalds kärna hade nått en kritisk massa av användare. 36-månadersfönstret hade stängts, vilket innebar att även om GNU-projektet hade släppt sin Hurd-kärna var chansen liten att någon utanför den hårda hackargemenskapen skulle ha lagt märke till det. Linux, genom att fylla GNU-systemets sista lucka, hade uppnått GNU-projektets mål att producera ett Unix-liknande fritt programvaruoperativsystem. De flesta användare insåg dock inte vad som hade hänt: de trodde att hela systemet var Linux, och att Torvalds hade gjort det hela. De flesta av dem installerade distributioner som kom med icke-fri programvara; med Torvalds som sin etiska vägledare såg de inget principiellt skäl att förkasta den. Ändå fanns det en bräcklig frihet tillgänglig för dem som uppskattade den.

Slutnoter

¹Torvalds har erbjudit det här citatet i många olika sammanhang. Hittills är citatets mest framträdande förekomst dock i Eric Raymonds essä, “The Cathedral and the Bazaar” (maj 1997), http://www.catb.org/~esr/writings/cathedral-bazaar/.

²Se Simson Garfinkel, “Is Stallman Stalled?” Wired (mars 1993).

³Chassells oro över att det finns ett tidsfönster på 36 månader för ett nytt operativsystem är inte unik för GNU-projektet. I början av 1990-talet hölls fria programvaruversioner av Berkeley Software Distribution tillbaka av Unix System Laboratories rättegång som begränsade utgivningen av BSD-härledd programvara. Även om många användare anser att BSD-avgreningar som FreeBSD och OpenBSD är bevisligen överlägsna GNU/Linux både när det gäller prestanda och säkerhet, utgör antalet FreeBSD- och OpenBSD-användare bara en bråkdel av den totala GNU/Linux-användarpopulationen.

För att se en exempelanalys av GNU/Linux relativa framgång i förhållande till andra fria programvaruoperativsystem, se essän av den nyzeeländske hackaren Liam Greenwood, “Why is Linux Successful” (1999), http://www.freebsddiary.org/linux.php.

⁴Se talet vid Maui High Performance Computing Center.

I efterföljande e-postmeddelanden frågade jag Stallman vad han egentligen menade med termen “tidsfel” (“timing bugs”). Stallman sa att “tidsfel” (“timing errors”) var ett bättre sätt att sammanfatta problemet och erbjöd en klargörande teknisk förklaring av hur ett tidsfel kan hämma ett operativsystems prestanda:

“Tidsfel” uppstår i ett asynkront system där jobb som utförs parallellt teoretiskt kan ske i vilken ordning som helst, och en viss ordning leder till problem.

Tänk dig att program A gör X, och program B gör Y, där både X och Y är korta rutiner som undersöker och uppdaterar samma datastruktur. Nästan alltid kommer datorn att göra X före Y, eller Y före X, och då blir det inget problem. Vid sällsynta tillfällen, av slump, låter schemaläggaren program A köra tills det är mitt i X, och kör sedan B som gör Y. Sålunda utförs Y medan X är halvfärdigt. Eftersom de uppdaterar samma datastruktur kommer de att störa varandra. Kanske har till exempel X redan undersökt datastrukturen, och det märker inte att det skett en förändring. Det blir ett oreproducerbart fel, oreproducerbart eftersom det beror på slumpmässiga faktorer (när schemaläggaren beslutar att köra vilket program och hur länge).

Sättet att förhindra ett sådant fel är att använda ett lås för att se till att X och Y inte kan köras samtidigt. Programmerare som skriver asynkrona system känner till det allmänna behovet av lås, men ibland förbiser de behovet av ett lås på en specifik plats eller för en specifik datastruktur. Då har programmet ett tidsfel.

⁵Siffror på GNU/Linux-användarpopulationen är i bästa fall skissartade, vilket är anledningen till att jag angett ett så brett intervall. Totalen 100 000 kommer från Red Hats “Milestones”-sida, http://www.redhat.com/about/corporate/milestones.html.

⁶Jag skrev Churchill-analogin innan Stallman själv skickade mig sin egen spontana kommentar om Churchill:

Andra världskriget och den beslutsamhet som behövdes för att vinna det var ett mycket starkt minne medan jag växte upp. Uttalanden som Churchills “We will fight them in the landing zones, we will fight them on the beaches…we will never surrender” har alltid haft genklang för mig.

⁷Se Ian Murdock, A Brief History of Debian, (6 januari 1994): Appendix A, “The Debian Manifesto,” http://www.debian.org/doc/manuals/project-history/ap-manifesto.en.html.

⁸Jamie Zawinski, en tidigare Lucid-programmerare som senare skulle leda Mozilla-utvecklingsteamet, har en webbplats som dokumenterar Lucid/GNU Emacs-avgreningen, med titeln “The Lemacs/FSFmacs Schism”, på http://www.jwz.org/doc/lemacs.html. Stallmans svar på dessa anklagelser finns på http://stallman.org/articles/xemacs.origin.

⁹Debian Buzz i juni 1996 innehöll det icke-fria Netscape 3.01 i sin Contrib-sektion.

¹⁰Young använder termen “public domain” (“allmän domän”) löst här. Strikt taget betyder det “inte upphovsrättsligt skyddad”. Kod som släppts under GNU GPL kan inte vara i det allmänna domänet, eftersom den måste vara upphovsrättsligt skyddad för att GNU GPL ska gälla.

¹¹Det här citatet är hämtat från det mycket uppmärksammade Torvalds–Tanenbaum-“flamkriget” efter den första utgivningen av Linux. I processen att försvara sitt val av en icke-portabel monolitisk kärndesign säger Torvalds att han började arbeta med Linux som ett sätt att lära sig mer om sin nya 386-PC. “If the GNU kernel had been ready last spring, I’d not have bothered to even start my project.” Se Chris DiBona m.fl., Open Sources (O’Reilly & Associates, Inc., 1999): 224.

Kapitel 11
Öppen källkod

[RMS: Endast i det här kapitlet har jag tagit bort några citat. Det borttagna materialet handlade om öppen källkod och rörde inte mitt liv eller mitt arbete.]

I november 1995 utfärdade Peter Salus, medlem i Free Software Foundation och författare till 1994 års bok A Quarter Century of Unix, en inbjudan till bidrag till medlemmarna på GNU-projektets e-postlista “system-discuss”. Salus, som var konferensens utsedde ordförande, ville ge andra hackare en förvarning om den kommande Conference on Freely Redistributable Software i Cambridge, Massachusetts. Inplanerad till februari 1996 och sponsrad av Free Software Foundation lovade evenemanget att bli den första tekniska konferensen helt ägnad åt fri programvara och, i en uppvisning av enhet med andra fria programvaruprogrammerare, välkomnade bidrag om “any aspect of GNU, Linux, NetBSD, 386BSD, FreeBSD, Perl, Tcl/tk, and other tools for which the code is accessible and redistributable”. Salus skrev:

Over the past 15 years, free and low-cost software has become ubiquitous. This conference will bring together implementers of several different types of freely redistributable software and publishers of such software (on various media). There will be tutorials and refereed papers, as well as keynotes by Linus Torvalds and Richard Stallman.¹

Bland mottagarna av Salus e-post fanns konferenskommitténs medlem Eric S. Raymond. Även om han inte var ledare för något projekt eller företag som de olika andra medlemmarna på listan, hade Raymond byggt ett hyggligt rykte inom hackargemenskapen för några programvaruprojekt och som redaktör för The New Hacker’s Dictionary, en kraftigt utökad version av The Hacker’s Dictionary som Guy Steele hade publicerat ett årtionde tidigare.

För Raymond var 1996 års konferens ett välkommet evenemang. Även om han inte fullt ut stödde den fria programvarurörelsens idéer hade han bidragit till vissa GNU-program, särskilt till GNU Emacs. Dessa bidrag upphörde 1992, då Raymond krävde befogenhet att göra ändringar i den officiella GNU-versionen av GNU Emacs utan att diskutera dem med Stallman, som var direkt ansvarig för Emacs-utvecklingen. Stallman avvisade kravet, och Raymond anklagade Stallman för “detaljstyrning”. “Richard gjorde ett stort väsen av att jag gjorde obehöriga ändringar när jag höll på att städa upp Emacs LISP-biblioteken”, minns Raymond. “Det frustrerade mig så mycket att jag beslöt att jag inte ville arbeta med honom längre.”

Trots brytningen förblev Raymond aktiv i den fria programvarugemenskapen. Så pass att när Salus föreslog en konferens som parade Stallman och Torvalds som huvudtalare stödde Raymond ivrigt idén. Med Stallman som representant för den äldre och mer bevandrade delen av ITS/Unix-hackare och Torvalds som representant för den yngre och mer energiska generationen av Linux-hackare, indikerade sammankopplingen en symbolisk uppvisning av enhet som bara kunde vara gynnsam, särskilt för ambitiösa yngre hackare (det vill säga under 40) som Raymond. “Jag hade på sätt och vis en fot i båda lägren”, säger Raymond.

När konferensen ägde rum hade spänningen mellan de båda lägren blivit påtaglig. Båda grupperna hade dock en sak gemensam: konferensen var deras första chans att möta det finska wunderkindet i egen person. Förvånande nog visade sig Torvalds vara en charmerande och vänlig talare. Med bara en lätt svensk accent förvånade Torvalds publiken med sin snabba, självironiska humor.²

Ännu mer förvånande, säger Raymond, var Torvalds lika stora villighet att ta sig en släng åt andra framstående hackare, inklusive den mest framstående hackaren av dem alla, Richard Stallman. Vid slutet av konferensen hade Torvalds halvt hackar-, halvt slackeraktiga uppträdande vunnit över både äldre och yngre konferensdeltagare.

“Det var ett avgörande ögonblick”, minns Raymond. “Före 1996 var Richard den enda trovärdige pretendenten till att vara hela kulturens ideologiske ledare. De som hade avvikande åsikter framförde dem inte offentligt. Den som bröt det tabut var Torvalds.”

Det definitiva brottet mot tabut skulle komma mot slutet av konferensen. Under en diskussion om den växande marknadsdominansen för Microsoft Windows eller något liknande ämne erkände Torvalds att han var ett fan av Microsofts presentationsprogram PowerPoint. Ur en gammelmodig programvarupurists perspektiv var det som att skryta om sina slavar på en abolitionistkonferens. Ur Torvalds och hans växande följarskaras perspektiv var det helt enkelt sunt förnuft. Varför undvika bekväma proprietära programvaror bara för att göra en poäng? De höll ändå inte med om poängen. När frihet kräver en uppoffring ser de som inte bryr sig om frihet uppoffringen som självförnekelse, snarare än som ett sätt att uppnå något viktigt. Att vara hackare handlade inte om självförnekelse, det handlade om att få jobbet gjort, och “jobbet” definierades för dem i praktiska termer.

“Det var en ganska chockerande sak att säga”, minns Raymond. “Men å andra sidan kunde han göra det, för 1995 och 1996 höll han snabbt på att skaffa sig inflytande.”

Stallman å sin sida minns ingen spänning vid 1996 års konferens; han var förmodligen inte närvarande när Torvalds gjorde det uttalandet. Men han minns att han senare kände sticket av Torvalds omtalade “fräckhet”. “Det fanns en sak i Linux-dokumentationen som sade att man ska skriva ut GNU:s kodningsstandarder och sedan riva sönder dem”, säger Stallman och minns ett exempel. “När man tittar närmare på det var det han var oense om den minst viktiga delen, rekommendationen om hur man ska indentera C-kod.”

“OK, så han är oense om några av våra konventioner. Det är bra, men han valde ett alldeles osedvanligt elakt sätt att säga det på. Han kunde ha sagt bara: ‘Så här tycker jag att du ska indentera din kod.’ Bra. Det borde inte finnas någon fientlighet.”

För Raymond bekräftade det varma mottagande som andra hackare gav Torvalds kommentarer en misstanke: klyftan mellan Linux-utvecklare och GNU-utvecklare var till stor del en generationsfråga. Många Linux-hackare, som Torvalds, hade vuxit upp i en värld av proprietär programvara. De hade börjat bidra till fri programvara utan att uppfatta någon orättvisa i icke-fri programvara. För de flesta av dem stod inget på spel utöver bekvämlighet. Om inte ett program var tekniskt underlägset såg de ingen större anledning att förkasta det enbart på grund av licensfrågor. En dag kanske hackare skulle utveckla ett fritt programvarualternativ till PowerPoint. Till dess: varför kritisera PowerPoint eller Microsoft; varför inte använda det?

Det var ett exempel på den växande tvisten, inom den fria programvarugemenskapen, mellan dem som värdesatte frihet i sig och dem som främst värdesatte kraftfull, pålitlig programvara. Stallman hänvisade till de två lägren som politiska partier inom gemenskapen, och kallade det förra “frihetspartiet”. Stödjarna av det andra lägret försökte inte namnge det, så Stallman kallade det nedsättande “medflyts-partiet” eller “framgångspartiet”, eftersom många av dem presenterade “fler användare” som det primära målet.

Under årtiondet sedan GNU-projektet lanserats hade Stallman byggt upp ett imponerande rykte som programmerare. Han hade också byggt upp ett rykte om oförsonlighet både när det gällde programvaruutformning och personalledning. Detta var delvis sant, men ryktet gav en bekväm ursäkt som vem som helst kunde hänvisa till om Stallman inte gjorde som de ville. Ryktet har förstärkts av felaktiga antaganden.

Till exempel, strax före konferensen 1996, upplevde Free Software Foundation ett massavhopp bland personalen. Brian Youmans, en nuvarande FSF-anställd som anställdes av Salus i kölvattnet av avhoppen, minns scenen: “Vid ett tillfälle var Peter [Salus] den enda anställda som arbetade på kontoret.” Den tidigare personalen var missnöjd med den verkställande direktören; som Bryt Bradley berättade för sina vänner i december 1995:

[name omitted] (the Executive Director of the FSF) decided to come back from Medical/Political Leave last week. The office staff (Gena Bean, Mike Drain, and myself) decided we could not work with her as our supervisor because of the many mistakes she had made in her job tasks prior to her taking a leave. Also, there had been numerous instances where individuals were threatened with inappropriate firing and there were many instances of what we felt were verbal abuse from her to ALL members of the office staff. We requested (many times) that she not come back as our supervisor, but stated that we were willing to work with her as a co-worker. Our requests were ignored. We quit.

Den verkställande direktören i fråga gav sedan Stallman ett ultimatum: ge henne full autonomi på kontoret, annars skulle hon sluta. Stallman, som ordförande för FSF, vägrade ge henne total kontroll över dess verksamhet, så hon avgick, och han rekryterade Peter Salus för att ersätta henne.

När Raymond, en utomstående, fick veta att personerna hade lämnat FSF, antog han att det var Stallmans fel. Det gav bekräftelse åt hans teori att Stallmans personlighet var orsaken till alla problem i GNU-projektet.

Raymond hade en annan teori: de senaste förseningarna såsom Hurd och de senaste problemen såsom Lucid-Emacs-schismen återspeglade problem som normalt förknippas med projektledning av programvara, inte med utveckling av programvarukod.

Kort efter Conference on Freely Redistributable Software började Raymond arbeta på sitt eget hjärteprojekt, ett e-postverktyg kallat “fetchmail”. Med Torvalds som inspirationskälla släppte Raymond sitt program med ett tillägg som lovade att uppdatera källkoden så tidigt och så ofta som möjligt. När användare började skicka in felrapporter och funktionsförslag fann Raymond, som först förväntade sig en trasslig röra, att den resulterande programvaran var överraskande robust. Efter att ha analyserat framgången med Torvalds tillvägagångssätt formulerade Raymond en snabb analys: genom att använda Internet som sin “petriskål” och hackargemenskapens hårda granskning som en form av naturligt urval hade Torvalds skapat en evolutionär modell fri från central planering.

Vad mer är, beslöt Raymond, hade Torvalds hittat ett sätt att kringgå Brooks lag. Först formulerad av Fred P. Brooks, chef för IBM:s OS/360-projekt och författare till 1975 års bok The Mythical Man-Month, ansåg Brooks lag att tillägg av utvecklare till ett projekt bara ledde till ytterligare projektförseningar. Raymond, som likt de flesta hackare trodde att programvara, likt soppa, gynnas av ett begränsat antal kockar, anade att något revolutionerande var på gång. Genom att bjuda in fler och fler kockar till köket hade Torvalds faktiskt hittat ett sätt att göra den resulterande programvaran bättre.³

Raymond satte sina observationer på papper. Han bearbetade dem till ett tal, som han snart höll inför en grupp vänner och grannar i Chester County, Pennsylvania. Talet, döpt till “The Cathedral and the Bazaar”, kontrasterade den “bazar”-stil som Torvalds gav upphov till med den “katedral”-stil som generellt användes av alla andra.

Raymond säger att mottagandet var entusiastiskt, men inte alls lika entusiastiskt som det han fick under 1997 års Linux Kongress, ett möte för GNU/Linux-användare i Tyskland påföljande vår.

“Vid Kongressen gav de mig en stående ovation i slutet av talet”, minns Raymond. “Jag tog det som betydelsefullt av två skäl. För det första innebar det att de var entusiastiska över det de hörde. För det andra innebar det att de var entusiastiska även efter att ha hört talet framfört genom en språkbarriär.”

Så småningom skulle Raymond omvandla talet till en uppsats, också med titeln “The Cathedral and the Bazaar”. Uppsatsen fick sitt namn från Raymonds centrala analogi. Tidigare hade program varit “katedraler”, imponerande, centralt planerade monument byggda för att stå sig mot tidens tand. Linux, å andra sidan, liknade mer “en stor bubblande basar”, ett program utvecklat genom Internets löst decentraliserade dynamik.

Raymonds uppsats förknippade katedralstilen, som han och Stallman och många andra hade använt, specifikt med GNU-projektet och Stallman, och framställde därmed kontrasten mellan utvecklingsmodeller som en jämförelse mellan Stallman och Torvalds. Där Stallman var hans valda exempel på den klassiska katedralarkitekten — det vill säga en programmerings-“trollkarl” som kunde försvinna i 18 månader och komma tillbaka med något som GNU:s C-kompilator — var Torvalds mer som en gemytlig middagsvärd. Genom att låta andra leda Linux designdiskussion och bara gå in när hela bordet behövde en domare hade Torvalds skapat en utvecklingsmodell som i hög grad återspeglade hans egen avslappnade personlighet. Ur Torvalds perspektiv var den viktigaste chefsuppgiften inte att påtvinga kontroll utan att hålla idéerna flytande.

Raymond sammanfattade: “Jag tror att Linus smartaste och mest betydelsefulla hack inte var själva byggandet av Linux-kärnan, utan snarare hans uppfinning av Linux-utvecklingsmodellen.”⁴

Om uppsatsens beskrivning av de två utvecklingsstilarna var skarpsinnig, så var dess koppling av katedralmodellen specifikt till Stallman (snarare än till alla andra som använt den, inklusive Raymond själv) rent förtal. Faktum är att utvecklarna av vissa GNU-paket, inklusive GNU Hurd, hade läst om Torvalds metoder och anammat dem innan Raymond prövade dem, även om de inte analyserade dem vidare och offentligt förespråkade dem som Raymonds uppsats gjorde. Tusentals hackare som läste Raymonds artikel måste genom nedsvärtningen ha fått en negativ syn på GNU.

Genom att sammanfatta hemligheterna bakom Torvalds chefsframgångar drog Raymond till sig uppmärksamheten från andra medlemmar i den fria programvarugemenskapen för vilka frihet inte var en prioritet. De försökte intressera näringslivet för användning och utveckling av fri programvara, och för att göra det valde de att rama in frågan i de värden som tilltalar näringslivet: kraftfull, pålitlig, billig, avancerad. Raymond blev den mest kände förespråkaren för dessa idéer, och de nådde ledningen för Netscape, vars proprietära webbläsare höll på att förlora marknadsandelar till Microsofts lika proprietära Internet Explorer. Efter att ha tagit intryck av ett tal av Raymond tog Netscape-cheferna med sig budskapet tillbaka till företagets huvudkontor. Några månader senare, i januari 1998, tillkännagav företaget sin plan att publicera källkoden för sin flaggskeppswebbläsare Navigator i hopp om att värva hackarstöd i den framtida utvecklingen.

När Netscapes VD Jim Barksdale pekade ut Raymonds uppsats “Cathedral and the Bazaar” som ett viktigt inflytande över företagets beslut, lyfte företaget omedelbart upp Raymond till kändisstatus i hackarvärlden. Han bjöd in några personer för att prata, däribland Larry Augustin, grundare av VA Research, som sålde arbetsstationer med operativsystemet GNU/Linux förinstallerat, Tim O’Reilly, grundare av förlaget O’Reilly & Associates, och Christine Peterson, ordförande för Foresight Institute, en tankesmedja i Silicon Valley specialiserad på nanoteknik. “Mötets dagordning kunde sammanfattas i en enda punkt: hur skulle man dra nytta av Netscapes beslut så att andra företag kunde följa efter?”

Raymond minns inte det samtal som ägde rum, men han minns den första oron som togs upp. Trots Stallmans och andra hackares upprepade försök att påminna folk om att ordet “free” i fri programvara stod för frihet och inte för pris, gick budskapet fortfarande inte fram. De flesta företagsledare, när de hörde termen för första gången, tolkade ordet som synonymt med “gratis” och tappade snabbt intresset för alla uppföljningsmeddelanden. Tills hackarna hittade ett sätt att komma förbi missförståndet stod den fria programvarurörelsen inför en uppförsbacke, även efter Netscape.

Peterson, vars organisation aktivt hade engagerat sig i att främja den fria programvarans sak, erbjöd ett alternativ: “open source”.

När Peterson tittar tillbaka säger hon att hon kom på termen “open source” när hon diskuterade Netscapes beslut med en vän inom pr-branschen. Hon minns inte var hon stötte på termen eller om hon lånade den från ett annat fält, men hon minns att hennes vän ogillade termen.⁵

Vid mötet, säger Peterson, var reaktionen helt annorlunda. “Jag tvekade att föreslå det”, minns Peterson. “Jag hade ingen ställning i gruppen, så jag började använda det i förbigående, utan att lyfta fram det som en ny term.” Till Petersons överraskning slog termen an. I slutet av mötet verkade de flesta av deltagarna, inklusive Raymond, vara nöjda med den.

Raymond säger att han inte offentligt använde termen “open source” som ersättning för “free software” förrän en eller två dagar efter Mozillas lanseringsfest, då O’Reilly hade planerat ett möte för att prata om fri programvara. O’Reilly, som kallade sitt möte för “the Freeware Summit”, säger att han ville rikta mediernas och gemenskapens uppmärksamhet mot de andra förtjänstfulla projekt som också hade uppmuntrat Netscape att släppa Mozilla. “Alla dessa killar hade så mycket gemensamt, och jag blev förvånad över att alla inte kände varandra”, säger O’Reilly. “Jag ville också låta världen veta hur stor påverkan den fria programvarukulturen redan hade haft. Folk gick miste om en stor del av den fria programvarutraditionen.”

När han satte ihop inbjudningslistan fattade O’Reilly dock ett beslut som skulle få långsiktiga politiska konsekvenser. Han beslutade att begränsa listan till utvecklare från västkusten såsom Wall, Eric Allman, skaparen av sendmail, och Paul Vixie, skaparen av BIND. Det fanns naturligtvis undantag: Pennsylvania-bon Raymond, som redan var i stan tack vare Mozilla-lanseringen, fick en snabb inbjudan. Det fick också Virginia-bon Guido van Rossum, skaparen av Python. “Frank Willison, min chefredaktör och Pythons förespråkare inom företaget, bjöd in honom utan att först kolla med mig”, minns O’Reilly. “Jag var glad att ha honom där, men när jag började var det verkligen bara en lokal sammankomst.”

För vissa observatörer framstod ovilligheten att inkludera Stallmans namn på listan som en förolämpning. “Jag beslöt att inte gå på evenemanget på grund av det”, säger Perens och minns toppmötet. Raymond, som gick dit, säger att han argumenterade för att Stallman skulle bjudas in, utan framgång. Ryktet om förolämpningen fick extra styrka av det faktum att O’Reilly, evenemangets värd, offentligt hade grälat med Stallman över frågan om upphovsrätten till programvarumanualer. Före mötet hade Stallman hävdat att fria programvarumanualer borde vara lika fritt kopierbara och modifierbara som fria programvaruprogram. O’Reilly hävdade å sin sida att en värdeskapande marknad för icke-fria böcker ökade nyttan av fri programvara genom att göra den mer tillgänglig för en bredare gemenskap. De båda hade också tvistat om titeln på evenemanget, med Stallman som insisterade på “Free Software” snarare än “Freeware”. Den senare termen avser oftast program som är tillgängliga gratis, men som inte är fri programvara eftersom deras källkod inte är utgiven.

När O’Reilly tittar tillbaka ser han inte beslutet att lämna Stallmans namn utanför inbjudningslistan som en förolämpning. “Vid den tidpunkten hade jag aldrig träffat Richard personligen, men i våra e-postinteraktioner hade han varit oböjlig och ovillig att engagera sig i dialog. Jag ville se till att GNU-traditionen var representerad vid mötet, så jag bjöd in John Gilmore och Michael Tiemann, som jag kände personligen och som jag visste var passionerade för värdet av GPL men verkade mer villiga att engagera sig i ett uppriktigt meningsutbyte om styrkorna och svagheterna hos de olika fria programvaruprojekten och -traditionerna. Med tanke på all den senare uppståndelsen önskar jag verkligen att jag hade bjudit in Richard också, men jag tycker absolut inte att mitt misslyckande med att göra det ska tolkas som en brist på respekt för GNU-projektet eller för Richard personligen.”

Förolämpning eller ej, både O’Reilly och Raymond säger att termen “open source” vann över precis tillräckligt många toppmötesdeltagare för att räknas som en framgång. Deltagarna delade idéer och erfarenheter och brainstormade om hur de kunde förbättra bilden av fri programvara. En nyckelfråga var hur man kunde peka på framgångarna för fri programvara, särskilt inom Internets infrastruktur, i motsats till att betona GNU/Linux utmaning mot Microsoft Windows. Men precis som vid det tidigare mötet hos VA vände sig diskussionen snart mot de problem som var förknippade med termen “free software”. O’Reilly, toppmötets värd, minns en kommentar från Torvalds, en av toppmötets deltagare.

“Linus hade just flyttat till Silicon Valley vid den tidpunkten, och han förklarade hur han först nyligen hade lärt sig att ordet ‘free’ hade två betydelser — free som i ‘libre’ och free som i ‘gratis’ — på engelska.”

Michael Tiemann, grundare av Cygnus, föreslog ett alternativ till den besvärliga termen “free software”: sourceware. “Ingen blev särskilt entusiastisk över den”, minns O’Reilly. “Det var då Eric slängde ur sig termen ‘open source’. ”

Även om termen tilltalade några var stödet för en förändring av den officiella terminologin långt ifrån enhälligt. I slutet av endagskonferensen röstade deltagarna om de tre termerna — free software, open source, eller sourceware. Enligt O’Reilly röstade 9 av de 15 deltagarna för “open source”. Även om några fortfarande hade invändningar mot termen enades alla deltagare om att använda den i framtida diskussioner med pressen. “Vi ville gå ut med ett solidaritetsbudskap”, säger O’Reilly.

Det dröjde inte länge innan termen blev del av det nationella språkbruket. Strax efter toppmötet förde O’Reilly toppmötesdeltagarna till en presskonferens som besöktes av reportrar från New York Times, Wall Street Journal och andra framstående publikationer. Inom några månader syntes Torvalds ansikte på omslaget av Forbes, med ansiktena på Stallman, Perl-skaparen Larry Wall och Apache-teamets ledare Brian Behlendorf i det inre uppslaget. Öppen källkod hade slagit upp portarna för näringslivet.

För toppmötesdeltagare som Tiemann var solidaritetsbudskapet det viktigaste. Även om hans företag hade uppnått en hel del framgångar med att sälja fria programvaruverktyg och -tjänster, förstod han den svårighet andra programmerare och entreprenörer ställdes inför.

“Det råder ingen tvekan om att användningen av ordet free var förvirrande i många situationer”, säger Tiemann. “Open source positionerade sig som affärsvänligt och affärsmässigt förnuftigt. Free software positionerade sig som moraliskt rättfärdigt. På gott och ont tyckte vi att det var mer fördelaktigt att samarbeta med open source-publiken.”

Raymond ringde Stallman efter mötet för att berätta för honom om den nya termen “open source” och fråga om han skulle använda den. Raymond säger att Stallman kort övervägde att anamma termen, bara för att förkasta den. “Jag vet eftersom jag hade direkta personliga samtal om det”, säger Raymond.

Stallmans omedelbara svar var: “Jag får tänka på saken.” Dagen därpå hade han kommit fram till att Raymonds och O’Reillys värderingar säkerligen skulle dominera framtidens diskurs om “open source”, och att det bästa sättet att hålla den fria programvarurörelsens idéer synliga för allmänheten var att hålla fast vid dess traditionella term.

Senare under 1998 tillkännagav Stallman sin ståndpunkt: “open source”, även om den var till hjälp för att kommunicera de tekniska fördelarna med fri programvara, fick också talare att tona ner frågan om programvarufrihet. Den undvek den oavsedda betydelsen “gratisprogramvara” och den avsedda betydelsen “frihetsrespekterande programvara” i lika hög grad. Som ett sätt att förmedla den senare betydelsen var den därför oanvändbar. I praktiken hade Raymond och O’Reilly gett ett namn till det icke-idealistiska politiska partiet i gemenskapen, det som Stallman inte höll med om.

Dessutom tänkte Stallman att idéerna bakom “open source” fick människor att lägga för mycket vikt vid att vinna företagens stöd. Även om sådant stöd i sig inte nödvändigtvis var dåligt, förväntade han sig att en alltför stor desperation efter det skulle leda till skadliga kompromisser. “Förhandlingsteknikens ABC lär dig att om du är desperat att få någons samtycke ber du om en dålig överenskommelse”, säger han. “Du behöver vara beredd att säga nej.” När Stallman sammanfattade sin ståndpunkt vid 1999 års LinuxWorld Convention and Expo, ett evenemang som Torvalds själv marknadsförde som en “coming out-fest” för “Linux”-gemenskapen, uppmanade Stallman sina medhackare att motstå lockelsen i lätta kompromisser.

“Eftersom vi har visat hur mycket vi kan göra behöver vi inte vara desperata efter att arbeta med företag eller kompromissa om våra mål”, sade Stallman under en paneldiskussion. “Låt dem erbjuda, så accepterar vi. Vi behöver inte ändra vad vi gör för att få dem att hjälpa oss. Du kan ta ett enda steg mot ett mål, sedan ett till och sedan fler och fler och så når du faktiskt ditt mål. Eller så kan du ta en halvmesyr som innebär att du aldrig tar ett steg till, och du kommer aldrig dit.”

Redan före LinuxWorld-mässan visade Stallman dock en ökad villighet att stöta bort anhängare av öppen källkod. Några månader efter Freeware Summit höll O’Reilly sin andra årliga Perl-konferens. Den här gången var Stallman närvarande. Under en paneldiskussion som prisade IBM:s beslut att använda den fria programvaruwebbservern Apache i sina kommersiella erbjudanden, tog Stallman ordet vid en publikmikrofon och gjorde ett skarpt utfall mot paneldeltagaren John Ousterhout, skaparen av skriptspråket Tcl. Stallman stämplade Ousterhout som en “parasit” på den fria programvarugemenskapen för att ha marknadsfört en proprietär version av Tcl via Ousterhouts start-up-företag, Scriptics. Ousterhout hade uttalat att Scriptics skulle bidra med bara det absoluta minimum av sina förbättringar till den fria versionen av Tcl, vilket betydde att företaget i praktiken skulle använda det lilla bidraget för att vinna gemenskapens gillande för en mycket större mängd icke-fri programvaruutveckling. Stallman förkastade ståndpunkten och fördömde Scriptics planer. “Jag tror inte att Scriptics är nödvändigt för Tcls fortsatta existens”, sade Stallman till visslingar från andra i publiken.⁶

“Det var en ganska ful scen”, minns Prime Time Freewares Rich Morin. “John har gjort några ganska respektabla saker: Tcl, Tk, Sprite. Han har verkligen bidragit.” Trots sina sympatier för Stallman och Stallmans ståndpunkt kände Morin sympati för dem som blev bekymrade av Stallmans skarpa ord.

Stallman vill inte be om ursäkt. “Att kritisera proprietär programvara är inte fult — proprietär programvara är ful. Ousterhout hade verkligen gjort betydande bidrag tidigare, men poängen är att Scriptics skulle vara nästan 100 % ett proprietärt programvaruföretag. Vid den konferensen innebar att stå upp för frihet att vara oense med nästan alla. När jag talade från publiken kunde jag bara säga några meningar. Det enda sättet att ta upp frågan så att den inte omedelbart skulle glömmas bort var att formulera den i starka ordalag.”

“Om folk förebrår mig för att ‘göra en scen’ när jag uttalar allvarlig kritik av någons beteende, samtidigt som de kallar Torvalds ‘fräck’ för att säga elakare saker om triviala frågor, framstår det för mig som dubbelmoral.”

Stallmans kontroversiella kritik av Ousterhout fjärmade tillfälligt en potentiell sympatisör, Bruce Perens. År 1998 föreslog Eric Raymond att lansera Open Source Initiative, eller OSI, en organisation som skulle vaka över användningen av termen “open source” och tillhandahålla en definition för företag som var intresserade av att göra sina egna program. Raymond rekryterade Perens för att utarbeta definitionen.⁷

Perens skulle senare avgå från OSI och uttrycka beklagande över att organisationen hade ställt sig i opposition till Stallman och FSF. När han tittar tillbaka på behovet av en definition av fri programvara utanför Free Software Foundations ramar förstår Perens ändå varför andra hackare fortfarande kan känna behov av avstånd. “Jag tycker verkligen om och beundrar Richard”, säger Perens. “Jag tror att Richard skulle göra sitt arbete bättre om Richard hade mer balans. Det innefattar att ta en paus från fri programvara ett par månader.”

Stallmans energier skulle uträtta föga för att motverka pr-framfarten från förespråkarna för öppen källkod. I augusti 1998, när kretsillverkaren Intel köpte en andel i GNU/Linux-leverantören Red Hat, beskrev en artikel i New York Times företaget som produkten av en rörelse “known alternatively as free software and open source”.⁸ Sex månader senare proklamerade en artikel av John Markoff redan i rubriken att Apple Computer anammade den “open source”-baserade Apache-servern.⁹

Denna framfart skulle sammanfalla med det växande genombrottet hos företag som aktivt anammade termen “open source”. I augusti 1999 sålde Red Hat, ett företag som nu ivrigt marknadsförde sig som “open source”, aktier på Nasdaq. I december sjösatte VA Linux — tidigare VA Research — sin egen börsintroduktion med historisk effekt. Efter att ha öppnat på 30 dollar per aktie sköt företagets aktiekurs över 300 dollar i den inledande handeln, bara för att sedan falla tillbaka till 239 dollar. Aktieägare som hade turen att kliva in vid bottennoteringen och stanna till slutet upplevde en ökning på 698 % i pappersförmögenhet, ett Nasdaq-rekord. Eric Raymond, som styrelseledamot, ägde aktier värda 36 miljoner dollar. De höga priserna var dock tillfälliga; de rasade när dot-com-boomen tog slut.

Budskapet från förespråkarna för öppen källkod var enkelt: allt man behöver för att sälja konceptet fri programvara är att göra det affärsvänligt. De såg Stallman och den fria programvarurörelsen som om de kämpade mot marknaden; de ville i stället utnyttja den. I stället för att spela rollen som utstötta i gymnasiet hade de spelat kändisarnas spel, och stärkte sin makt under resans gång.

Metoderna vann stor framgång för öppen källkod, men inte för den fria programvarans ideal. Vad de hade gjort för att “sprida budskapet” var att utelämna dess viktigaste del: idén om frihet som en etisk fråga. Effekterna av utelämningen är synliga idag: från och med 2009 inkluderar nästan alla GNU/Linux-distributioner proprietära program, Torvalds version av Linux innehåller proprietära firmwareprogram, och företaget tidigare kallat VA Linux baserar sin verksamhet på proprietär programvara. Över hälften av alla världens webbservrar kör någon version av Apache, och den vanliga versionen av Apache är fri programvara, men många av dessa webbplatser kör en proprietär modifierad version distribuerad av IBM.

“På sina värsta dagar tror Richard att Linus Torvalds och jag konspirerade för att kapa hans revolution”, säger Raymond. “Richards förkastande av termen ‘open source’ och hans medvetna skapande av en ideologisk spricka kommer enligt min mening ur en besynnerlig blandning av idealism och revirtänkande. Det finns människor där ute som tror att det bara handlar om Richards personliga ego. Det tror inte jag. Det handlar snarare om att han förknippar sig så personligt med idén om fri programvara att han uppfattar varje hot mot den som ett hot mot sig själv.”

Stallman svarar: “Raymond framställer mina åsikter felaktigt: jag tror inte att Torvalds ‘konspirerade’ med någon, eftersom att vara lömsk inte är hans stil. Raymonds elaka uppförande syns dock tydligt i just dessa uttalanden. I stället för att svara på mina åsikter (ens så som han framställer dem) utifrån deras sakliga innehåll föreslår han psykologiska tolkningar av dem. Han tillskriver den hårdaste tolkningen till namnlösa andra, och sedan ‘försvarar’ han mig genom att föreslå en något mindre nedsättande. Han har ofta ‘försvarat’ mig på det sättet.”

Ironiskt nog skulle framgångarna för öppen källkod och för dess förespråkare som Raymond inte minska Stallmans roll som ledare — men de skulle leda många till att missförstå vad han är ledare för. Eftersom den fria programvarurörelsen saknar öppen källkods erkännande från företag och medier, får de flesta användare av GNU/Linux aldrig höra att den existerar, än mindre vad den anser. De har hört öppen källkods idéer och värderingar och de föreställer sig aldrig att Stallman skulle ha andra. Därför får han meddelanden som tackar honom för hans förespråkande av “open source”, och förklarar som svar att han aldrig har varit en anhängare av detta, och använder tillfället för att informera avsändaren om fri programvara.

Vissa skribenter uppmärksammar termen “free software” genom att använda termen “FLOSS”, som står för “Free/Libre and Open Source Software”. De säger dock ofta att det finns en enda “FLOSS”-rörelse, vilket är som att säga att USA har en “Liberal/Konservativ”-rörelse, och de åsikter som de vanligtvis förknippar med den påstådda enhetliga rörelsen är de åsikter om öppen källkod som de har hört.

Trots alla hinder gör den fria programvarurörelsen ibland sina idéer hörda, och fortsätter att växa i absoluta termer. Genom att stå fast vid sina principer och presentera sina idéer i kontrast till öppen källkods vinner den mark. “En av Stallmans främsta karaktärsdrag är att han inte viker sig”, säger Ian Murdock. “Han kommer att vänta upp till ett årtionde på att folk ska komma till hans synsätt om det är vad som krävs.”

Murdock finner för sin del den kompromisslösa hållningen både uppfriskande och värdefull. Stallman kanske inte längre är den ensamme ledaren för den fria programvarurörelsen, men han är fortfarande polstjärnan för den fria programvarugemenskapen. “Man vet alltid att han kommer att vara konsekvent i sina åsikter”, säger Murdock. “De flesta människor är inte sådana. Oavsett om du håller med honom eller inte måste du verkligen respektera det.”

Slutnoter

¹Se Peter Salus, “FYI-Conference on Freely Redistributable Software, 2/2, Cambridge” (1995) (arkiverat av Terry Winograd), http://bat8.inria.fr/~lang/hotlist/free/licence/fsf96/call-for-papers.html.

²Även om Linus Torvalds är finsk är hans modersmål svenska. “The Rampantly Unofficial Linus FAQ” på http://catb.org/~esr/faqs/linus/ erbjuder en kort förklaring:

Finland has a significant (about 6%) Swedish-speaking minority population. They call themselves finlandssvensk or finlandssvenskar and consider themselves Finns; many of their families have lived in Finland for centuries. Swedish is one of Finland’s two official languages.

³Brooks lag är den kortfattade sammanfattningen av följande citat taget från Brooks bok:

Since software construction is inherently a systems effort – an exercise in complex interrelationships – communication effort is great, and it quickly dominates the decrease in individual task time brought about by partitioning. Adding more men then lengthens, not shortens, the schedule.

Se Fred P. Brooks, The Mythical Man-Month (Addison Wesley Publishing, 1995).

⁴Se Eric Raymond, “The Cathedral and the Bazaar” (1997).

⁵Se Malcolm Maclachlan, “Profit Motive Splits Open Source Movement,” TechWeb News (26 augusti 1998), http://www.techweb.com/article/showArticle?articleID=29102344.

⁶Ibid.

⁷Se Bruce Perens m.fl., “The Open Source Definition,” The Open Source Initiative (1998), http://www.opensource.org/docs/definition.html.

⁸Se Amy Harmon, “For Sale: Free Operating System,” New York Times (28 september 1998), http://www.nytimes.com/library/tech/98/09/biztech/articles/28linux.html.

⁹Se John Markoff, “Apple Adopts ‘Open Source’ for its Server Computers,” New York Times (17 mars 1999), http://www.nytimes.com/library/tech/99/03/biztech/articles/17apple.html.

Kapitel 12
En kort resa genom hackarhelvetet

[RMS: I detta kapitel är min enda ändring att lägga till några anteckningar markerade så här.]

Richard Stallman stirrar, utan att blinka, genom vindrutan på en hyrbil medan vi väntar på att trafikljuset ska slå om och tar oss fram genom centrala Kihei.

Vi två är på väg till den närliggande staden Pa’ia, där vi är inbokade att träffa några programmerare och deras fruar för middag om ungefär en timme.

Det är ungefär två timmar efter Stallmans tal vid Maui High Performance Center, och Kihei, en stad som kändes så inbjudande före talet, verkar nu djupt osamarbetsvillig. Som de flesta strandstäder är Kihei ett endimensionellt exempel på förortsutbredning. När man kör längs dess huvudgata, med dess oändliga rad av hamburgerställen, mäklarbyråer och bikinibutiker, är det svårt att inte känna sig som en metallinkapslad tugga på väg genom mag-tarmkanalen hos en jättelik kommersiell binnikemask. Känslan förvärras av bristen på sidovägar. Utan någonstans att ta vägen än framåt rör sig trafiken i ryckiga, fjädrande stötar. 200 meter längre fram slår ett ljus om till grönt. När vi har hunnit fram har det slagit om till gult igen.

För Stallman, som hela livet bott på östkusten, är utsikten att tillbringa större delen av en solig Hawaii-eftermiddag fastlåst i långsam trafik nog för att utlösa en emboli. [RMS: Eftersom jag körde förlorade jag också tid för att svara på min e-post, och det är verkligen jobbigt eftersom jag knappt hinner med ändå.] Ännu värre är vetskapen att med bara några snabba högersvängar en kvarts kilometer tillbaka hade hela situationen lätt kunnat undvikas. Tyvärr är vi utlämnade åt föraren framför oss, en programmerare från labbet som känner vägen och som har beslutat att ta oss till Pa’ia via den natursköna rutten i stället för via den närliggande Pilani Highway.

“Det här är fruktansvärt”, säger Stallman mellan frustrerade suckar. “Varför tog vi inte den andra vägen?”

Återigen slår ljuset en kvarts kilometer framför oss om till grönt. Återigen kryper vi fram några billängder. Processen fortsätter i ytterligare tio minuter, tills vi till slut når en stor korsning som lovar tillgång till den intilliggande motorvägen.

Föraren framför oss ignorerar den och fortsätter genom korsningen.

“Varför svänger han inte?” stönar Stallman och kastar upp händerna i frustration. “Kan du fatta det?”

Jag bestämmer mig för att inte heller svara. Jag tycker att det faktum att jag sitter i en bil med Stallman i förarsätet, i Maui dessutom, är otroligt nog. Fram till för två timmar sedan visste jag inte ens att Stallman kunde köra bil. Nu, när jag lyssnar på Yo-Yo Mas cello som spelar de sorgesamma bastonerna i “Appalachian Journey” i bilstereon och ser solnedgången passera till vänster om oss, gör jag mitt bästa för att sjunka ihop i sätet.

När nästa möjlighet att svänga äntligen kommer sätter Stallman på sin högerblinker i ett försök att ge föraren framför oss en vink. Ingen tur den här gången. Återigen kryper vi långsamt genom korsningen och stannar en bra bit, 200 meter före nästa ljus. Nu är Stallman rasande.

“Det är som om han medvetet ignorerar oss”, säger han och gestikulerar och mimar som en landningssignaleringsofficer på ett hangarfartyg i ett fåfängt försök att fånga vår vägvisares blick. Vägvisaren verkar oberörd, och under de nästa fem minuterna ser vi bara en liten del av hans huvud i backspegeln.

Jag tittar ut genom Stallmans fönster. De närliggande öarna Kahoolawe och Lanai ger en idealisk inramning av den nedgående solen. Det är en hisnande utsikt, den sorten som gör sådana stunder lite mer uthärdliga om man är infödd hawaiian, antar jag. Jag försöker rikta Stallmans uppmärksamhet mot den, men Stallman, som nu är besatt av ouppmärksamheten hos föraren framför oss, avfärdar mig.

När föraren passerar genom ett nytt grönt ljus och helt ignorerar en skylt som säger “Pilani Highway Next Right” biter jag ihop tänderna. Jag minns en tidig varning från BSD-programmeraren Keith Bostic. “Stallman har inget tålamod med dårar”, varnade Bostic mig. “Om någon säger eller gör något dumt så tittar han dem i ögonen och säger: ‘Det där är dumt.’ ”

När jag tittar på den aningslöse föraren framför oss inser jag att det är dumheten, inte olägenheten, som driver Stallman till vansinne just nu.

“Det är som om han valde den här rutten utan någon som helst tanke på hur man skulle ta sig dit effektivt”, säger Stallman.

Ordet “effektivt” hänger i luften som en dålig lukt. Få saker irriterar hackarsinnet mer än ineffektivitet. Det var ineffektiviteten i att kontrollera Xerox-laserskrivaren två eller tre gånger om dagen som utlöste Stallmans första utforskning av skrivarens källkod. Det var ineffektiviteten i att skriva om programvaruverktyg som kapats av kommersiella programvaruleverantörer som fick Stallman att strida mot Symbolics och att lansera GNU-projektet. Om, som Jean Paul Sartre en gång påpekade, helvetet är andra människor, så är hackarhelvetet att upprepa andra människors dumma misstag, och det är ingen överdrift att säga att Stallmans hela liv har varit ett försök att rädda mänskligheten från de eldiga djupen.

Helvetesmetaforen blir ännu mer uppenbar när vi betraktar den långsamt passerande omgivningen. Med sin samling av butiker, parkeringsplatser och illa synkroniserade trafikljus liknar Kihei mindre en stad än ett illa utformat dataprogram i jätteformat. I stället för att dirigera om trafiken och fördela fordon genom sidogator och motorvägar har stadsplanerarna valt att köra allt genom en enda huvudgata. Ur ett hackarperspektiv är det att sitta i en bil mitt i röran som att lyssna på en CD-inspelning av naglar som skrapar mot en griffeltavla på full volym.

“Ofullkomliga system gör hackare rasande”, observerar Steven Levy, ännu en varning jag borde ha lyssnat på innan jag klev in i bilen med Stallman. “Det är en anledning till att hackare i allmänhet hatar att köra bil — systemet av slumpmässigt programmerade röda ljus och konstigt anlagda enkelriktade gator orsakar förseningar som är så förbannat onödiga [Levys betoning] att impulsen är att flytta om skyltar, öppna trafikljuskontrollskåpen . . . konstruera om hela systemet.”¹

Mer frustrerande är dock vår betrodde vägvisares dubbelspel. I stället för att söka efter en smart genväg — som varje sann hackare skulle göra instinktivt — har föraren framför oss valt att spela med i stadsplanerarnas spel. Som Vergilius i Dantes Inferno är vår vägvisare fast besluten att ge oss den fullständiga guidade rundturen av hackarhelvetet vare sig vi vill det eller inte.

Innan jag hinner framföra iakttagelsen till Stallman slår föraren till slut på sin högerblinker. Stallmans hopdragna axlar slappnar av något, och för ett ögonblick skingras spänningen i bilen. Spänningen återvänder dock när föraren framför oss saktar ner. Skyltar med “Construction Ahead” kantar båda sidor av gatan, och även om Pilani Highway ligger mindre än en kvarts kilometer bort är tvåfilsvägen mellan oss och motorvägen blockerad av en sovande bulldozer och två stora jordhögar.

Det tar Stallman några sekunder att registrera vad som händer när vår vägvisare börjar genomföra en klumpig vändning i fem drag framför oss. När han får en skymt av bulldozern och skyltarna “No Through Access” strax bortom, kokar Stallman till slut över.

“Varför, varför, varför?” gnäller han och kastar bak huvudet. “Du borde ha vetat att vägen var blockerad. Du borde ha vetat att den här vägen inte skulle fungera. Du gjorde det här med flit.” [RMS: Jag menade att han valde den långsamma vägen medvetet. Som förklaras nedan tycker jag inte att dessa citat är exakta.]

Föraren avslutar vändningen och passerar oss på väg tillbaka mot huvudgatan. När han gör det skakar han på huvudet och ger oss en ursäktande axelryckning. Tillsammans med ett brett leende avslöjar förarens gest en aning fastlandsfrustration men tempereras av en skyddande dos ö-fatalism. Genom hyrbilens stängda fönster uttrycker den ett koncist budskap: “Det är Maui; vad ska man göra?”

Stallman står inte ut längre.

“Stå inte där och fan-le!” skriker han och immar igen glaset medan han gör det. “Det är ditt jävla fel. Det här kunde ha varit så mycket enklare om vi bara hade gjort det på mitt sätt.” [RMS: Dessa citat tycks vara inexakta, eftersom jag inte använder “fucking” som ett adverb. Det här var inte en intervju, så Williams skulle inte ha haft en bandspelare igång. Jag är säker på att saker hände i stort sett som beskrivet, men de här citaten återspeglar förmodligen hans förståelse snarare än mina ord.]

Stallman betonar orden “mitt sätt” genom att greppa ratten och dra sig själv mot den två gånger. Bilden av Stallmans ryckande kropp är som ett barn som får ett raseriutbrott i en bilbarnstol, en bild som ytterligare understryks av tonen i Stallmans röst. Halvvägs mellan ilska och ångest verkar Stallman vara på gränsen till tårar.

Lyckligtvis kommer tårarna inte. Som en sommarskur slutar raseriutbrottet nästan lika snabbt som det började. Efter några gnällande flämtningar lägger Stallman in backen och börjar genomföra sin egen vändning. När vi är tillbaka på huvudgatan är hans ansikte lika uttryckslöst som det var när vi lämnade hotellet 30 minuter tidigare.

Det tar mindre än fem minuter att nå nästa tvärgata. Den erbjuder lätt tillgång till motorvägen, och inom några sekunder är vi på väg mot Pa’ia i en avkopplande hastighet. Solen som tidigare hängde ljus och gul över Stallmans vänstra axel brinner nu i en sval orangeröd färg i vår backspegel. Den lånar sin färg åt raderna av wili wili-träd som flyger förbi oss på båda sidor av motorvägen.

Under de nästa tjugo minuterna är det enda ljudet i vårt fordon, förutom det omgivande brummet från bilens motor och däck, ljudet av en cello och en fioltrio som spelar de sorgesamma tonerna från en folkvisa från Appalacherna.

Slutnoter

¹Se Steven Levy, Hackers (Penguin USA [pocket], 1984): 40.

Kapitel 13
Striden fortsätter

För Richard Stallman läker tiden kanske inte alla sår, men den ger en bekväm bundsförvant.

Fyra år efter “The Cathedral and the Bazaar” gnäller Stallman fortfarande över Raymonds kritik. Han muttrar också över Linus Torvalds upphöjelse till världens mest berömda hackare. Han minns en populär T-shirt som började dyka upp på Linux-mässor runt 1999. Utformad för att efterlikna den ursprungliga reklamaffischen för Stjärnornas krig skildrade tröjan Torvalds som svingade ett ljussvärd som Luke Skywalker, medan Stallmans ansikte satt ovanpå R2D2. Tröjan går fortfarande Stallman på nerverna, inte bara för att den framställer honom som Torvalds medhjälpare, utan också för att den upphöjer Torvalds till ledarskapsrollen i den fria programvarugemenskapen, en roll som inte ens Torvalds själv är villig att acceptera. “Det är ironiskt”, säger Stallman sorgset. “Att ta upp det där svärdet är precis vad Linus vägrar göra. Han får alla att fokusera på honom som rörelsens symbol, och sedan vill han inte strida. Vad är det för mening med det?”

Å andra sidan är det just samma ovilja hos Torvalds att “ta upp svärdet” som har lämnat dörren öppen för Stallman att stärka sitt rykte som hackargemenskapens etiske skiljedomare. Trots sina klagomål måste Stallman erkänna att de senaste åren har varit ganska goda, både för honom själv och för hans organisation. Förvisad till periferin av den ironiska framgången för GNU/Linux-systemet, eftersom användarna kallade det “Linux”, har Stallman ändå lyckats återta initiativet. Hans föreläsningsschema mellan januari 2000 och december 2001 inkluderade stopp på sex kontinenter och besök i länder där begreppet programvarufrihet bär tunga övertoner — till exempel Kina och Indien.

Utanför talarstolen har Stallman dragit nytta av tyngden hos GNU General Public License (GPL), som han fortfarande är förvaltare av. Under sommaren 2000, när luften snabbt höll på att pysa ur 1999 års Linux-börsbubbla, vann Stallman och Free Software Foundation två stora segrar. I juli 2000 meddelade Trolltech, ett norskt programvaruföretag och utvecklare av Qt, ett grafiskt gränssnittsbibliotek som kördes på operativsystemet GNU/Linux, att det licensierade sin programvara under GPL. Några veckor senare gav Sun Microsystems, ett företag som fram till dess varit försiktigt och försökt åka med på tåget kring öppen källkod utan att faktiskt bidra med sin kod, slutligen efter och meddelade att det också licensierade sin nya applikationssvit OpenOffice¹ under dubbla licenser: Lesser GNU Public License (LGPL) och Sun Industry Standards Source License (SISSL).

I Trolltechs fall var segern resultatet av en utdragen ansträngning från GNU-projektets sida. Qt:s ofrihet var ett allvarligt problem för den fria programvarugemenskapen eftersom KDE, en fri grafisk skrivbordsmiljö som höll på att bli populär, byggde på det. Qt var icke-fri programvara, men Trolltech hade bjudit in fria programvaruprojekt (såsom KDE) att använda det gratis. Även om KDE självt var fri programvara kunde användare som insisterade på frihet inte köra det, eftersom de var tvungna att avvisa Qt. Stallman insåg att många användare skulle vilja ha ett grafiskt skrivbord på GNU/Linux, och de flesta skulle inte värdesätta frihet tillräckligt för att avvisa lockelsen av KDE med Qt gömt inuti. Faran var att GNU/Linux skulle bli en motor för installationen av KDE, och därmed också av det icke-fria Qt. Det skulle underminera den frihet som var syftet med GNU.

För att hantera faran rekryterade Stallman människor för att lansera två parallella motprojekt. Det ena var GNOME, GNU:s fria grafiska skrivbordsmiljö. Det andra var Harmony, en kompatibel fri ersättning för Qt. Om GNOME lyckades skulle KDE inte behövas; om Harmony lyckades skulle KDE inte behöva Qt. Hur som helst skulle användare kunna ha ett grafiskt skrivbord på GNU/Linux utan icke-fritt Qt.

År 1999 gjorde båda projekten goda framsteg, och ledningen för Trolltech började känna trycket. Så Trolltech släppte Qt under sin egen fria programvarulicens, QPL. QPL kvalificerade sig som en fri licens, men Stallman påpekade nackdelen med att vara inkompatibel med GPL: i allmänhet var det omöjligt att kombinera GPL-täckt kod med Qt i ett program utan att bryta mot någondera licensen. Så småningom insåg Trolltechs ledning att GPL skulle tjäna deras syften lika bra, och släppte Qt med dubbla licenser: samma Qt-kod, parallellt, var tillgänglig under GNU GPL och under QPL. Efter tre år var segern ett faktum.

När Qt väl var fritt hade motivet för att utveckla Harmony (som inte var tillräckligt komplett för faktisk användning) försvunnit, och utvecklarna övergav det. GNOME hade vunnit betydande mark, så dess utveckling fortsatte, och det är fortfarande GNU:s huvudsakliga grafiska skrivbord.

Sun önskade spela efter Free Software Foundations villkor. Vid 1999 års O’Reilly Open Source Conference försvarade Sun Microsystems medgrundare och chefsforskare Bill Joy sitt företags “community source”-licens, i grund och botten en urvattnad kompromiss som lät användare kopiera och modifiera Sun-ägd programvara men inte sälja kopior utan att förhandla fram ett royaltyavtal med Sun. (Med den restriktionen kvalificerade licensen sig inte som fri, eller för den delen heller som öppen källkod.) Ett år efter Joys tal uppträdde Sun Microsystems vicepresident Marco Boerries på samma scen och redogjorde för företagets nya licenskompromiss i fallet OpenOffice, en kontorsapplikationssvit utformad specifikt för operativsystemet GNU/Linux.

“Jag kan stava det med tre bokstäver”, sade Boerries. “GPL.”

Vid den tiden sade Boerries att hans företags beslut hade lite att göra med Stallman och mer att göra med framgången för GPL-skyddade program. “Det som i grund och botten hände var insikten att olika produkter lockade olika gemenskaper, och vilken licens man använder beror på vilken typ av gemenskap man vill locka”, sade Boerries. “Med [OpenOffice] var det tydligt att vi hade den högsta korrelationen med GPL-gemenskapen.”² Tyvärr var segern ofullständig, eftersom OpenOffice rekommenderar användningen av icke-fria plugin-program.

Sådana kommentarer pekar på GPL:s underskattade styrka och, indirekt, det politiska geniet hos den man som spelade den största rollen i att skapa den. “Det finns ingen advokat på jorden som skulle ha utformat GPL på det sätt som den är”, säger Eben Moglen, juridikprofessor vid Columbia University och Free Software Foundations chefsjurist. “Men den fungerar. Och den fungerar tack vare Richards designfilosofi.”

Moglen, en före detta yrkesprogrammerare, spårar sitt pro bono-arbete med Stallman tillbaka till 1990 när Stallman bad om Moglens juridiska hjälp i en privat angelägenhet. Moglen, som då arbetade med krypteringsexperten Phillip Zimmerman under Zimmermans juridiska strider med den federala regeringen, säger att han kände sig hedrad av begäran.³

“Jag sa till honom att jag använder Emacs varje dag i mitt liv, och att det skulle krävas väldigt mycket advokatarbete från min sida för att betala av den skulden.”

Sedan dess har Moglen, kanske mer än någon annan enskild individ, haft den bästa chansen att observera hur Stallmans hackarfilosofier har förts över till det juridiska området. Moglen säger att Stallmans inställning till juridisk text och hans inställning till programkod i stort sett är desamma. “Jag måste säga, som jurist, att tanken att det man bör göra med ett juridiskt dokument är att ta bort alla buggar inte är särskilt meningsfull”, säger Moglen. “Det finns osäkerhet i varje juridisk process, och vad de flesta jurister vill göra är att fånga fördelarna med osäkerheten för sin klient. Richards mål är det rakt motsatta. Hans mål är att avlägsna osäkerhet, vilket är i sig omöjligt. Det är i sig omöjligt att utforma en enda licens för att kontrollera alla omständigheter i alla rättssystem över hela världen. Men om man skulle ge sig i kast med det, skulle man behöva ge sig i kast med det på hans sätt. Och elegansen, enkelheten i utformningen, uppnår nästan det den måste uppnå. Och därifrån kommer ett litet advokatarbete att bära dig ganska långt.”

Som den person som har i uppdrag att driva Stallmans sak förstår Moglen frustrationen hos potentiella allierade. “Richard är en man som inte vill kompromissa i frågor som han ser som grundläggande”, säger Moglen, “och han tar inte lätt på att vrida på ord eller till och med bara söka konstfärdig tvetydighet, vilket det mänskliga samhället ofta kräver av många människor.”

Förutom att hjälpa Free Software Foundation har Moglen bistått med juridisk hjälp till andra svarande i upphovsrättsmål, såsom Dmitry Sklyarov och distributörerna av DVD-dekrypteringsprogrammet deCSS.

Sklyarov hade skrivit och släppt ett program för att bryta digitalt kopieringsskydd på Adobe e-böcker, i Ryssland där det inte fanns någon lag mot det, som anställd hos ett ryskt företag. Han arresterades sedan medan han besökte USA för att presentera en vetenskaplig uppsats om sitt arbete. Stallman deltog ivrigt i protester som fördömde Adobe för att ha fått Sklyarov arresterad, och Free Software Foundation fördömde Digital Millennium Copyright Act som “censur av programvara”, men den kunde inte ingripa till förmån för Sklyarovs program eftersom det var icke-fritt. Därför arbetade Moglen för Sklyarovs försvar genom Electronic Frontier Foundation. FSF undvek inblandning i distributionen av deCSS, eftersom det var olagligt, men Stallman fördömde den amerikanska regeringen för att förbjuda deCSS, och Moglen arbetade som direkt ombud för de svarande.

Efter FSF:s beslut att inte blanda sig i målen har Moglen lärt sig att uppskatta värdet av Stallmans envishet. “Det har funnits tillfällen genom åren då jag har gått till Richard och sagt: ‘Vi måste göra det här. Vi måste göra det där. Här är den strategiska situationen. Här är nästa drag. Här är vad vi måste göra.’ Och Richards svar har alltid varit: ‘Vi behöver inte göra något.’ Bara vänta. Det som behöver göras kommer att bli gjort.”

“Och vet du vad?” tillägger Moglen. “I regel har han haft rätt.”

Sådana kommentarer tillbakavisar Stallmans egen självbedömning: “Jag är inte bra på att spela spel”, säger Stallman och vänder sig till de många osynliga kritiker som ser honom som en skarpsinnig strateg. “Jag är inte bra på att se framåt och förutse vad någon annan kan göra. Mitt sätt har alltid varit att fokusera på grunden [av idéer], att säga ‘Låt oss göra grunden så stark som vi kan göra den.’ ”

GPL:s växande popularitet och fortsatt starka dragningskraft är de bästa hyllningarna till den grund som Stallman och hans GNU-kollegor lagt. Även om Stallman aldrig var den enda personen i världen som släppte fri programvara, kan han ändå ta åt sig hela äran för att ha byggt den fria programvarurörelsens etiska ramverk. Oavsett om andra moderna programmerare känner sig bekväma med att arbeta inom det ramverket eller inte är oväsentligt. Det faktum att de överhuvudtaget har ett val är Stallmans största arv.

Att diskutera Stallmans arv vid det här laget verkar lite förhastat. Stallman, 48 år i skrivande stund, har fortfarande några år kvar att lägga till eller dra ifrån det arvet. Ändå gör den fria programvarurörelsens framfart det frestande att undersöka Stallmans liv utanför programvaruindustrins dagliga strider och inom en mer upphöjd, historisk inramning.

Det är till hans heder att Stallman avböjer alla tillfällen att spekulera om det. “Jag har aldrig kunnat utarbeta detaljerade planer för hur framtiden skulle bli”, säger Stallman och erbjuder sitt eget för tidiga epitafium. “Jag sade bara ‘Jag kommer att kämpa. Vem vet var jag hamnar?’”

Det råder ingen tvekan om att Stallman, när han har valt sina strider, har fjärmat just de människor som annars kunde ha varit hans största förespråkare, om han hade varit villig att kämpa för deras åsikter i stället för sina egna. Det är också ett vittnesbörd om hans rakryggade, etiska natur att många av Stallmans före detta politiska motståndare ändå lyckas säga några goda ord om honom när de pressas. Spänningen mellan Stallman ideologen och Stallman hackargeniet får dock en biograf att undra: hur kommer folk att se på Stallman när Stallmans egen personlighet inte längre finns där för att stå i vägen?

I tidiga utkast till boken döpte jag frågan till “100-årsfrågan”. I hopp om att stimulera en objektiv syn på Stallman och hans arbete bad jag olika lysande stjärnor inom programvaruindustrin att ta sig ur den nuvarande tidsramen och placera sig i en historikers position som ser tillbaka på den fria programvarurörelsen 100 år in i framtiden. Från den nuvarande utsiktspunkten är det lätt att se likheter mellan Stallman och tidigare amerikaner som, även om de var något marginella under sin livstid, har nått ökad historisk betydelse i förhållande till sin tid. Närliggande jämförelser omfattar Henry David Thoreau, transcendentalistisk filosof och författare till Civil Disobedience, och John Muir, grundare av Sierra Club och upphovsman till den moderna miljörörelsen. Det är också lätt att se likheter med män som William Jennings Bryan, även känd som “The Great Commoner”, ledare för populiströrelsen, fiende till monopol och en man som, fastän mäktig, tycks ha bleknat bort till historisk obetydlighet.

Även om Stallman inte är den första personen som ser programvara som allmän egendom, är han garanterad en fotnot i framtida historieböcker tack vare GPL. Med detta i åtanke verkar det värdefullt att ta ett steg tillbaka och undersöka Richard Stallmans arv utanför den nuvarande tidsramen. Kommer GPL fortfarande att vara något som programmerare använder år 2102, eller kommer den att sedan länge vara bortglömd? Kommer termen “fri programvara” att verka lika politiskt kuriös som “free silver” gör idag, eller kommer den att verka kusligt förutseende i ljuset av senare politiska händelser?

Att förutsäga framtiden är en riskabel sport. Stallman vägrar och säger att frågan om vad folk kommer att tänka om 100 år förutsätter att vi inte har något inflytande över det. Den fråga han föredrar är: “Vad ska vi göra för att skapa en bättre framtid?” Men de flesta människor, när de ställdes inför den förutsägande frågan, verkade ivriga att nappa.

“Om hundra år kommer Richard och några andra personer att förtjäna mer än en fotnot”, säger Moglen. “De kommer att ses som berättelsens huvudspår.”

De “några andra personer” som Moglen nominerar till framtida kapitel i läroböcker omfattar John Gilmore, som utöver att bidra på olika sätt till fri programvara har grundat Electronic Frontier Foundation, och Theodor Holm Nelson, även känd som Ted Nelson, författare till 1982 års bok Literary Machines. Moglen säger att Stallman, Nelson och Gilmore var och en utmärker sig på historiskt betydelsefulla, icke-överlappande sätt. Han ger Nelson, som vanligtvis anses ha myntat termen “hypertext”, äran för att ha identifierat informationsägandets dilemma i den digitala tidsåldern. Gilmore och Stallman förtjänar under tiden särskild ära för att ha identifierat de negativa politiska effekterna av informationskontroll och byggt organisationer — Electronic Frontier Foundation i Gilmores fall och Free Software Foundation i Stallmans fall — för att motverka dessa effekter. Av de två ser Moglen dock Stallmans verksamhet som mer personlig och mindre politisk till sin natur.

“Richard var unik på så sätt att de etiska följderna av ofri programvara var särskilt tydliga för honom vid ett tidigt tillfälle”, säger Moglen. “Det har mycket att göra med Richards personlighet, som många människor, när de skriver om honom, kommer att försöka skildra som ett bifenomen eller till och med en nackdel i Richard Stallmans eget livsverk.”

Gilmore, som kallar det en sorts “tvetydig ära” att placeras mellan den nyckfulle Nelson och den retlige Stallman, instämmer ändå i Moglens argument. Gilmore skriver:

My guess is that Stallman’s writings will stand up as well as Thomas Jefferson’s have; he’s a pretty clear writer and also clear on his principles…Whether Richard will be as influential as Jefferson will depend on whether the abstractions we call “civil rights” end up more important a hundred years from now than the abstractions that we call “software” or “technically imposed restrictions.”

Ett annat element i Stallmans arv som inte bör förbises, skriver Gilmore, är den samarbetsbaserade modellen för programvaruutveckling som GNU-projektet banade väg för. Även om modellen ibland haft brister, har den ändå utvecklats till en standard inom programvaruutvecklingsindustrin. Sammantaget, säger Gilmore, kan den samarbetsbaserade programvaruutvecklingsmodellen till slut visa sig vara ännu mer inflytelserik än GNU-projektet, GPL-licensen eller något särskilt programvaruprogram som Stallman utvecklat:

Before the Internet, it was quite hard to collaborate over distance on software, even among teams that know and trust each other. Richard pioneered collaborative development of software, particularly by disorganized volunteers who seldom meet each other. Richard didn’t build any of the basic tools for doing this (the TCP protocol, email lists, diff and patch, tar files, RCS or CVS or remote-CVS), but he used the ones that were available to form social groups of programmers who could effectively collaborate.

Stallman tycker att utvärderingen, även om den är positiv, missar poängen. “Den betonar utvecklingsmetoder framför frihet, vilket återspeglar öppen källkods värderingar snarare än fri programvaras. Om det är så framtida användare ser tillbaka på GNU-projektet, fruktar jag att det kommer att leda till en värld där utvecklare håller användare i fångenskap och låter dem bidra till utvecklingen ibland som en belöning, men aldrig tar av dem kedjorna.”

Lawrence Lessig, juridikprofessor vid Stanford och författare till 2001 års bok The Future of Ideas, är på liknande sätt optimistisk. Som många rättslärda ser Lessig GPL som ett viktigt bålverk för den nuvarande så kallade “digitala allmänningen”, den enorma samling av gemenskapsägda program, nätverks- och telekommunikationsstandarder som har utlöst Internets exponentiella tillväxt under de senaste tre årtiondena. I stället för att koppla Stallman till andra Internetpionjärer, män som Vannevar Bush, Vinton Cerf och J. C. R. Licklider, som övertygade andra att se datorteknologi i en bredare skala, ser Lessig Stallmans påverkan som mer personlig, introspektiv och slutligen unik:

[Stallman] changed the debate from “is” to “ought.” He made people see how much was at stake, and he built a device to carry these ideals forward…That said, I don’t quite know how to place him in the context of Cerf or Licklider. The innovation is different. It is not just about a certain kind of code, or enabling the Internet. [It’s] much more about getting people to see the value in a certain kind of Internet. I don’t think there is anyone else in that class, before or after.

Alla ser förstås inte Stallmans arv som hugget i sten. Eric Raymond, förespråkaren för öppen källkod som anser att Stallmans ledarroll har minskat betydligt sedan 1996, ser blandade signaler när han tittar in i kristallkulan för 2102:

I think Stallman’s artifacts (GPL, Emacs, GCC) will be seen as revolutionary works, as foundation-stones of the information world. I think history will be less kind to some of the theories from which RMS operated, and not kind at all to his personal tendency towards territorial, cult-leader behavior.

Vad gäller Stallman själv, ser även han blandade signaler:

Vad historien säger om GNU-projektet, tjugo år från nu, kommer att bero på vem som vinner striden om friheten att använda offentlig kunskap. Om vi förlorar blir vi bara en fotnot. Om vi vinner är det osäkert om folk kommer att känna till GNU-operativsystemets roll — om de tror att systemet är “Linux” kommer de att bygga en falsk bild av vad som hände och varför.

Men även om vi vinner, kommer vilken historia folk får lära sig hundra år från nu sannolikt att bero på vem som politiskt dominerar.

När Stallman letar efter sin egen historiska analogi från 1800-talet hänvisar han till gestalten John Brown, den militante abolitionist som betraktas som en hjälte på ena sidan av Mason Dixon-linjen och som en galning på den andra.

John Browns slavuppror kom aldrig riktigt i gång, men under hans efterföljande rättegång väckte han i praktiken nationellt krav på avskaffande av slaveriet. Under inbördeskriget var John Brown en hjälte; 100 år senare, och under större delen av 1900-talet, lärde historieläroböckerna ut att han var galen. Under den lagstadgade rassegregationens era, när trångsyntheten var skamlös, accepterade USA delvis berättelsen som södern ville berätta om sig själv, och historieläroböcker sade många osanningar om inbördeskriget och relaterade händelser.

Sådana jämförelser dokumenterar både den självupplevda perifera naturen hos Stallmans nuvarande arbete och den binära naturen hos hans nuvarande rykte. Det är svårt att se Stallmans rykte falla till samma nivå av vanrykte som Browns gjorde under perioden efter återuppbyggnaden. Stallman har, trots sina tillfälliga krigsliknande analogier, gjort föga för att inspirera till våld. Ändå är det lätt att föreställa sig en framtid där Stallmans idéer hamnar på askhögen.⁴

Å andra sidan är det just egensinnigheten som en dag kan visa sig vara Stallmans största bestående arv. Moglen, en nära observatör under det senaste decenniet, varnar dem som missuppfattar Stallmans personlighet som kontraproduktiv eller som ett sidofenomen i förhållande till Stallmans livs “artefakter”. Utan den personligheten, säger Moglen, skulle det finnas försvinnande få artefakter att diskutera. Moglen, tidigare notarie vid Högsta domstolen, säger:

Look, the greatest man I ever worked for was Thurgood Marshall. I knew what made him a great man. I knew why he had been able to change the world in his possible way. I would be going out on a limb a little bit if I were to make a comparison, because they could not be more different: Thurgood Marshall was a man in society, representing an outcast society to the society that enclosed it, but still a man in society. His skill was social skills. But he was all of a piece, too. Different as they were in every other respect, the person I now most compare him to in that sense – of a piece, compact, made of the substance that makes stars, all the way through – is Stallman.

För att understryka bilden minns Moglen ett gemensamt ögonblick våren 2000. Framgången med VA Linux börsintroduktion ekade fortfarande i affärsmedierna, och ett halvt dussin frågor relaterade till fri programvara cirkulerade i nyhetsflödet. Omgiven av en virvlande orkan av frågor och berättelser som alla tiggde om kommentar, minns Moglen att han satte sig ner för att äta lunch med Stallman och kände sig som en skeppsbruten som släppts i stormens öga. Under den närmaste timmen, säger han, kretsade samtalet lugnt kring ett enda ämne: att stärka GPL.

“Vi satt där och pratade om vad vi skulle göra åt några problem i Östeuropa och vad vi skulle göra när problemet med ägandet av innehåll började hota fri programvara”, minns Moglen. “Medan vi pratade tänkte jag kort på hur vi måste ha sett ut för folk som passerade förbi. Här sitter vi, två små skäggiga anarkister, som planerar och schemalägger nästa steg. Och givetvis plockar Richard tovor ur sitt hår och släpper dem i soppan och beter sig på sitt vanliga sätt. Vem som helst som hade lyssnat på vårt samtal hade trott att vi var galna, men jag visste: jag visste att revolutionen sker här vid det här bordet. Det är det som gör att den sker. Och den här mannen är personen som får det att ske.”

Moglen säger att det ögonblicket, mer än något annat, befäste den elementära enkelheten i Stallmans stil.

“Det var roligt”, minns Moglen. “Jag sa till honom: ‘Richard, du vet, du och jag är de två killarna som inte tjänade några pengar på den här revolutionen.’ Och sedan betalade jag lunchen, för jag visste att han inte hade pengar att betala för den.”⁵

Slutnoter

¹Sun tvingades av ett varumärkesklagomål att använda det klumpiga namnet “OpenOffice.org”.

²Marco Boerries, intervju med författaren (juli 2000).

³För mer information om Zimmermans juridiska vedermödor, läs Steven Levys Crypto, s. 287–288. I den ursprungliga bokversionen av Free as in Freedom rapporterade jag att Moglen hjälpte till att försvara Zimmerman mot National Security Agency. Enligt Levys berättelse utreddes Zimmerman av det amerikanska åklagarkontoret och det amerikanska tullverket, inte av NSA.

⁴RMS: Sam Williams följande ord här, “In fashioning the free software cause not as a mass movement but as a collection of private battles against the forces of proprietary temptation,” passar inte fakta. Ända sedan det första tillkännagivandet av GNU-projektet har jag bett allmänheten att stödja saken. Den fria programvarurörelsen strävar efter att vara en massrörelse, och den enda frågan är om den har tillräckligt med stödjare för att kvalificera sig som “mass-”. Från och med 2009 har Free Software Foundation omkring 3000 medlemmar som betalar de rejäla medlemsavgifterna, och över 20 000 prenumeranter på dess månatliga e-postnyhetsbrev.

⁵RMS: Jag vägrar aldrig låta folk bjuda mig på en måltid, eftersom min stolthet inte bygger på att ta notan. Men jag hade verkligen pengar att betala för lunchen. Min inkomst, som kommer från ungefär hälften av de föreläsningar jag håller, är mycket mindre än en juridikprofessors lön, men jag är inte fattig.

Epilog från Sam Williams: Krossande ensamhet

[RMS: Eftersom detta kapitel är så personligt från Sam Williams har jag markerat alla ändringar i texten med hakparenteser eller utelämningstecken, och jag har bara gjort sådana ändringar för att klargöra tekniska eller juridiska punkter, och för att ta bort passager som jag upplevde som fientliga och utan information. Jag har också lagt till anteckningar märkta ‘RMS:’ för att bemöta vissa punkter. Williams har också ändrat texten i detta kapitel; ändringar gjorda av Williams är inte uttryckligen markerade.]

Att skriva en biografi om en levande person är lite som att producera en pjäs. Dramat framför ridån bleknar ofta i jämförelse med dramat bakom kulisserna.

I The Autobiography of Malcolm X ger Alex Haley läsarna en sällsynt inblick i dramat bakom kulisserna. Haley kliver ut ur spökskrivarrollen och levererar bokens epilog med sin egen röst. Epilogen förklarar hur en frilansreporter som Nation of Islams talesperson ursprungligen avfärdade som ett “verktyg” och en “spion” lyckades ta sig igenom personliga och politiska barriärer för att få Malcolm X:s livshistoria på pränt.

Även om jag tvekar att jämföra boken med The Autobiography of Malcolm X, är jag skyldig Haley ett tack för hans uppriktiga epilog. Under de senaste 12 månaderna har den fungerat som ett slags instruktionsbok för hur man ska hantera ett biografiskt ämne som byggt en hel karriär på att vara misshaglig. [RMS: Jag har byggt min karriär på att säga nej till saker som andra accepterar utan större frågor, men om jag ibland verkar eller är misshaglig är det inte med någon särskild avsikt.] Från början föreställde jag mig att avsluta biografin med en liknande epilog, både som en hyllning till Haley och som ett sätt att låta läsarna veta hur boken kom till.

Berättelsen bakom själva berättelsen börjar i en lägenhet i Oakland, slingrar sig genom de olika platser som nämns i boken — Silicon Valley, Maui, Boston och Cambridge. I slutändan är det dock en berättelse om två städer: New York, New York, världens bokförlagshuvudstad, och Sebastopol, Kalifornien, bokförlagshuvudstaden i Sonoma County.

Berättelsen börjar i april 2000. Vid den tiden skrev jag artiklar för den olycksaliga webbsajten BeOpen.com. Ett av mina första uppdrag var en telefonintervju med Richard M. Stallman. Intervjun gick bra, så bra att Slashdot ( http://www.slashdot.org), den populära “news for nerds”-sajten som ägs av VA Software, Inc. (tidigare VA Linux Systems och dessförinnan VA Research), gav den en länk i sin dagliga lista över nyhetsartiklar. Inom några timmar blev webbservrarna hos BeOpen heta när läsare klickade över till sajten.

Med alla rimliga mått borde historien ha slutat där. Tre månader efter intervjun, medan jag deltog i O’Reilly Open Source Conference i Monterey, Kalifornien, fick jag följande e-postmeddelande från Tracy Pattison, chef för utlandsrättigheter på ett stort förlag i New York:

To: sam@BeOpen.com
Subject: RMS Interview
Date: Mon, 10 Jul 2000 15:56:37 -0400

Dear Mr. Williams,

I read your interview with Richard Stallman on BeOpen with great interest. I’ve been intrigued by RMS and his work for some time now and was delighted to find your piece which I really think you did a great job of capturing some of the spirit of what Stallman is trying to do with GNU-Linux and the Free Software Foundation.

What I’d love to do, however, is read more - and I don’t think I’m alone. Do you think there is more information and/or sources out there to expand and update your interview and adapt it into more of a profile of Stallman? Perhaps including some more anecdotal information about his personality and background that might really interest and enlighten readers outside the more hardcore programming scene?

Tracy avslutade e-posten med en begäran om att jag skulle ringa henne för att diskutera idén vidare. Jag gjorde just det. Tracy berättade att hennes företag lanserade en ny serie elektroniska böcker, och det ville ha berättelser som tilltalade en publik av tidiga anammare. E-boksformatet var på 30 000 ord, ungefär 100 sidor, och hon hade presenterat idén för sina chefer om att skapa ett porträtt av en viktig gestalt i hackargemenskapen. Hennes chefer gillade idén, och under sitt sökande efter intressanta personer att porträttera hade hon stött på min BeOpen-intervju med Stallman. Därav hennes e-post till mig.

Det var då Tracy frågade mig: skulle jag vara villig att utvidga intervjun till ett fullängds profilporträtt?

Mitt svar var omedelbart: ja. Innan hon kunde gå vidare med det föreslog Tracy att jag skulle sätta ihop ett berättelseförslag som hon kunde visa sina överordnade. Två dagar senare skickade jag henne ett genomarbetat förslag. En vecka senare skickade Tracy mig ett uppföljande e-postmeddelande. Hennes chefer hade gett grönt ljus.

Jag måste erkänna att tanken på att få Stallman att delta i ett e-boksprojekt kom som en eftertanke för mig. Som reporter som bevakade öppen källkod visste jag att Stallman var petig. Jag hade redan fått ett halvt dussin e-postmeddelanden vid den tidpunkten som klandrade mig för att använda “Linux” i stället för “GNU/Linux”.

Å andra sidan visste jag också att Stallman letade efter sätt att få ut sitt budskap till den breda allmänheten. Om jag presenterade projektet för honom på det sättet kanske han skulle vara mer mottaglig. Om inte, kunde jag alltid förlita mig på den rikliga mängden dokument, intervjuer och inspelade online-konversationer som Stallman hade lämnat spridda runt om på Internet och göra en icke-auktoriserad biografi.

Under min research stötte jag på en essä med titeln “Freedom — Or Copyright?” Skriven av Stallman och publicerad i juni 2000 års nummer av MIT:s Technology Review, sågade essän e-böcker för en rad programvarusynder. Inte nog med att läsarna måste använda proprietära programvaror för att läsa dem, beklagade Stallman, utan de metoder som användes för att förhindra obehörig kopiering var alltför hårda. I stället för att ladda ner en överförbar HTML- eller PDF-fil laddade läsarna ner en krypterad fil. I huvudsak innebar köpet av en e-bok att man köpte en icke-överförbar nyckel för att dekryptera det krypterade innehållet. Varje försök att öppna en boks innehåll utan en auktoriserad nyckel utgjorde en kriminell överträdelse av Digital Millennium Copyright Act, 1998 års lag utformad för att stärka upphovsrättsskyddet på Internet. Liknande straff gällde för läsare som omvandlade en boks innehåll till ett öppet filformat, även om deras enda avsikt var att läsa boken på en annan dator i sitt hem. Till skillnad från en vanlig bok hade läsaren inte längre rätten att låna ut, kopiera eller sälja vidare en e-bok. De hade bara rätten att läsa den på en auktoriserad maskin, varnade Stallman:

We still have the same old freedoms in using paper books. But if e-books replace printed books, that exception will do little good. With “electronic ink,” which makes it possible to download new text onto an apparently printed piece of paper, even newspapers could become ephemeral. Imagine: no more used book stores; no more lending a book to your friend; no more borrowing one from the public library – no more “leaks” that might give someone a chance to read without paying. (And judging from the ads for Microsoft Reader, no more anonymous purchasing of books either.) This is the world publishers have in mind for us.¹

Det säger sig självt att essän väckte viss oro. Varken Tracy eller jag hade diskuterat vilken programvara hennes företag skulle använda eller vilken typ av upphovsrätt [licens] som skulle styra e-bokens användning. Jag nämnde Technology Review-artikeln och frågade om hon kunde ge mig information om hennes företags policy för e-böcker. Tracy lovade att återkomma.

Ivrig att komma igång bestämde jag mig för att ringa Stallman ändå och nämna bokidén för honom. När jag gjorde det uttryckte han omedelbart intresse och omedelbar oro. “Har du läst min essä om e-böcker?” frågade han.

När jag sade till honom att ja, jag hade läst essän och väntade på att få höra från förlaget, lade Stallman fram två villkor: han ville inte ge sitt stöd till en licensieringsmekanism för e-böcker som han var fundamentalt emot, och han ville inte framstå som om han gav sitt stöd. “Jag vill inte delta i något som får mig att se ut som en hycklare”, sade han.

För Stallman var programvarufrågan underordnad upphovsrättsfrågan. Han sade att han var villig att ignorera vilken programvara förlaget eller dess tredjepartsleverantörer använde, så länge företaget specificerade i upphovsrätten att läsarna fritt kunde göra och distribuera ordagranna kopior av e-bokens innehåll. Stallman pekade på Stephen Kings The Plant som en möjlig modell. I juni 2000 meddelade King på sin officiella webbplats att han själv publicerade The Plant i serieform. Enligt tillkännagivandet skulle bokens totala kostnad vara 13 dollar, utspritt över en serie avbetalningar på 1 dollar. Så länge minst 75% av läsarna betalade för varje kapitel lovade King att fortsätta släppa nya avbetalningar. I augusti verkade planen fungera, eftersom King hade publicerat de två första kapitlen med ett tredje på väg.

“Jag skulle vara villig att acceptera något liknande”, sade Stallman. “Så länge det också tillät ordagrann kopiering.” [RMS: Som jag minns tog jag också upp frågan om kryptering; texten två stycken längre ner bekräftar detta. Jag skulle inte ha gått med på att publicera boken på ett sätt som krävde ett icke-fritt program för att läsa den.]

Jag vidarebefordrade informationen till Tracy. Jag kände mig säker på att hon och jag skulle kunna hitta en rättvis lösning, och ringde upp Stallman och bokade in den första intervjun för boken. Stallman gick med på intervjun utan att ställa några ytterligare frågor om statusfrågan. Strax efter den första intervjun skyndade jag mig att boka in en andra intervju (den här i Kihei), och klämde in den innan Stallman åkte iväg på en 14-dagars semester till Tahiti. [RMS: Det var ingen ren semester; jag höll ett tal där också.]

Det var under Stallmans semester som de dåliga nyheterna kom från Tracy. Hennes företags juridiska avdelning ville inte justera sin [licens]-notis på e-böckerna. Läsare som ville göra sina böcker överförbara skulle [först behöva knäcka krypteringskoden för att kunna konvertera boken till ett fritt, allmänt format som HTML. Detta skulle vara olagligt och de kunde riskera straffrättsliga påföljder.]

Med två färska intervjuer i bagaget såg jag inget sätt att skriva boken utan att använda det nya materialet. Jag bokade snabbt en resa till New York för att träffa min agent och Tracy för att se om det fanns en kompromisslösning.

När jag flög till New York träffade jag min agent, Henning Guttman. Det var vårt första personliga möte, och Henning verkade pessimistisk angående våra chanser att tvinga fram en kompromiss, åtminstone från förlagets sida. De stora, etablerade förlagshusen såg redan på e-boksformatet med tillräcklig misstänksamhet och var inte på humör att experimentera med upphovsrättsspråk som gjorde det lättare för läsare att undvika betalning. Som agent specialiserad på teknikböcker var Henning dock fascinerad av det nya i mitt dilemma. Jag berättade för honom om de två intervjuer jag redan samlat in och löftet att inte publicera boken på ett sätt som fick Stallman att “se ut som en hycklare”. Henning höll med om att jag var i en etisk klämma och föreslog att vi skulle göra det till vårt förhandlingsargument.

Om inte det, sade Henning, kunde vi alltid tillgripa morot-och-piska-metoden. Moroten skulle vara den publicitet som kom med att publicera en e-bok som respekterade hackargemenskapens interna etik. Piskan skulle vara de risker som var förknippade med att publicera en e-bok som inte gjorde det. Nio månader innan Dmitry Sklyarov blev ett Internet cause célèbre visste vi att det bara var en tidsfråga innan en företagsam programmerare skulle avslöja hur man hackar e-böcker. Vi visste också att ett stort förlagshus som släppte en [krypterad] e-bok om Richard M. Stallman var programvaruekvivalenten till att sätta “Stjäl den här e-boken” på omslaget.

Efter mitt möte med Henning ringde jag Stallman. I hopp om att göra moroten mer lockande diskuterade jag ett antal potentiella kompromisser. Tänk om förlaget släppte bokens innehåll under en [dubbel] licens, något liknande vad Sun Microsystems hade gjort med OpenOffice, den fria programvarusviten för skrivbordsapplikationer? Förlaget kunde då släppa DRM-begränsade² versioner av e-boken under [sitt vanliga] format, dra nytta av alla finesser som följde med e-boksprogramvaran, samtidigt som man släppte den kopierbara versionen under ett mindre estetiskt tilltalande HTML-format.

Stallman sade till mig att han inte hade något emot [dubbellicens]-idén, men han ogillade idén att göra den fritt kopierbara versionen sämre än den begränsade versionen. Dessutom sade han [efter ytterligare eftertanke var detta fall annorlunda just för att han hade] ett sätt att kontrollera utfallet. Han kunde vägra samarbeta.

[RMS: Frågan var om det skulle vara fel av mig att gå med på den begränsade versionen. Jag kan rekommendera den fria versionen av Suns OpenOffice, eftersom den är fri programvara och mycket bättre än ingenting, samtidigt som jag avvisar den icke-fria versionen. Det finns ingen självmotsägelse här, eftersom Sun inte behövde eller bad om mitt godkännande för den icke-fria versionen; jag var inte ansvarig för dess existens. I det här fallet, om jag hade sagt ja till den icke-fritt-kopierbara versionen, skulle ansvaret falla på mig.]

Jag gjorde några fler förslag utan större effekt. Det enda jag kunde få ur Stallman var en eftergift [RMS: dvs. en ytterligare kompromiss] att e-bokens [licens] skulle begränsa alla former av fildelning till “icke-kommersiell redistribution”.

Innan jag avslutade samtalet föreslog Stallman att jag skulle säga till förlaget att jag hade lovat Stallman att verket skulle vara [fritt delbart]. Jag sade till Stallman att jag inte kunde gå med på det uttalandet [RMS: även om det var sant, eftersom han hade accepterat mina villkor från början] men att jag såg boken som omöjlig att färdigställa utan hans medverkan. Till synes nöjd lade Stallman på med sin vanliga avskedsfras: “Happy hacking.”

Henning och jag träffade Tracy nästa dag. Tracy sade att hennes företag var villigt att publicera kopierbara utdrag i ett okrypterat format men skulle begränsa utdragen till 500 ord. Henning informerade henne om att detta inte skulle räcka för att jag skulle komma runt min etiska förpliktelse gentemot Stallman. Tracy nämnde sitt eget företags avtalsförpliktelser gentemot onlineleverantörer som Amazon.com. Även om företaget beslöt att öppna upp sitt e-boksinnehåll en enda gång, stod det inför risken att dess partners skulle betrakta det som ett avtalsbrott. Utan en ändrad inställning hos företagsledningen eller från Stallmans sida var beslutet upp till mig. Jag kunde använda intervjuerna och gå emot min tidigare överenskommelse med Stallman, eller jag kunde åberopa journalistisk etik och dra mig ur den muntliga överenskommelsen om att göra boken.

Efter mötet flyttade min agent och jag till en pub på Third Ave. Jag använde hans mobiltelefon för att ringa Stallman och lämnade ett meddelande när ingen svarade. Henning gick iväg ett ögonblick, vilket gav mig tid att samla mina tankar. När han kom tillbaka höll han upp mobiltelefonen.

“Det är Stallman”, sade Henning.

Samtalet kom av sig direkt. Jag förmedlade Tracys kommentar om förlagets avtalsförpliktelser.

“Så”, sade Stallman rakt på sak. “Varför skulle jag bry mig ett skvatt om deras avtalsförpliktelser?”

För att be ett stort förlagshus att riskera en juridisk strid med sina leverantörer över en e-bok på 30 000 ord är en stor sak, föreslog jag. [RMS: Hans outtalade premiss var att jag omöjligen kunde vägra den här affären för enbart principens skull.]

“Ser du inte?” sade Stallman. “Det är precis därför jag gör det här. Jag vill ha en avgörande seger. Jag vill att de ska göra ett val mellan frihet och affärer som vanligt.”

Medan orden “avgörande seger” ekade i mitt huvud kände jag hur min uppmärksamhet ett ögonblick drev iväg mot de förbipasserande fotgängarna på trottoaren. När jag kom in i baren hade jag med glädje lagt märke till att platsen låg mindre än ett halvt kvarter från det gathörn som hyllades i 1976 års Ramones-låt “53rd and 3rd”, en låt jag alltid tyckte om att spela under mina dagar som musiker. Liksom den eviga frustrerade gatuhallicken som skildras i den låten kunde jag känna hur saker föll isär lika snabbt som de hade kommit samman. Ironin var påtaglig. Efter veckor av att glatt spela in andra människors klagomål fann jag mig själv i positionen att försöka genomföra den sällsammaste av bedrifter: en Richard Stallman-kompromiss. När jag fortsatte att harkla mig och mumlade, pläderade förlagets sak och avslöjade min växande sympati för den, attackerade Stallman, som ett djur som vittrar blod.

“Så det är det? Du tänker bara lura mig? Du tänker bara böja dig för deras vilja?”

[RMS: Citaten visar att Williams tolkning av det här samtalet var helt fel. Han jämför mig med ett rovdjur, men jag sa bara nej till den affär han tjatade på mig att acceptera. Jag hade redan gjort flera kompromisser, några beskrivna ovan; jag vägrade bara kompromissa bort mina principer helt. Jag gör ofta så; människor som inte är nöjda säger att jag “vägrade kompromissa alls”, men det är en överdrift; se http://www.gnu.org/philosophy/compromise.html. Sedan fruktade jag att han skulle bortse från de villkor han tidigare gått med på och publicera boken med DRM trots min vägran. Det jag vittrade var inte hans “blod” utan möjligt förräderi.]

Jag tog upp frågan om en dubbelupphovsrätt igen.

“Du menar licens”, sade Stallman kort.

“Ja, licens. Upphovsrätt. Vad som helst”, sade jag, och kände mig plötsligt som en sårad tonfisk som drog efter sig en rik plym av plasma i vattnet.

“Åh, varför gjorde du inte bara det jag sade åt dig att göra!” skrek han. [RMS: Jag tror att detta citat var förvanskat, både för att använda “fucking” som adverb aldrig var en del av mitt talmönster, och för att orden inte passar omständigheterna. Orden han citerar är en tillrättavisning till en olydig underordnad. Jag kände att han hade en etisk förpliktelse, men han var inte min underordnade, och jag skulle inte ha talat till honom som en sådan. Med anteckningar snarare än en inspelare kunde han inte tillförlitligt minnas de exakta orden.]

Jag måste ha argumenterat för förlaget in i det sista, eftersom jag i mina anteckningar lyckades spara en sista Stallman-replik: “Jag bryr mig inte. Det de gör är ont. Jag kan inte stödja ondska. Adjö.” [RMS: Det låter som om jag hade kommit fram till att han aldrig skulle ta ett nej som svar, och det enda sättet att avsluta samtalet utan att acceptera hans förslag var att lägga på luren.]

Så snart jag lade på telefonen sköt min agent en nyskänkt Guinness till mig. “Jag tänkte att du kanske skulle behöva det här”, sade han med ett skratt. “Jag kunde se att du skakade där mot slutet.”

Jag skakade verkligen. Skakandet slutade inte förrän Guinnessen var mer än halvvägs urdrucken. Det kändes konstigt att höra mig själv karakteriseras som ett sändebud för “ondska”. [RMS: Mina ord som citeras kritiserar förlaget, inte Williams personligen. Om han tog det personligt, antyder det kanske att han började ta etiskt ansvar för den affär han pressat mig att acceptera.] Det kändes ännu konstigare att veta att jag tre månader tidigare satt i en lägenhet i Oakland och försökte komma på min nästa artikelidé. Nu satt jag i en del av världen som jag bara känt igen från rocklåtar, hade möten med förlagschefer och drack öl med en agent som jag inte ens hade lagt ögonen på förrän dagen innan. Det hela var för surrealistiskt, som att se mitt eget liv reflekterat som ett filmmontage.

Ungefär då slog min interna absurditetsmätare till. Det inledande skakandet gav vika för skrattkramper. För min agent måste jag ha sett ut som en annan bräcklig författare som genomgick ett olägligt emotionellt sammanbrott. För mig var jag precis på väg att börja uppskatta den cyniska skönheten i min situation. Affär eller ingen affär, jag hade redan grundstoffet till en ganska bra berättelse. Det var bara en fråga om att hitta en plats att berätta den på. När mina skrattkramper slutligen lade sig höll jag upp min drink i en skål.

“Välkommen till frontlinjen, min vän”, sade jag och skålade med min agent. “Man kan lika gärna njuta av det.”

Om den här berättelsen verkligen vore en pjäs är det här den skulle ta ett tillfälligt romantiskt mellanspel. Nedslagen av den spända stämningen i vårt möte bjöd Tracy Henning och mig att gå ut och ta några drinkar med henne och några av hennes kollegor. Vi lämnade baren på Third Ave., gick ner till East Village och träffade Tracy och hennes vänner.

Väl där pratade jag med Tracy och var noga med att undvika jobbprat. Vårt samtal var trevligt, avslappnat. Innan vi skildes åt kom vi överens om att träffas nästa kväll. Återigen var samtalet trevligt, så trevligt att Stallman-e-boken blev nästan ett avlägset minne.

När jag kom tillbaka till Oakland ringde jag runt till olika journalistvänner och bekanta. Jag berättade om mitt dilemma. De flesta klandrade mig för att jag hade gett Stallman för stora eftergifter i förhandlingen före intervjun. [RMS: De som läst hela boken vet att jag aldrig skulle ha släppt villkoren.] En före detta professor från journalistutbildningen föreslog att jag skulle ignorera Stallmans kommentar om “hycklare” och bara skriva berättelsen. Reportrar som kände till Stallmans medievana uttryckte sympati men gav enhetligt samma svar: det är ditt val.

Jag bestämde mig för att lägga boken på hyllan. Även med intervjuerna gjorde jag inga stora framsteg. Dessutom gav det mig chansen att prata med Tracy utan att behöva gå via Henning först. Vid jul hade vi växlat besök: hon flög ut till västkusten en gång, jag flög ut till New York en andra gång. Dagen före nyårsafton friade jag. När jag skulle bestämma mig för vilken kust jag skulle bo på valde jag New York. I februari packade jag ihop min bärbara dator och alla mina forskningsanteckningar relaterade till Stallman-biografin, och vi tog oss i väg till JFK Airport. Tracy och jag gifte oss den 11 maj. Så kan det gå med misslyckade bokaffärer.

Under sommaren började jag fundera på att omvandla mina intervjuanteckningar till en tidskriftsartikel. Etiskt kände jag inget dåligt samvete över att göra det, eftersom de ursprungliga intervjuvillkoren inte sade något om traditionella tryckta medier. För att vara ärlig kände jag mig också lite mer bekväm med att skriva om Stallman efter åtta månaders radiotystnad. Sedan vårt telefonsamtal i september hade jag bara fått två e-postmeddelanden från Stallman. Båda tillrättavisade mig för att ha använt “Linux” i stället för “GNU/Linux” i ett par artiklar för webbtidskriften Upside Today. Bortsett från det hade jag uppskattat tystnaden. I juni, ungefär en vecka efter talet vid New York University, gjorde jag ett försök att skriva en tidskriftsartikel på 5 000 ord om Stallman. Den här gången flöt orden. Avståndet hade hjälpt till att återställa min förlorade känsla av emotionellt perspektiv, antar jag.

I juli, ett helt år efter det ursprungliga e-postmeddelandet från Tracy, fick jag ett samtal från Henning. Han berättade att O’Reilly & Associates, ett förlagshus från Sebastopol, Kalifornien, var intresserat av att ge ut Stallman-historien som en biografi. [RMS: Jag har ett vagt minne av att jag föreslog att kontakta O’Reilly, men jag kan inte vara säker efter alla dessa år.] Nyheten gladde mig. Av alla förlagshus i världen verkade O’Reilly, samma företag som hade publicerat Eric Raymonds The Cathedral and the Bazaar, mest lyhört för de frågor som hade sänkt den tidigare e-boken. Som reporter hade jag i hög grad förlitat mig på O’Reilly-boken Open Sources som en historisk referens. Jag visste också att olika kapitel av boken, inklusive ett kapitel skrivet av Stallman, hade publicerats med [licens]-notiser som tillät vidaredistribution. Sådan kunskap skulle komma väl till pass om frågan om elektronisk publicering skulle dyka upp igen.

Mycket riktigt kom frågan upp. Jag fick veta genom Henning att O’Reilly tänkte publicera biografin både som en bok och som en del av sin nya prenumerationstjänst Safari Tech Books Online. Safari-användarlicensen skulle innebära särskilda restriktioner,³ varnade Henning, men O’Reilly var villigt att tillåta en upphovsrätt som lät användare kopiera och dela bokens text oavsett medium. I grund och botten hade jag som författare valet mellan två licenser: Open Publication License eller GNU Free Documentation License.

Jag kontrollerade innehållet och bakgrunden till varje licens. Open Publication License (OPL)⁴ ger läsare rätt att återskapa och distribuera ett verk, helt eller delvis, i vilket medium som helst “fysiskt eller elektroniskt”, förutsatt att det kopierade verket behåller Open Publication License. Den tillåter också modifiering av ett verk, förutsatt att vissa villkor är uppfyllda. Slutligen innehåller Open Publication License ett antal alternativ, som, om de väljs av författaren, kan begränsa skapandet av “väsentligt modifierade” versioner eller bokformsderivat utan förhandsgodkännande från författaren.

GNU Free Documentation License (GFDL), å andra sidan, tillåter kopiering och distribution av ett dokument i vilket medium som helst, förutsatt att det resulterande verket bär samma licens.⁵ Den tillåter också modifiering av ett dokument under vissa villkor. Till skillnad från OPL ger den dock inte författare möjlighet att begränsa vissa modifieringar. Den ger inte heller författare rätt att avvisa modifieringar som skulle kunna resultera i en konkurrerande bokprodukt. Den kräver dock vissa former av information på fram- och baksidan om en annan part än upphovsrättsinnehavaren vill publicera mer än 100 kopior av ett skyddat verk.

Under min research om licenserna såg jag också till att besöka GNU-projektets webbsida med titeln “Various Licenses and Comments About Them”.⁶ På den sidan hittade jag en Stallman-kritik av Open Publication License. Stallmans kritik var kopplad till skapandet av modifierade verk och en författares möjlighet att välja något av OPL:s alternativ för att begränsa modifieringar. Om en författare inte ville välja något av alternativen var det bättre att använda GFDL i stället, noterade Stallman, eftersom det minimerade risken för att de icke-valda alternativen dök upp i modifierade versioner av ett dokument.

Betydelsen av modifiering i båda licenserna var en återspegling av deras ursprungliga syfte — nämligen att ge ägare av programvarumanualer en chans att förbättra sina manualer och offentliggöra förbättringarna för resten av gemenskapen. Eftersom min bok inte var en manual hade jag inga större betänkligheter kring modifieringsklausulen i någondera licensen. Mitt enda bekymmer var att ge användare friheten att byta kopior av boken eller göra kopior av innehållet, samma frihet de skulle ha haft om de köpt en inbunden bok. Jag bedömde att båda licenserna var lämpliga för ändamålet och skrev på O’Reilly-kontraktet när det kom till mig.

Ändå fascinerade idén om obegränsad modifiering mig. I mina tidiga förhandlingar med Tracy hade jag föreslagit fördelarna med en GPL-liknande licens för e-bokens innehåll. I värsta fall, sa jag, skulle licensen garantera en hel del positiv publicitet för e-boken. I bästa fall skulle den uppmuntra läsare att delta i bokskrivningsprocessen. Som författare var jag villig att låta andra människor ändra mitt verk så länge mitt namn alltid stod överst. Dessutom kunde det till och med vara intressant att se boken utvecklas. Jag föreställde mig senare utgåvor som såg mycket ut som onlineversioner av Talmud, min ursprungliga text i en central kolumn omgiven av upplysande kommentarer från tredje part i marginalerna.

Min idé fick inspiration från Project Xanadu (http://www.xanadu.com), det legendariska programvarukoncept som ursprungligen utformades av Ted Nelson 1960. Under O’Reilly Open Source Conference 1999 hade jag sett den första demonstrationen av projektets [fria] avläggare Udanax och hade blivit imponerad av resultatet. I en demonstrationssekvens visade Udanax ett moderdokument och ett derivatarbete i ett liknande tvåkolumns-textformat. Med ett knapptryck introducerade programmet linjer som förband varje mening i moderdokumentet med dess konceptuella avläggare i derivatet. En e-boksbiografi av Richard M. Stallman behövde inte vara Udanax-aktiverad, men med tanke på sådana teknologiska möjligheter, varför inte ge användare en chans att leka med det?⁷

När Laurie Petrycki, min redaktör på O’Reilly, gav mig valet mellan OPL eller GFDL, hängav jag mig åt fantasin igen. I september 2001, den månad jag skrev på kontraktet, hade e-böcker blivit ett nästan dött ämne. Många förlagshus, inklusive Tracys, höll på att stänga ner sina e-boksförlag på grund av bristande intresse. Jag kan inte låta bli att undra. Om företagen hade behandlat e-böcker inte som en form av publicering utan som en form av gemenskapsbyggande, skulle förlagen då ha överlevt?

Efter att jag skrivit på kontraktet meddelade jag Stallman att bokprojektet var igång igen. Jag nämnde valet som O’Reilly gav mig mellan Open Publication License och GNU Free Documentation License. Jag berättade för honom att jag lutade åt OPL, om så bara av det skälet att jag inte såg någon anledning att ge O’Reillys konkurrenter en chans att trycka samma bok under ett annat omslag. Stallman skrev tillbaka och argumenterade för GFDL, och noterade att O’Reilly redan hade använt den flera gånger tidigare. Trots det senaste årets händelser föreslog jag en överenskommelse. Jag skulle välja GFDL om det gav mig möjlighet att göra fler intervjuer och om Stallman gick med på att hjälpa O’Reilly med bokens marknadsföring. Stallman gick med på att delta i fler intervjuer men sade att hans deltagande i marknadsföringsrelaterade evenemang skulle bero på bokens innehåll. Jag tyckte det var bara rätt och rimligt och bokade in en intervju för den 17 december 2001 i Cambridge.

Jag bokade intervjun så att den sammanföll med en affärsresa som min fru Tracy gjorde till Boston. Två dagar innan avresan föreslog Tracy att jag skulle bjuda Stallman på middag.

“Trots allt”, sade hon, “är det han som fört oss samman.”

Jag skickade ett e-postmeddelande till Stallman, som omgående skickade ett returmeddelande som accepterade erbjudandet. När jag körde upp till Boston nästa dag träffade jag Tracy på hennes hotell och hoppade på T för att åka över till MIT. När vi kom till Tech Square hittade jag Stallman mitt i ett samtal precis när vi knackade på dörren.

“Jag hoppas du inte misstycker”, sade han och drog upp dörren tillräckligt långt för att Tracy och jag nätt och jämnt skulle kunna höra Stallmans samtalspartner. Det var en tämligen ung kvinna, runt 25-30 år skulle jag säga, vid namn Sarah.

“Jag tog mig friheten att bjuda någon annan på middag med oss”, sade Stallman nyktert och gav mig samma kattlika leende som han gav mig tillbaka i den där restaurangen i Palo Alto.

För att vara ärlig var jag inte alltför förvånad. Nyheten att Stallman hade en ny kvinnlig vän hade nått mig några veckor tidigare, tack vare Stallmans mamma. “Faktiskt åkte de båda till Japan förra månaden när Richard åkte över för att ta emot Takeda-priset”, sade Lippman till mig vid den tiden.⁸

På vägen till restaurangen fick jag höra omständigheterna kring Sarahs och Richards första möte. Intressant nog var omständigheterna mycket bekanta. Sarah arbetade på sin egen skönlitterära bok och sade att hon hörde om Stallman och vilken intressant person han var. Hon bestämde sig omedelbart för att skapa en karaktär i sin bok baserad på Stallman och, i researchens intresse, bokade en intervju med Stallman. Sedan gick det fort. De två hade varit ett par sedan början av 2001, sade hon.

“Jag beundrade verkligen det sätt som Richard byggde upp en hel politisk rörelse för att ta sig an en fråga av djup personlig angelägenhet”, sade Sarah och förklarade sin dragning till Stallman.

Min fru slungade omedelbart tillbaka frågan: “Vad var frågan?”

“Krossande ensamhet.”

Under middagen lät jag kvinnorna sköta pratandet och tillbringade det mesta av tiden med att försöka upptäcka tecken på om de senaste 12 månaderna hade mjukat upp Stallman på något betydande sätt. Jag såg inget som antydde att de hade det. Även om han var mer flörtig än jag mindes, behöll Stallman den gamla vanliga graden av taggighet. Vid ett tillfälle yttrade min fru ett eftertryckligt “Gud förbjude” bara för att få en typisk Stallman-tillrättavisning.

“Jag vill ogärna tala om det för dig, men det finns ingen Gud”, sade Stallman. [RMS: Jag måste ha varit för dödallvarlig. Han kunde rättmätigt anklaga mig för att vara en klok kille, men inte för att tillrättavisa.]

Efteråt, när middagen var klar och Sarah hade gått, verkade Stallman sänka garden lite. När vi gick till en närliggande bokhandel erkände han att de senaste 12 månaderna dramatiskt hade förändrat hans syn på livet. “Jag trodde att jag skulle vara ensam för alltid”, sade han. “Jag är glad att jag hade fel.”

Innan vi skildes åt räckte Stallman mig sitt “nöjeskort”, ett visitkort som angav Stallmans adress, telefonnummer och favoritfritidsaktiviteter (“dela goda böcker, god mat och exotisk musik och dans”) så att jag kunde boka en sista intervju.

Nästa dag, över en ny måltid dim sum, verkade Stallman ännu mer förälskad än kvällen innan. När han mindes sina debatter med Currier House-sovsalsmedlemmar om fördelarna och nackdelarna med ett odödlighetsserum uttryckte Stallman hopp om att forskare någon dag skulle komma fram till nyckeln till odödlighet. “Nu när jag äntligen börjar få lite lycka i mitt liv vill jag ha [ett längre liv]”, sade han.

När jag nämnde Sarahs kommentar om “krossande ensamhet” lyckades Stallman inte se någon koppling mellan ensamhet på en fysisk eller andlig nivå och ensamhet på en hackarnivå. “Impulsen att dela kod handlar om vänskap, men vänskap på en mycket lägre nivå”, sade han. Senare, när ämnet kom upp igen, erkände Stallman dock att ensamhet, eller rädslan för evig ensamhet [RMS: på hackare-till-hackare-nivån, gemenskapsnivån, alltså], hade spelat en stor roll i att driva hans beslutsamhet under GNU-projektets allra tidigaste dagar.

“Min fascination för datorer var inte en konsekvens av något annat”, sade han. “Jag skulle inte ha varit mindre fascinerad av datorer om jag hade varit populär och alla kvinnor hade flockats till mig. Men det är verkligen sant att upplevelsen av att känna att jag inte hade något hem, att hitta ett och förlora det, att hitta ett annat och se det förstöras, påverkade mig djupt. Det jag förlorade var sovsalen. Det som förstördes var AI-labbet. Osäkerheten i att inte ha något slags hem eller gemenskap var mycket stark. Det fick mig att vilja kämpa för att få tillbaka det.”

Efter intervjun kunde jag inte låta bli att känna en viss känsla av emotionell symmetri. När jag hörde Sarah beskriva vad som drog henne till Stallman och hörde Stallman själv beskriva de känslor som fick honom att anta den fria programvarans sak, påmindes jag om mina egna skäl för att skriva boken. Sedan juli 2000 har jag lärt mig att uppskatta både den förföriska och den frånstötande sidan av Richard Stallman-persona. Liksom Eben Moglen före mig känner jag att avfärda den personan som ett sidofenomen eller som en avledning från den övergripande fria programvarurörelsen skulle vara ett allvarligt misstag. På många sätt definierar de två varandra så ömsesidigt att de är omöjliga att skilja åt.

[RMS: Williams objektifierar sina reaktioner, både positiva och negativa, som delar av mig, men de är också funktioner av hans egna attityder gentemot utseende, konformitet och affärsframgång.]

Även om jag är säker på att inte varje läsare känner samma grad av samhörighet med Stallman…är jag säker på att de flesta kommer att hålla med om [att] få individer erbjuder ett så enastående mänskligt porträtt som Richard M. Stallman. Det är min uppriktiga förhoppning att med det här första porträttet färdigt och med hjälp av GFDL kommer andra att känna en liknande impuls att lägga till sitt eget perspektiv till det porträttet.

Slutnoter

¹Se “Freedom – Or Copyright?” (maj 2000), http://www.technologyreview.com/articles/stallman0500.asp.

²RMS: Williams skrev “kommersiella” här, men det är en missvisande benämning, eftersom det betyder “kopplad till affärsverksamhet”. Alla dessa versioner skulle vara kommersiella om ett företag publicerade dem.

³Se “Safari Tech Books Online; Subscriber Agreement: Terms of Service” http://my.safaribooksonline.com/termsofservice. Från och med december 2009 kräver dessa e-böcker icke-fri läsarprogramvara, så folk bör vägra att använda dem.

⁴Se “The Open Publication License: Draft v1.0” (8 juni 1999), http://opencontent.org/openpub/.

⁵Se “The GNU Free Documentation License: Version 1.3” (november 2008), http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html.

⁶Se http://www.gnu.org/philosophy/license-list.html.

⁷Den som är villig att “porta” den här boken till Udanax, den fria programvaruversionen av Xanadu, kommer att få entusiastiskt stöd från mig. För att ta reda på mer om denna spännande teknologi, besök http://www.udanax.com.

⁸Tyvärr fick jag inte reda på Takeda-stiftelsens beslut att tilldela Stallman, tillsammans med Linus Torvalds och Ken Sakamura, dess allra första pris för “Techno-Entrepreneurial Achievement for Social/Economic Well-Being” förrän efter att Stallman gjort resan till Japan för att ta emot priset. För mer information om priset och den medföljande prispengen på 1 miljon dollar, besök Takedas sajt, http://www.takeda-foundation.jp.

Appendix A — Hack, hackare och hackande

För att förstå den fulla innebörden av ordet “hackare” hjälper det att undersöka ordets etymologi genom åren.

The New Hacker Dictionary, ett onlinekompendium över programmerarslang, anger officiellt nio olika betydelser av ordet “hack” och ett liknande antal för “hackare”. Samma publikation innehåller också en medföljande essä som citerar Phil Agre, en MIT-hackare som varnar läsare för att låta sig luras av ordets upplevda flexibilitet. “Hack har bara en betydelse”, hävdar Agre. “En extremt subtil och djupsinnig betydelse som trotsar beskrivning.” Richard Stallman försöker formulera den med frasen “Lekfull intelligens”.

Oavsett definitionens bredd eller snävhet härleder de flesta moderna hackare ordet till MIT, där termen dök upp som ett populärt inslag i studentslangen i början av 1950-talet. År 1990 satte MIT Museum ihop en tidskrift som dokumenterade hacking-fenomenet. Enligt tidskriften använde studenter som gick på institutet under femtiotalet ordet “hack” på det sätt som en modern student skulle kunna använda ordet “goof”. Att hänga en skraltig bil ut genom ett sovsalsfönster var ett “hack”, men allt som var grovt eller illvilligt — till exempel att kasta ägg på en rivaliserande sovsals fönster eller vanställa en campusstaty — föll utanför gränserna. Implicit i definitionen av “hack” fanns en anda av harmlöst, kreativt skoj.

Andan skulle inspirera ordets verbform: “hackande”. En student från 1950-talet som tillbringade större delen av eftermiddagen med att prata i telefon eller plocka isär en radio skulle kunna beskriva aktiviteten som “hackande”. Återigen skulle en modern talare ersätta verbformen av “goof” — “goofing” eller “goofing off” — för att beskriva samma aktivitet.

När 1950-talet fortskred fick ordet “hack” en skarpare, mer upprorisk kant. MIT på 1950-talet var övermåttan tävlingsinriktat, och hackandet dök upp både som en reaktion mot och en förlängning av den tävlingsinriktade kulturen. Upptåg och spratt blev plötsligt ett sätt att få utlopp, räcka lång näsa åt campusadministrationen och hänge sig åt kreativt tänkande och beteende som kvävdes av institutets strikta grundutbildningsprogram. Med sina otaliga korridorer och underjordiska ångtunnlar erbjöd institutet gott om utforskningsmöjligheter för den student som inte avskräcktes av låsta dörrar och skyltar med “Tillträde förbjudet”. Studenter började hänvisa till sina förbjudna utforskningar som “tunnelhacking”. Ovan jord erbjöd campusets telefonsystem liknande möjligheter. Genom sporadiska experiment och noggrannhet lärde sig studenter att utföra humoristiska upptåg. Inspirerade av den mer traditionella sysselsättningen tunnelhacking döpte studenterna snabbt den nya aktiviteten till “telefonhacking”.

Den kombinerade betoningen på kreativ lek och utforskning utan restriktioner skulle tjäna som grunden för de framtida mutationerna av hacking-termen. De första självbeskrivna datorhackarna på 1960-talets MIT-campus härstammade från en studentgrupp från slutet av 1950-talet som kallades Tech Model Railroad Club. En tät klick inom klubben var kommittén Signals and Power (S&P) — gruppen bakom järnvägsklubbens elektriska kretssystem. Systemet var en sofistikerad uppsättning reläer och brytare liknande det slag som kontrollerade det lokala campusets telefonsystem. För att kontrollera det slog en medlem av gruppen helt enkelt in kommandon via en ansluten telefon och såg tågen lyda hans befallningar.

De spirande elektroingenjörer som ansvarade för att bygga och underhålla systemet såg sin aktivitet som besläktad i anda med telefonhackandet. De anammade hacking-termen och började förfina den ytterligare. Ur S&P-hackarens synvinkel innebar det att om man använde ett relä mindre för att driva en viss sträcka av spåret hade man ett relä till för framtida lek. Hackandet skiftade subtilt från en synonym för sysslolös lek till en synonym för sysslolös lek som samtidigt förbättrade den övergripande prestandan eller effektiviteten hos klubbens järnvägssystem. Snart hänvisade S&P-kommitténs medlemmar stolt till hela aktiviteten med att förbättra och omforma spårets underliggande kretsar som “hacking” och till de människor som utförde det som “hackare”.

Med tanke på deras fallenhet för sofistikerad elektronik — för att inte tala om den traditionella MIT-studentens åsidosättande av stängda dörrar och skyltar med “Tillträde förbjudet” — dröjde det inte länge innan hackarna fick nys om en ny maskin på campus. Döpt till TX-0 var maskinen en av de första kommersiellt marknadsförda datorerna. I slutet av 1950-talet hade hela S&P-klicken samfällt flyttat över till TX-0:s kontrollrum och tog med sig andan av kreativ lek. Datorprogrammeringens vidöppna rike skulle uppmuntra ännu en mutation i etymologin. “Att hacka” betydde inte längre att löda ihop kretsar med ovanligt utseende, utan att hastigt slå ihop program utan större hänsyn till “officiella” metoder eller procedurer för programvaruskrivning. Det innebar också att förbättra effektiviteten och hastigheten hos redan existerande program som tenderade att sluka maskinresurser. I linje med ordets rötter innebar det också att skriva program som inte tjänade något annat syfte än att roa eller underhålla.

Ett klassiskt exempel på den utvidgade definitionen av hacking är spelet Spacewar, det första datorbaserade videospelet. Utvecklat av MIT-hackare i början av 1960-talet hade Spacewar alla de traditionella definitionerna av hacking: det var fånigt och slumpmässigt, och tjänade inget särskilt användbart syfte utöver att erbjuda en nattlig distraktion för det dussintalet hackare som gladdes åt att spela det. Ur ett programvaruperspektiv var det dock ett monumentalt vittnesbörd om innovativ programmeringsskicklighet. Det var också helt fritt. Eftersom hackarna hade byggt det för skojs skull såg de ingen anledning att vakta sin skapelse, utan delade det i hög grad med andra programmerare. I slutet av 1960-talet hade Spacewar blivit en förströelse för programmerare runt om i världen, förutsatt att de hade tillgång till de (då ganska sällsynta) grafiska bildskärmarna.

Uppfattningen om kollektiv innovation och gemensamt ägande av programvara skilde 1960-talets datorhackande från 1950-talets tunnelhackande och telefonhackande. De senare sysselsättningarna tenderade att vara solo- eller smågruppsaktiviteter. Tunnel- och telefonhackare förlitade sig i hög grad på campuslegenderna, men den förbjudna naturen hos deras aktivitet motverkade den öppna spridningen av nya upptäckter. Datorhackare, å andra sidan, utförde sitt arbete mitt i ett vetenskapligt fält som var benäget till samarbete och som belönade innovation. Hackare och “officiella” datavetare var inte alltid de bästa allierade, men i fältets snabba utveckling utvecklade de två arterna av datorprogrammerare en samarbetsinriktad — vissa skulle säga symbiotisk — relation.

Hackarna hade föga respekt för byråkraternas regler. De betraktade datorsäkerhetssystem som hindrade åtkomsten till maskinen som ännu en bugg, som skulle kringgås eller fixas om möjligt. Därmed var att bryta säkerheten (men inte i illvilligt syfte) en erkänd aspekt av hackande 1970, användbart för skämt (offret kunde säga “Jag tror att någon hackar mig”) såväl som för att få åtkomst till datorn. Men det var inte centralt för idén om hackande. Där det fanns ett säkerhetshinder var hackare stolta över att visa sin skärpa i att övervinna det; men om de hade valet, som på MIT AI-labbet, valde de att inte ha något hinder och att hålla på med andra slags hackande. Där det inte finns någon säkerhet behöver ingen bryta den.

Det är ett vittnesbörd om de ursprungliga datorhackarnas skicklighet att senare programmerare, inklusive Richard M. Stallman, strävade efter att bära samma hackarmantel. Mot mitten till slutet av 1970-talet hade termen “hackare” fått elitistiska konnotationer. I en allmän bemärkelse var en datorhackare vem som helst som skrev programkod för själva skrivandets skull. I särskild bemärkelse var det dock ett vittnesbörd om programmeringsskicklighet. Liksom termen “artist” hade ordet klanartade undertoner. Att beskriva en medprogrammerare som en hackare var ett tecken på respekt. Att beskriva sig själv som en hackare var ett tecken på enormt personligt självförtroende. Hur som helst krympte den ursprungliga lössläppta bredden hos benämningen datorhackare när datorer blev vanligare.

När definitionen snävade in fick “dator”-hacking ytterligare semantiska övertoner. Hackarna på MIT AI-labbet delade många andra egenskaper, inklusive kärlek till kinesisk mat, avsky för tobaksrök och undvikande av alkohol, tobak och andra beroendeframkallande droger. Egenskaperna blev en del av vissa människors förståelse av vad det innebar att vara en hackare, och gemenskapen utövade ett inflytande på nykomlingar även om den inte krävde konformitet. De kulturella kopplingarna försvann dock med hackargemenskapen vid AI-labbet. Idag liknar de flesta hackare det omgivande samhället på dessa punkter.

Medan hackarna vid elitinstitutioner som MIT, Stanford och Carnegie Mellon samtalade om hack de beundrade, övervägde de också etiken i sin aktivitet och började öppet tala om en “hackaretik”: de ännu oskrivna reglerna som styrde en hackares dagliga beteende. I 1984 års bok Hackers kodifierade författaren Steven Levy, efter mycket efterforskning och konsultation, hackaretiken som fem grundläggande hackardoktriner.

På 1980-talet expanderade datoranvändningen kraftigt, och så även säkerhetsbrytande. För det mesta gjordes det av insiders med brottsliga avsikter, som i allmänhet inte alls var hackare. Ibland spårade dock polisen och administratörerna, som definierade olydnad som ondska, ett datorintrång tillbaka till en hackare vars idé om etik var “Skada inte människor”. Journalister publicerade artiklar där “hacking” betydde att bryta säkerhet, och oftast stödde de administratörernas syn på saken. Även om böcker som Hackers bidrog mycket till att dokumentera den ursprungliga utforskningsandan som gav upphov till hackarkulturen, blev termen “datorhackare” för de flesta tidningsreportrar och läsare en synonym för “elektronisk inbrottstjuv”.

I slutet av 1980-talet hade många amerikanska tonåringar tillgång till datorer. Vissa levde i utanförskap; inspirerade av journalisternas förvrängda bild av “hacking” uttryckte de sin förbittring genom att bryta datorsäkerhet precis som andra utanförstående tonåringar kan ha gjort det genom att slå sönder fönster. De började kalla sig själva “hackare”, men de lärde sig aldrig MIT-hackarnas princip mot illvilligt beteende. När yngre programmerare började använda sina datorfärdigheter för skadliga ändamål — att skapa och sprida datavirus, bryta sig in i datorsystem för bus, avsiktligt få datorer att krascha — fick termen “hackare” en punkig, nihilistisk kant som drog till sig fler människor med liknande attityder.

Hackare har rasat mot det upplevda missbruket av sin självbeteckning i nästan två årtionden. Stallman, som inte är den som låter sig kuvas, myntade termen “cracking” för “säkerhetsbrytande” så att folk lättare skulle kunna undvika att kalla det “hacking”. Men skillnaden mellan hacking och cracking missförstås ofta. De två beskrivande termerna är inte menade att vara ömsesidigt uteslutande. Det är inte så att “Hacking är här, och cracking är där, och aldrig ska de mötas.” Hacking och cracking är olika attribut hos aktiviteter, precis som “ung” och “lång” är olika attribut hos personer.

Det mesta av hacking innebär inte säkerhet, så det är inte cracking. Det mesta av cracking görs för vinning eller illvilja och inte i en lekfull anda, så det är inte hacking. Då och då kan en enskild handling kvalificera som både cracking och hacking, men det är inte det vanliga fallet. Hackarandan omfattar vördnadslöshet mot regler, men de flesta hack bryter inte mot regler. Cracking är per definition olydnad, men det är inte nödvändigtvis illvilligt eller skadligt. Datorsäkerhetsområdet skiljer mellan “black hat”- och “white hat”-crackers — det vill säga crackers som vänder sig mot destruktiva, illvilliga ändamål kontra de som undersöker säkerhet för att fixa den.

Hackarens centrala princip att inte vara illvillig förblir den primära kulturella länken mellan föreställningen om hackande i början av 2000-talet och hackandet på 1950-talet. Det är viktigt att notera att allteftersom idén om datorhackande har utvecklats under de senaste fyra årtiondena, förblir den ursprungliga föreställningen om hackande — det vill säga att utföra spratt eller utforska underjordiska tunnlar — intakt. Hösten 2000 hyllade MIT Museum institutets urgamla hackingtradition med en särskild utställning, Hall of Hacks. Utställningen innehåller ett antal fotografier från så långt tillbaka som 1920-talet, inklusive ett som involverar en låtsas-polisbil. År 1993 hyllade studenter den ursprungliga MIT-föreställningen om hacking genom att placera samma polisbil, med blinkande ljus, på toppen av institutets huvudkupol. Bilens personliga registreringsskylt löd IHTFP, en populär MIT-förkortning med många betydelser. Den mest anmärkningsvärda versionen, som själv härrör från det pressade MIT-studentlivet på 1950-talet, är “I hate this fucking place”. År 1990 använde dock museet förkortningen som grund för en tidskrift om hackningens historia. Med titeln The Journal of the Institute for Hacks, Tomfoolery, and Pranks erbjuder den en skicklig sammanfattning av hackandet.

“I hackarkulturen är en elegant, enkel skapelse lika högt värderad som den är i ren vetenskap”, skriver Boston Globe-reportern Randolph Ryan i en artikel från 1993 som medföljer utställningen av polisbilen. “Ett Hack skiljer sig från det vanliga skämtet på högskolan genom att händelsen vanligtvis kräver noggrann planering, ingenjörskonst och finess, och har en underliggande kvickhet och uppfinningsrikedom”, skriver Ryan. “Den oskrivna regeln säger att ett hack ska vara godmodigt, icke-destruktivt och säkert. I själva verket hjälper hackare ibland till att demontera sitt eget handarbete.”

Impulsen att begränsa datorhackingkulturen inom samma etiska gränser är välmenande men omöjlig. Även om de flesta programvaruhack strävar efter samma anda av elegans och enkelhet, erbjuder programvarumediet mindre chans till reversibilitet. Att demontera en polisbil är lätt jämfört med att demontera en idé, särskilt en idé vars tid har kommit.

Ordet “hackare”, som en gång var ett vagt inslag av obskyr studentslang, har blivit en språklig biljardboll, föremål för politisk tolkning och etiska nyanser. Kanske är det därför så många hackare och journalister tycker om att använda det. Vi kan inte förutsäga hur folk kommer att använda ordet i framtiden. Vi kan dock bestämma hur vi själva kommer att använda det. Att använda termen “cracking” istället för “hacking”, när man menar “säkerhetsbrytande”, visar respekt för Stallman och alla de hackare som nämns i boken, och hjälper till att bevara något som alla datoranvändare har haft nytta av: hackarandan.